Så olika
Den riktigt hängivne läsaren av denna blogg, som dessutom har jävligt bra minne, kommer ihåg att jag för några år sedan recenserade filmen "Se upp för dårarna". Nu har Helena Bergström gjort en till film som heter "Så olika." Så värst olik den första filmen är den dock inte.
Så olika är precis sådär myspysig och småkäck som Se upp för dårarna. Alla människor är bra människor och om de bråkar lite och är oense så har de sina orsaker och är ändå så goda och fina, bara vi rett ut de där missförstånden och rädslorna.
Nu tror ni förstås att jag inte gillade den här filmen, men jag tycker faktiskt att den var riktigt bra för att vara en svensk film. Kanske att den hade varit ännu lite bättre om Helena Bergström inte hade varit riktigt så övertydlig och jättegullig jämt. Vi behöver ingen änglakör i bakgrunden för att förstå hur väl Ingela Olsson lyckades med sitt fina rörande tal.
Filmen handlar om: Två systrar som är så olika. Den ena systern har just tagit över makten som finansborgarråd i Stockholms stadshus och vill stoppa borgarnas jättebyggprojekt "Stockholm Financial city" för att istället satsa pengarna på skola och omsorg. Hon bråkar med oppositionsledaren, men sedan blir de kära i varandra.
Den andra systern arbetar på ett tvproduktionsbolag och vill spela in ett tv-program bland djuren på Skansen. Djurskötaren Johan Widerberg vill inte ha tv-människorna där för att han är rädd att de ska störa djuren. Sedan blir han dock kär i systern och tillåter inspelningen. Det finns även några bihandlingar där Stadshussysterns dotter blir kär i Oppositionsledarens son och Stadshussysterns kollega, Rolf Lassgård, blir kär i Johan Widerbergs ex, Rikard Wolff. Inte det minsta krångligt att hålla reda på va? =) Fast det är mycket enklare när man ser filmen, jag lovar.
Filmen fungerar rätt bra med alla problem och förvecklingar ända fram till slutet, då det plötsligt blir alldeles för mycket och glatt och gulligt, till och med för mig, som gillar lyckliga slut. Min kompis som jag såg filmen med tyckte dock att det var ett roligt drag av Helena Bergström. Hon tyckte det var skönt att hon släppte alla hämningar och bara drog på riktigt ordentligt med en ända stor lycklig kärleksvåg. Det skulle alltså vara lite skämtsamt och med glimten i ögat. Men.. nej, jag vet inte. Jag hade nog föredragit lite mindre. Less is more!
Sammanfattningsvis kan jag dock rekommendera att du går och ser filmen. Se bara till att du är på humör för en myspysfilm. Behöver du blir lite uppmuntrad i novembermörkret passar den perfekt. Det är många bra skådisar med också: Ingela Olsson, Anna Ulrika Ericsson, Philip Zandén, Johan Widerberg, Rolf Lassgård, Nina Gunke, Johannes Bah Kuhnke, Rikard Wolff, Sarah Dawn Finer, Siw Malmkvist, Fredrik Olsson, Josefin Bornebusch med flera.
Så olika är precis sådär myspysig och småkäck som Se upp för dårarna. Alla människor är bra människor och om de bråkar lite och är oense så har de sina orsaker och är ändå så goda och fina, bara vi rett ut de där missförstånden och rädslorna.
Nu tror ni förstås att jag inte gillade den här filmen, men jag tycker faktiskt att den var riktigt bra för att vara en svensk film. Kanske att den hade varit ännu lite bättre om Helena Bergström inte hade varit riktigt så övertydlig och jättegullig jämt. Vi behöver ingen änglakör i bakgrunden för att förstå hur väl Ingela Olsson lyckades med sitt fina rörande tal.
Filmen handlar om: Två systrar som är så olika. Den ena systern har just tagit över makten som finansborgarråd i Stockholms stadshus och vill stoppa borgarnas jättebyggprojekt "Stockholm Financial city" för att istället satsa pengarna på skola och omsorg. Hon bråkar med oppositionsledaren, men sedan blir de kära i varandra.
Den andra systern arbetar på ett tvproduktionsbolag och vill spela in ett tv-program bland djuren på Skansen. Djurskötaren Johan Widerberg vill inte ha tv-människorna där för att han är rädd att de ska störa djuren. Sedan blir han dock kär i systern och tillåter inspelningen. Det finns även några bihandlingar där Stadshussysterns dotter blir kär i Oppositionsledarens son och Stadshussysterns kollega, Rolf Lassgård, blir kär i Johan Widerbergs ex, Rikard Wolff. Inte det minsta krångligt att hålla reda på va? =) Fast det är mycket enklare när man ser filmen, jag lovar.
Filmen fungerar rätt bra med alla problem och förvecklingar ända fram till slutet, då det plötsligt blir alldeles för mycket och glatt och gulligt, till och med för mig, som gillar lyckliga slut. Min kompis som jag såg filmen med tyckte dock att det var ett roligt drag av Helena Bergström. Hon tyckte det var skönt att hon släppte alla hämningar och bara drog på riktigt ordentligt med en ända stor lycklig kärleksvåg. Det skulle alltså vara lite skämtsamt och med glimten i ögat. Men.. nej, jag vet inte. Jag hade nog föredragit lite mindre. Less is more!
Sammanfattningsvis kan jag dock rekommendera att du går och ser filmen. Se bara till att du är på humör för en myspysfilm. Behöver du blir lite uppmuntrad i novembermörkret passar den perfekt. Det är många bra skådisar med också: Ingela Olsson, Anna Ulrika Ericsson, Philip Zandén, Johan Widerberg, Rolf Lassgård, Nina Gunke, Johannes Bah Kuhnke, Rikard Wolff, Sarah Dawn Finer, Siw Malmkvist, Fredrik Olsson, Josefin Bornebusch med flera.
Kommentarer
Trackback
