Feg
På havet går höga vågor när blåsten drar fram över vattnet
Men på bottnen är allt stilla och lugnt
Där vet man inte att de vilda vågorna dansar ovanför
När vindens kalla händer drar dem med sig
På bottnen gömmer sig den som inte vågar se den svarta stormens ansikte
Kanske längtar hon när hon hör vågornas rop från taket
Kanske missar hon något
Men hon har inte modet att se efter
Nej, det är bäst att stanna nere i det varma djupet
När havets orkester dånar ovanför
Kommentarer
Trackback
