Where have all the flowers gone?
"Skulle du klara att stå inför 30 konsulter och hålla i en utbildning", undrade chefen.
"Javisst, bara jag slipper sjunga", svarade jag.
"Du slipper sjunga."
"Ok, då säger vi så."
När jag var klar med samtalet hos chefen höll vi avslutningskalas för en dam som gick i pension. Det bjöds fyra sorters tårta och jag lyckades sno åt mig nästan bara den där goda inglaserade frukten som låg i mitten på frukttårtan. (Sssch, säg inget....) Sedan hölls det tal och delades ut presenter. Den avgående damen avgick med fyra stora blombuketter från kalaset. Men G såg lite moloken ut:
"Jag får aldrig några blommor. Jag vill också ha blommor. Tulpaner! En stor bukett med tulpaner skulle jag vilja ha."
Sedan var dagen slut och jag svängde förbi mataffären för att få med mig lite middag hem. Precis vid ingången stod en massa fina tulpaner... Ja, jag vet vad ni tänker. Och det är klart att jag gjorde det. Två buketter köpte jag som G ska få i morgon. Man måste ju ta hand om sina vänner.
Puss på er.
Eder Alltid Lika Tillgivna Annie
Middag var det i alla fall
Idag var jag alltså på middag med en främling och det var mycket trevligt. Vi pratade mest om böcker och skrivande. Ganska länge pratade vi: Vi hann med både middag på en indisk restaurang och choklad med vispgrädde på ett café. Främlingen, eller vi kan kalla henne för A, eftersom det är första bokstaven i hennes namn och det ju är kotym på denna blogg att kalla folk för första bokstaven i deras namn, läser en skrivarkurs på heltid. Jag blev mycket avundsjuk. Tänk att bara få ägna sig åt skrivande hela dagarna. Själv hinner jag ju knappt skriva alls eftersom jag jobbar med ekonomi hela dagarna. Apropå det borde jag nog gå och lägga mig nu, så jag orkar jobba med ekonomi hela dagen i morgon också. Godnatt därute, var ni än är.
Inget är omöjligt (?)
"Du borde skriva en bok om det", sa G när hon hade berättat klart. Och hon har rätt. Det borde jag verkligen. Eller nån borde göra det. Jag skulle gärna göra det, men kan man verkligen skriva en bok om ett land man aldrig varit i, utan att känna till miljöerna, människorna, sederna.. ? Det verkar svårt.
"Kanske vi kan skriva den tillsammans", sa jag. "För jag vet inget om Peru. Och så kan du fråga din kompis om saker vi behöver veta. Ja, om din kompis går med på det vill säga."
"Jag ska fråga", sa G.
Nu börjar jag undra vad jag gett mig in på. Kan jag verkligen få ut allt jag behöver veta ur G? Kan hon beskriva saker för mig så att jag förstår det? Hur ska jag kunna sätta mig in i kompisens känslor? Och vad ska hända med de två böcker jag redan börjat skriva på och inte heller hinner med...?
Så hamnade jag i en kör
These are a few of my favourite things
Jag svänger runt en krök och det börjar blåsa, som när vinden drar i mitt hår när jag sitter längst fram i båten och pappa drar på gasen allt vad han kan så vi hoppar fram över vågorna och det stänker så vi blir plaskblöta.
Försoning
I rollerna: Keira Knightley, James McAvoy
Engelsk titel: Atonement
Regi: Joe Wright
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 3 min
Betyg: Fyra tekoppar
Handling: En 13-årig flicka ändrar allas liv, inklusive sitt eget när hon hon anklagar sin storasysters (Keira Knightley) älskare (James McAvoy) för ett brott han inte har begått. Filmen är baserad på en roman av Ian McEwan.
Annie tycker: Den här filmen är verkligen HEMSK! Och då menar jag inte hemsk i meningen dålig utan hemsk i meningen olycklig, deprimerande. Hur har någon orkat klämma in så mycket olycka och elände i en och samma film? Ian McEwan måste ha varit mycket deprimerad när han skapade denna berättelse.
