Annies blogg

Igår var A här och vi gick igenom min bok. Nu har jag massor av nya idéer och är jättesugen på att skriva, men hela helgen är ju full av andra saker! Tänk om jag hinner tappa min inspiration tills nästa gång jag får tid över? Vissa idéer och stämningar visar sig bara då och då och det är inte alls säkert att de finns kvar där en annan dag. Det är som när Lisa Ekdahl såg en fjäril som var blå: "...men skönheten är ingenting man fångar, den är bara nåt man ser nån gång ibland. Nån gång ibland, om jag öppnar min hand, kan den vila där ibland". Så är det definitivt med inspirationen. Eller musan, som vissa kallar det. Men det är ett sånt fult ord så det vägrar jag att använda.

Så när jag ska skriva måste både inspirationen finnas där OCH idéerna till historien som ska skrivas. SAMTIDIGT. Det är inte alltid det lättaste att få det att gå ihop. För både inspiration och historier kommer och går lite som de vill.

Den tyske författaren Erich Kästner, beskriver i början av barnboken "Emil und die Detektive" hur man fångar en historia. Han lägger sig under matbordet och räknar alla bords- och stolsben. Plötsligt slår en tanke honom. Han ligger alldeles stilla, för det är med tankar och minnen som närmar sig oss som med slagna hundar: Om man rör sig för hastigt eller säger något, eller vill klappa dem så - schvupp - är de borta!
Så Erich låg där stilla och bara log och hans infall lugnade sig lite och kom ännu ett steg närmare.. Då tog han det i nackskinnet och det var fast. Ja, nackskinnet alltså. För historier fångar man inte som hundar. Har man tagit en hund i nackskinnet så har man hela hunden, men fångar man en historia så får man tag på en del i taget, först flyger kanske vänster framben förbi och sen höger och sen ett bakben, bit för bit. När man sedan tror att man fångat hela historien kommer plötsligt en till bit flygande när man minst anar det. Till slut vet man, om man har tur, allting.