Feg

På havet går höga vågor när blåsten drar fram över vattnet

Men på bottnen är allt stilla och lugnt

Där vet man inte att de vilda vågorna dansar ovanför

När vindens kalla händer drar dem med sig

På bottnen gömmer sig den som inte vågar se den svarta stormens ansikte

Kanske längtar hon när hon hör vågornas rop från taket

Kanske missar hon något

Men hon har inte modet att se efter

Nej, det är bäst att stanna nere i det varma djupet   

När havets orkester dånar ovanför

En dikt om läsning

Nu ligger mitt liv öppet för dig, som en bok som bara du får läsa.

Alla dina frågor får ett svar och det står aldrig något mellan raderna.

Jag är modig och rädd och du är min farligaste kritiker.

Jag vet att min bok kan slängas på högen. Du har slängt böcker förr,

Men jag vill älska utan att behöva gömma något

Och om du inte vill se de svartaste raderna är det kanske bättre att du inte läser alls.


Ibland känns det så

yta yta yta
sex
yta yta yta
sex sex sex
yta
sex

Thank God it´s friday

Idag är det fredag och jag har fyra härliga lediga dagar framför mig. Det ska solas, springas, ätas, och skrivas. I morgon är förresten min allra sista gång på skrivarkursen. Det känns lite tråkigt att den är slut redan, men jag får väl satsa på att skriva mer själv istället! Har ju en bok att avsluta och en helt ny på gång, så det är inte ont om projekt.

Vill också passa på att skryta med att syrran och jag vann badmintonutmaningen igår! Jag spelade som en kratta visserligen, men det räckte ju till vinst så då får man väl vara nöjd. = )

Tack Frida för trevlig lunch, tack Vickz för trevlig middag. (Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.)

Hittade en massa gamla dikter i en mapp i datorn så jag passar på att klistra in en som jag tycker är söt:

Jag satt bredvid din säng

När du hade somnat

Du var så vacker när du sov

Och jag sa det till dig

Som jag aldrig hade vågat

Om du varit vaken

Aldrig har jag blivit så förvånad

Som när du öppnade ögonen

Och sa att du älskar mig med


Lånat av Karin

Idag känner jag faktiskt inte för att skriva något, så jag klistrar in en liten dikt som någon annan har skrivit istället, och som jag tycker är fin. Lite vackert språk och vackra tankar kan man behöva ibland. Enjoy:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,ont för det som växer och det som stänger. 

Ja nog är det svårt när droppar faller.Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -svårt att vilja stanna och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,f aller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden 
-känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.


Till dig

  

Jag får sån lust

Att ta på ditt hår

Inte just

För själva hårets skull

Utan för att det är ditt


Kontaktannons

Jag letar efter ögon som tittar och som ser

Jag letar efter händer som känner lite mer

 

Jag letar efter ögon som lyser upp min dag

Som får mitt hopp att lyfta

Som ser mitt sanna jag

 

Jag letar efter händer

Som får min själ att le

Som rör vid mina läppar

Som får min kropp att be


RSS 2.0