Filmen är vackert filmad, bra gjord, realistisk.. och som sagt... hemsk. Och lite irriterande! Varför gör inget något? Varför lämnar de allt åt slumpen? Varför kommer aldrig sanningen fram? Inga stora hjältar kliver fram och ställer allt till rätta. Alla är små och hjälplösa. Jag har lärt mig något viktigt också: Lita aldrig på små barn. Fan vad med elände de kan ställa till.
Om du har någon kompis som brukar klaga på småsaker: ta med honom/henne och se Försoning. Efteråt kommer de tycka att deras liv är helt fantastiska...
I trotsåldern
Det verkar inte som att slips är allmänt accepterat på mitt jobb. Jag hade svartvitrutig slips till min rosa skjorta idag. Alla tittade på den. Ingen sa något. Jo, Gullinuttan sa:
"Vad fin du är idag".
"Det tycker du bara för att jag är rosa", sa jag. Gullinuttan blev lite röd i ansiktet:
"Rosa är ju väldigt fint.."
Av någon anledning känner jag mig nu mer sugen än nånsin på att ha slips på jobbet igen. Är det något fel på mig? Jag reagerar tvärtom på allting.. Kommer det en extra trotsålder när man är 28? Men jag kanske kan starta en trend på jobbet. Jag vet en tjej där som skulle passa otroligt bra i slips. I och för sig passar hon bra i det mesta.. Hrm.
Innan jag gick för dagen spanade jag in veckans citat i jobbalmanackan: "Retar du upp dig på ting som är små så är du väl inte större än så". (Alf Henriksson) Jag blev genast prövad när jag skulle ställa mig i kön på Ica. Jag valde den kortaste kön, men hamnade bakom en äldre man med en stor shoppingvagn. Tips: Ställ er aldrig bakom äldre män med stora vagnar. Aldrig nånsin har jag sett någon ha sådana problem med att handla. Kvinnan bakom mig höll på att gå i småbitar av stress när gubben hade glömt koden, råkat ta sin frus kontokort eller började leta i sin kasse efter en femtioöring som han var säker på att han haft där. Själv stod jag nästan och småfnissade. Kassatjejen verkade dock också lite stressad eftersom hon lät honom skriva på kvittot fastän det stod Gudrun på hans kontokort och han inte liknade någon Gudrun det minsta.
Ni som är Stockholmare: Apropå humör, ni vet väl att ni kan påverka färgen på Hötorgshusen genom att klicka i vilket humör ni är på? Gå in på http://www.emotionalcities.com/.
What wondrous life is this I lead
Jaha, G träffade en känd regissör och syrran var på middag hos Australiens ambassadör och åt känguru. Tyvärr missade hon balen på slottet efteråt. Ja, jag tycker verkligen synd om dig lilla syster. Själv satt jag själv hemma i soffan och tittade på tv. Haha.
Annie säger: Vad händer i helgen då? Ska du träffa ambassadörer? Åka skidor? Knarka?
Systeryster säger: Ja, och en del annat.
Annie säger: Haha.
Systeryster säger: Haha, neej. Jag vet inte. Ska väl försöka avveckla mitt liv här och sen på söndag kväll ska jag till Ischgl.
Annie säger: Schggllllsch ja.. och åka sccchhhiidr?
Systeryster säger: Är du full?
Annie säger: Hihi
Systeryster säger: Haha
Annie säger: Jag tycker Ischgl låter så kul
Systeryster säger: Ja, det är inte många vokaler
Annie säger: Nej, bara en faktiskt.
Staken står i fönstret
"Jaha, två minuter kvar. Vill ni höra en snuskig historia?"
"Jaaa", skrek alla killarna som hade sovit resten av lektionen.
"Vet ni varför det inte blir nåt sex under julen?"
"Nej?"
"För staken står i fönstret, kulorna hänger i granen och det är bara röda dagar. Tack för idag."
Här hemma hos mig är det fortfarande jul för staken står fortfarande i fönstret. Inte för att jag tror att den har nån större inverkan på mitt sexliv. Gran har jag dock inte haft någon, utan bara haft röda julgranskulor i en korg. Antar att det är dags att ta bort julpyntet nu. Det är ju snart februari och man vill ju inte uppfattas som helt jävla socialt missanpassad.
