Fröken Äldstabarnets känsla för beröm
Min förkylning blev bara värre så idag är jag hemma från jobbet. Jag tänkte att jag genom att vila idag, ska bli frisk superfort och på det sättet tjäna in en massa dagar som jag egentligen skulle ha fått stanna hemma om jag hade gått till jobbet idag och tagit slut på mig totalt.
Har nu sovit länge och laddat med te, Ipren och clementiner. Jag tänkte faktiskt att jag skulle lyda doktorns råd och köra en Ipren-kur till i två veckor för mitt knä för att vara helt säker på att det inte hjälper (innan jag åker och stryper honom). Sedan ska jag utforska andra alternativ. Folk har berättat för mig om naprapater och knäspecialister och akupunkturkineser och allt vad det hette. Sedan kan jag starta en sjukvårdsblogg och recensera de olika metoderna... Nej, men faktiskt, jag kan ju inte ge upp än. Allt måste provas!
Nu till något helt annat! Har just läst på msn hälsa om hur ens roll i syskonskaran påverkar resten av ens liv. Själv är jag ju storasyster och om äldstabarn står det såhär:
"(...)De har ofta ett gott självförtroende men en mindre bra självkänsla, eftersom de brukar blir bekräftade för vad de gör mer än för vilka de är. Många storasyskon känner ett krav på sig att vara "bäst", är känsliga och tycker om att få beröm. En förmåga att leda och ta ansvar är karakteristisk för äldstabarnen. Bland toppchefer återfinns många äldstabarn.
Det här har fått mig att fundera lite. Först och främst på skillnaden mellan vad man gör och vad man är. Är inte det man gör beroende av vem man är? Om man är snäll håller man upp dörren för andra eller reser sig när en tant på tunnelbanan vill sitta tex. Kanske handlar det bara om att man inte vet om vem man är? Kanske alla storasystrarna och storebröderna gör en massa bra saker men ändå inte inser själva att de är bra? Hm. Nej, jag förstår inte. Men så är jag ju äldstabarn också... = ) Någon får ta och förklara det här för mig!
Undrar förresten om beskrviningen passar in på mig. Känner jag ett krav att vara bäst? (Nej, det tror jag inte.) Är jag känslig och tycker om att få beröm? (Jo, så är det nog. Men finns det folk som inte gillar beröm?) Har jag en förmåga att leda och ta ansvar? (Ja, om det är något jag känner att jag behärskar. Aj... Shit! Där kom det där med att inte vara tillräckligt bra in!) Och jag som trodde jag hade en egen personlighet. Nu visar det sig att jag är precis likadan som alla andra storasyskon! Nej, såhär kan vi inte ha det, jag måste kasta omkull den här teorin.
Få tänka. Jag är ju faktiskt en livsnjutare. Dessutom en lat sådan som alltid väljer det roliga framför alla måstena. Det måste ju påverka mina prestationsbegär och min vilja att vara bäst. Jag kommer att tänka på min lillasyster (Yngstabarnet!) också. För henne är det ju faktiskt mycket viktigare än för mig att vara bäst. Msn hälsa hävdar att yngstabarn får göra vad de känner istället för att behaga andra och att de har en sämre förmåga att ta ansvar. Detta stämmer inte alls in på mitt syskon, den flitiga ansvarstagande juriststudenten, och därmed har teorin fallit. Ha!