Qvinnans lynne beror bra mycket af småsaker
Lynne: en människas psykiska egenart, särsk. med avseende på de egenskaper som bestämma känsloreaktionerna o. med särskild tanke på det sätt varpå dessa yttra sig vid umgänge med andra människor; delvis liktydigt med: sinnesart, själsläggning, temperament, humör; i sht förr äv. allmännare: Sinne(lag), kynne, stundom med inbegrepp av intellekt o. karaktär
Qvinnans lynne beror bra mycket af småsaker. KNORRING Ståndsp. 2: 98 (1838).
Blir jag så lynt,/ jag rider som ovädret över er alla. LUNDGREN lbsen Gynt 44 1927
(SAOB)
Den senaste veckan har mitt humör verkligen gått upp och ner. Det ändras till och med flera gånger om dagen. Jag brukar ändå lyckas dölja hyggligt bra om jag är på dåligt humör. Eftersom jag numera är kändis på grund av min förmåga att minnas låttexter utantill skulle jag kunna uttrycka det såhär: Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad. (En kola till den som vet vilken låt det är.) Kanske beror mitt växlande humör på förkylningen jag haft. Jag skyller på det.
På mitt jobb finns en tjej som är väldigt blond och väldigt rosa. Hon har alltid rosa kläder på sig och hon pratar väldigt gullinuttigt om väldigt gullinuttiga saker, allra helst sina barn. Samtidigt låter det på henne som att hon pratar med ett barn när hon talar med någon kollega. Förmodligen menar hon inget illa med det, men det känns ändå lite nedvärderande och jag irriterar mig på det. Därför svarar jag henne oftast väldigt kort och oengagerat så att hon ska gå sin väg fort. Ändå försöker hon prata med mig hela tiden. Jag undrar varför. Nu senast försökte hon inleda ett samtal om resor och frågade mig om jag hade några spännande resor inplanerade. Då var jag på ett mindre bra humör så jag svarade att jag aldrig reste någonstans eftersom jag inte ville att jorden skulle gå under på grund av alla koldioxidutsläpp. Tjejen blev mycket tyst. "Äh, förlåt, jag är på lite dåligt humör", mumlade jag. Då lyste tjejen upp och fortsatte genast prata. Gah. Nästa gång ska jag nog hålla fast vid den otrevliga strategin.
Mitt humör alldeles nyss var väl i läget Trött-och-lite-lättretlig. Då ringde det och jag antog skepnaden Jättetrevlig-serviceminded-tjej och svarade glatt i luren. Jag möttes av ilska. Tanten som ringde var så arg så arg. Hennes ilska hade ingenting med mig att göra och det hon hade hakat upp sig på var någon fånig småsak. Hon skällde oavbrutet i tio minuter och jag bara lyssnade, alldeles fascinerad av hur någon kunde vara så arg för ingenting. Under tiden jag lyssnade blev jag gladare och gladare och till slut fick jag anstränga mig för att inte börja fnissa i luren. Plötsligt blev hon tyst. Jag antog då att det var meningen att jag skulle svara på hennes "fråga", men ack nej. Jag hann säga en halv mening innan jag möttes av ett skrik från tanten: "Om du kan vara tyst en liten stund så att jag kan förklara!" Detta utrop var så osannolikt att jag knappt trodde det var sant. Sedan fortsatte hon att skälla i tio minuter till. Jag sa inte ett ord. Till slut kom det fram att hon ville att jag skulle skicka tillbaka ett papper till henne. Kunde jag klara av det kanske? "Visst", sa jag glatt. "Ok", sa tanten och kom nog inte på nåt mer att säga för sen la hon på. Och jag som trodde att jag hade varit på dåligt humör innan. Men allting är ju relativt. Efter den uppfriskande utskällningen kände jag mig glad igen. När Gullinuttan kom andra gången var jag faktiskt riktigt trevlig.
Vem är Tim Burton?
Min lilla peruanska G lyckas alltid hamna i så konstiga situationer. När vi var ute och promenerade på rasten berättade hon om att hon varit ute med några tjejer som bara pratade om skönhetsoperationer och sin kompis som hette Linda Rosing. Tjejerna drack bara champagne eftersom det innehöll mindre kalorier. G tyckte det hade varit mycket tråkigt med allt prat om operationer och botox.
När vi kom tillbaka till kontoret jobbade vi nån timme innan G kom till mitt skrivbord och frågade vad "galakväll" är.
"Tja, det är en fest för nåt speciellt", sa jag.
"Aha", sa G och nickade. "Och vem är Tim Burton?"
"Det är en känd regissör", sa jag och googlade på hans namn för att få upp en lista över alla hans filmer. "Varför undrar du?"
"Jag ska träffa honom på torsdag", sa G. Jag såg lite tveksam ut.
"Du ska träffa Tim Burton på torsdag?"
"Ja, det ringde nån tjej och sa att jag vunnit en tävling och att jag får middag och ska se en film och träffa Tim Burton", sa G. "På galakväll."
"Öh.. jaha.. men grattis då."
"Tack tack", sa G. "Vet du vad det är för en film?" Jag googlade fram filmen och G rynkade pannan: "Det är en musikal. Min man gillar inte musikaler."
"Nähä..."
"Om han inte vill gå kan du gå med mig?"
"Visst."
"Bra", sa G och gick tillbaka till sin dator på andra sidan kontorslandskapet.
Jag tror jag inte skulle ha hälften så roligt på min nya arbetsplats om inte G jobbade där.
Dagens misshandel
Under dagen kommer utrymningslarmet att testas. Detta är bara en test av ljudet, alltså ingen brandövning. Så vi ska bara sitta snällt och lyssna, vill någon ändå ha hjärt-& lungräddning, så vet ni var jag sitter.
/Er tillgivna utrymningsansvariga Malin
Som tur var slapp jag utrymningslarmet för jag var hos kiropraktorn då. Fast det var nästan så jag funderade på att ringa Malin och be henne om hjälp ändå. Kiropraktorn försökte invagga mig i falsk säkerhet genom att nämna ordet "massage". Det han sedan gjorde påminde inte det minsta om massage. Han drog och tryckte så att det gjorde så ont så jag faktiskt skrek. Men han menade att det var precis vad jag behövde.
"Det där var den oskönaste massagen jag fått i hela mitt liv", sa jag till honom.
"Ja, medicinsk massage är ju inte riktigt som vanlig avslappnande massage där man bara får lite skön beröring på huden", sa han på sitt ständigt lika vänliga dalmål
"Nej, det är verkligen inte det minsta likt", sa jag.
"Men å andra sidan ska den här massagen göra dig frisk."
"Jag får verkligen hoppas det", sa jag.
I´m impossibly beautiful
Jag tror inte jag kan ta åt mig såna komplimanger. I alla fall inte från folk som inte känner mig och verkligen bara ser mig som ett utseende. Komplimanger om saker man har åstadkommit, eller hur man handlat i någon situation, eller hur man är som person; såna komplimanger är trevliga. Och kanske vad man har för stil. Men hur man ser ut kan man ju faktiskt inte påverka i nån större utsträckning.
Tänk om man kunde välja själv hur man skulle se ut. Undrar hur världen skulle se ut då? Skulle alla tjejer se ut som barbie-dockor och ha stora bröst? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag hoppas inte det i alla fall. Och hur kul vore det om alla såg likadana ut? Väldigt trist. Fast förmodligen skulle det där med "det är insidan som räknas" funka bättre i en värld där alla såg likadana ut. = )
Feeling sick
Klockan elva vaknade jag av ringsignaler. Det var Journalisten som ringde.
"Väckte jag dig", undrade hon.
"Ja", sa jag.
"Jag trodde du var morgonmänniska", sa hon.
"Ja, det brukar jag vara", sa jag och satte handen för min dunkande panna.
"Kommer du vid tre", undrade hon. Det skulle jag göra sa jag.
När jag tagit mig ur sängen ringde Moms och meddelade att hon och Pops tänkte infinna sig om en halvtimme.
"Jaha", mumlade jag. Då började det ringa på mobilen också. Mitt stackars huvud dunkade extra hårt i protest mot allt oväsen. Det var Miss J som ringde. Hon mådde inte heller så bra efter gårdagen sa hon. När vi hade pratat i en kvart mådde jag riktigt illa.
"Du jag måste gå. Jag måste hinna spy innan mamma och pappa kommer", sa jag. Sen lade jag på och gick direkt ut i badrummet och spydde; gul Bacardi Lemon. Det kommer jag aldrig att dricka mer. En sekund senare ringde föräldrarna på dörren och jag gick och öppnade.
Nu stökar de runt i lägenheten och drar fram en massa saker och pratar och låter.
"Vet ni om att ni låter väldigt mycket", säger jag.
"Har du druckit sprit", säger Pops.
"Förr i världen drack studenterna punsch", säger Moms. "Min pappa brukade säga: Jag ska aldrig mer dricka punsch.. varm.. om morgnarna..."
Kanelbullebak
"Vad fina de är. De ser ut som på Pressbyrån." Jag rynkade pannan och hon misstänkte att det inte var helt rätt kommentar. "Fina. Finare än på Pressbyrån", lade hon till. Sedan provåt vi några bullar och drack te och G berättade om skillnaderna mellan Peru och Sverige. Det är jätteroligt för hon förklarar så bra och man förstår plötsligt en massa av de där sakerna som man förut bara tyckte var konstiga. Dessutom får man fundera på varför vi svenskar har en sån massa konstiga saker för oss. Det känns som att det är nyttiga funderingar. Kanske de kan kompensera för alla de mindre nyttiga kanelbullarna jag har satt i mig. = )
Tuff dag
Filmtips hitåt
PS: Nina Hemmingsson, du är bäst.
Ja, faktiskt
Jordana, please come to Sweden and ask me out.
Hade några kompisar här och tittade på Singing Bee och C blev kvar och såg en mycket dålig flatfilm med mig som ändå var lite rolig. D.E.B.S hette den. Jag tror de hade gjort den så fånig som möjligt med flit så att det nästan blev ironiskt. Men vi blev ändå kära i en av huvudrollsinnehavarna. Jordana Brewster är ju helt otroligt snygg. Och så vältränad.. armarna i det där linnet.. och vilken blick.. Mmmm... Kunde hon inte vara min granne istället för att vara filmstjärna i USA? Livet är allt bra orättvist. Jordana, if you see this, please come to Sweden and ask me out.
I morgon kan ni se mig på tv
Känner mig rätt nöjd med livet idag. Kanske är det för att örat gör mindre ont. Eller för att det är helg. Eller för att folk jag känner är så trevliga. Eller för att jag ska träffa en person som verkar rolig nästa vecka. Eller kanske bara för att jag är så sömnig att små skitsaker inte stör mig. Kanske är det lite av allt.
Trött i själen
Igår gjorde jag slut med en vän. Det har jag nog aldrig gjort förut. Jag har varit med om att vänskap runnit ut i sanden när jag och mina vänner växt ifrån varandra, men jag har liksom aldrig bestämt med någon att inte vara vänner längre. Men om man inte har samma syn på vad en vän är antar jag att det kan bli så. Jag bestämde mig för längesen att jag aldrig skulle låta någon trampa på mig och att jag bara vill ha vänner som bryr sig om mig och respekterar mig. Att ha en vän som man tycker jättemycket om och har jätteroligt med ibland, men som aldrig hör av sig och frågar hur man mår är nästan som att vara olyckligt kär. Och vänner ska inte såra en, vänner ska finnas där och göra en glad. Min fd vän håller inte med mig, men för mig är sådana vänner som hon talar om inte alls vänner, utan bekanta. Bekanta är människor som man träffar på ibland och som är trevliga, men som man inte släpper ända in på livet och som man faktiskt skulle klara sig nästan lika bra utan. Det är bara vänner och människor som man tycker om som kan såra en.
Journalisten säger: Hur känns det?
Annie säger: Jag blev alldeles trött i själen. Nu vet jag iaf var den sitter..
Journalisten säger: Själen? = )
Annie säger: Mm. Känner mig trött typ 1 dm nedanför bröstet, ovanför naveln. Måste vara där den sitter.
Journalisten säger: Hehe. Hoppas att själen mår bättre med lite nya kläder på kroppen.
Annie säger: Tror inte det.. Den verkar inte bry sig om sånt.
Journalisten säger: Tänk på att du stod upp för dej själv idag. Det där var ju nåt som gnagt i dej länge.
Annie säger: Ja, det är det.
Journalisten säger: Man måste reda ut såna orosmoln.
Annie säger: Mm.
Vill i alla fall säga tack till min fd vän för de gånger du gjort mig glad och alla gånger vi skrattat tillsammans. Tror inte någon fått mig att skratta så mycket. Hoppas det går bra för dig i livet.
Darjeeling Limited
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Owen Wilson, Adrien Brody, Jason Schwartzman
Genre: Drama
Längd: 1,31
Betyg: Två tekoppar
Den här filmen är svårrecenserad. När man recenserar en film brukar man ju ha någon slags mall att jämföra filmen emot. Ungefär som: Det här ville de uppnå. Lyckades de med det? Men med den här filmen vet jag faktiskt inte vad det var man ville visa mig och därför inte heller om man lyckades.
Darjeeling Limited handlar om tre bröder som gör en resa i Indien tillsammans. Och.. det är väl i stort sett hela handlingen. En av bröderna tycker att de har glidit ifrån varandra de senaste åren och han vill att de ska hitta varandra igen. Därför har han planerat en spirituell resa med tåg genom Indien där de ska stanna på vägen och besöka olika tempel och heliga platser. Han vill också att de ska besöka brödernas mamma som bor i ett tempel i bergen.
Brorsa 1 skriver noveller om sin familj och säger hela tiden: "Karaktärerna är förstås fingerade." Han är också mycket intresserad av kvinnor.
Brorsa 2 är ett kontrollfreak som vill ha varje minut planerad och hålla i de andra brödernas pass. Han har just försökt begå självmord genom att köra sin motorcykel av vägen och har därför ett stort bandage runt huvudet.
Brorsa 3 har åkt med till Indien fastän hans fru ska föda barn inom några veckor. Han har glömt berätta att han åkte iväg. Nästan alla hans ägodelar tillhör hans nyss avlidne far.
Så tuffar de tre bröderna runt i Indien ett slag. Karaktärerna är humoristiska och underliga och ändå vill regissören att de ska passa in i en hård verklighet. Det funkar inget vidare. Fastän filmen utspelar sig i Indien är musiken mestadels fransk jazz, vilket inte heller passar. Jag börjar undra om målet med filmen var att göra biobesökarna förvirrade. I så fall har det lyckats.
Öroninflammation
"Ge barnet Alvedon, nässpray och avsvällande medicin."
"Se till att barnet ligger med högt under huvudet."
"Se till att barnet vistas mycket utomhus."
Efter att ha läst allt detta kände jag mig som ett litet barn som behövde tas om hand. Vad trevligt det vore att ha någon som bäddade ner mig och sa:
"Här, lilla Annie, får du en extra kudde. Ligg nu här medan jag hämtar en alvedon och en kopp te åt dig. Sedan lägger jag mig hos dig och läser en saga."
Mmm. Det vore skönt. Men när jag pratade med pappa på telefon och sa att jag hade öroninflammation väcktes tydligen också hans omhändertagande instinker till liv. Kanske han också mindes hur det var när jag var liten, för han kom farandes hit med Alvedon och avsvällande medicin. De är allt bra söta ibland de där föräldrarna. = )
Annie testar: simning
Egentligen blev det såhär bara av en slump. Min bild av simhallar är gigantiska bad med trampoliner, en massa tanter som simmar alldeles för långsamt och en massa barn som skriker. Om man dessutom har klorallergi är det där med att gå och simma inte något man blir sugen på in första taget. Men nu föll det sig så att stället där jag skaffade gymkort också hade en bassäng. Den är nog bara 20 meter, det är mörkt och mysigt i hallen och det är ljus nere i vattnet i bassängen. Det finns inga trampoliner, inga barn och gott om plats att simma. När jag gick förbi bassängen på vägen in till gymmet i förra veckan blev jag plötsligt väldigt sugen på att prova.
Idag var jag hos kiropraktorn och sa till honom att jag tänkte prova med lite simning.
"Ja, det är bra", sa han. "Bara du inte kör sånt där tantsim med huvudet över ytan. Det gör mer skada än nytta när man spänner nacken och axlarna sådär."
Jag lovade honom att inte köra något tantsim. Dessutom lovade jag mig själv att inte göra några frisimsvändningar, för jag vet att det är då man får in allt kloret i näsan.
Väl hemma igen letade jag fram baddräkt och simglasögon och sprang iväg. Jag kände mig alldeles lycklig när jag klev ner i det varma vattnet och började simma. Vad lätt det gick att röra sig. Jag mindes att jag tyckte det var långtråkigt att simma när jag tävlingssimmade. Man var liksom alldeles ensam med sig själv och sina tankar. Jag antar att det var en nackdel då eftersom jag simmade så otroligt mycket, men nu tyckte jag mest det var skönt.
En bra sak med simning är också att man får basta efteråt. Det är ju väldigt skönt. Idag hade jag dock lite olyckligt sällskap i bastun. En mycket fet dam hade tagit plats på en av bänkarna på andra sidan och körde något slags stretchingprogram så att fettvalkarna vällde åt alla håll. Damen var mycket ogenerad och vi andra försökte titta åt något annat håll när bröst och könsorgan kom flygande. Till slut kom jag på att det nog var en bra idé att bara blunda tills hon gick. När jag hörde dörren öppnas och stängas öppnade jag ögonen och damen var borta. Frid lade sig över bastun och jag satt en bra stund innan jag knallade hem igen, nöjd med dagens träning.
So what´s the score?
Macy Gray: We had such a good time. Why didn´t you call me? I thought I ´d see you again.
Jag: Jo, precis så tyckte jag också. Men igår hörde hon faktiskt av sig. Ändå är jag lite osäker på vad hon vill.
Elvis: A little less conversation a little more action please?
Jag: Precis. Det vore nåt.
Belle & Sebastian: There must be a reason for all the looks we gave and all the things we never said before. So what´s the score?
Jag: Mm. Vissa av blickarna var riktigt sköna..
Lili & Sussie: If you want my love will you ring my bell?
Jag: Jag har faktiskt aldrig fattat vad ni menar med det där.
Annie testar: Yoga
På mina föräldrars kylskåp sitter en seriestrip upptejpad. Jag minns inte vad serien heter men den handlar om en kille och hans katt och hans hund. Killen sitter i soffan och tittar på tv när hunden kommer in.
Hunden: Vad tittar du på?
Killen: Yoga.
Hunden: Det trodde jag var såna där små gröna saker med antenner?
Killen: Nej, du tänker på Yoda.
Katten: Kan hon göra vaniljyoga? Det gillar jag.
Jag hade aldrig nånsin varit på yoga när G föreslog att vi skulle gå på ett pass under lunchrasten. Men varför inte prova? En kompis till mig sa att yoga inte skulle underskattas. Det är mycket jobbigare än det verkar och man får hemsk träningsvärk efter första gången. G hade också hört mycket bra saker om yoga, tex att det var mycket bra för att gå ner i vikt. Så vi knallade iväg till träningslokalen och drog fram varsin matta längst bak i salen. Sedan satte det igång. Instruktören pratade oavbrutet och vi undrade hur hon hann andas:
"Ochsågårvineribryggaochandasutochsåuppigeniståendehundenochandasinochsågårvineribryggaochsåuppigen iståendehundenochsågårvinerochsätterossochtartagihögerbenochstopparhögerfotivänsterarmhålaochsåtarvi högerarmbakomryggenochtartagitårna.."
G och jag hade fullt sjå att hinna med och lyckades aldrig nå så långt som man skulle. Men det gjorde inte någon i salen utom instruktören så vi slapp skämmas. De flesta övningarna verkade gå ut på att töja ut musklerna. Sedan blev det avslappning och vi hade fullt sjå att hålla oss vakna där vi låg på mattorna. Och sedan, efter 40 min var det slut.
Jag kände mig lite besviken. Var det redan slut? Men var var träningen? Vad är det man får träningsvärk av? Vad var det som skulle få en att gå ner i vikt? G var lika förvånad som jag.
"Det här kommer jag inte gå ner i vikt av", sa hon bestämt.
Vad är då positivt med yoga? Ja, det är nog bra som stretching. Och jag kände mig väldigt avslappnad efteråt, så avslappnad att jag nästan somnade framför datorn på jobbet. På kvällen skulle jag på fest hos Miss J och då var jag tyvärr fortfarande lika sömnig. Jag är dock inte helt säker på att allt är yogans fel. Mitt ex statistikern påstår också att man måste göra om ett försök minst 30 ggr för att resultatet ska vara statistiskt bevisat, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att gå på yoga 30 ggr till...
Första arbetsdagen 2008
Jag har börjat på en bok som handlar om mig själv. Och inte bara det, den handlar om väldigt personliga saker, och saker som gör ont. Jag har nog tänkt i minst ett halvår att jag ska börja skriva den, men jag har inte vågat för jag har varit rädd att jag ska bli för ledsen om jag tänker på det. Sen kom det en sån där kväll, när jag just skulle somna och jag såg boktexten framför mig. Som om någon berättade en historia för mig. Och då kunde jag inte låta bli att skriva ner den. Det var nog två veckor sen jag började. Jag ser något stycke då och då, ibland när jag ska somna, ibland när jag just vaknat. I morse såg jag ett av de jobbigaste styckena och nu när jag sitter här första dagen på jobbet är humöret inte direkt på topp. Stämningen bland resten av personalen är också rätt avslagen och det är gråare än gråast utan för fönstret. På mitt bord landar en stor hög med osorterade kvitton. Vilken härlig onsdag. Tur att det är en kort vecka.
Besök på NK
"Jaså, du ska trängas med Östermalmspälsarna", sa Jenny när jag sa att jag måste gå förbi NK på vägen hem till föräldrarna.
"Jo", sa jag. "Jag har fått ett presentkort som går ut på nyårsafton som jag måste använda."
När man är ute på landet är det ingen idé att vara finklädd så jag klädde på mig gamla jeans, slitna pumaskor och min trasiga jacka. All packningen gick inte ner i ryggsäcken så jag stoppade ner de sista sakerna i en ICA-kasse och travade iväg. Syrran och jag skulle ta bilen från Solna ut till landet men på vägen hem till syrran skulle jag passera NK och använda upp mitt presentkort. Jag hade inte tänkt på det här med min utstickande klädsel förrän jag kom in på NK. Där var mycket riktigt en hel del Östermalmspälsar och finklädda unga tjejer stod bakom parfymdiskarna från alla de kända franska märkena. Jag förflyttade min trashankiga uppenbarelse till den disk som sålde läppstiftet jag brukar använda och fick en mönstrande blick av kvinnan bakom disken. Jag riktigt såg hur hennes försäljarhjärna arbetade:
Beep. Avscanning pågår. Resultat: Lågbudgetperson som förmodligen bara kommer fråga om vägen till toaletten.
"Hej", sa jag. "Jag skulle vilja ha ett sånt här läppstift." Det tog en stund innan hon reagerade.
"Javisst", sa hon leende och hämtade det och började gå bort mot kassan.
"Vänta, vad kostar det", undrade jag. Hennes blick sa:
Aha, jag visste väl att jag inte skulle få sälja nåt. Nu köper hon det inte för att hon tycker det är dyrt.
"185 kr" sa hon nu men bemödade sig fortfarande att hålla kvar sitt vänliga leende.
"Det är för lite", sa jag. Försäljarkvinnan blinkade oförstående.
"För lite?"
"Ja, jag tar det här också", sa jag och rotade fram en annan produkt från stället.
"Jaha. Ja, då blir det 345 kr." Jag lämnade fram mina presentcheckar och hon tittade på dem och log. Nu ett alldeles riktigt leende.
"Det var minsann i sista sekunden. De går ut om två dagar."
"Ja, jag är dålig på att använda presentcheckar."
"Du är dålig på att shoppa", sa kvinnan.
"Nej, inte alls", sa jag. "Jag är bara dålig på att komma ihåg att använda presentcheckar."
"Jaha", suckade hon och gav upp alla försök att försöka läsa av min konsumentprofil.
