Annies blogg

"Vad skulle du gå på?"
"Eros Ramazotti."
"Va, ska du gå och se en smörsångare?!"
"Nej, du tänker nog på Julio Iglesias."
"Det är väl samma sak?"

Nej, det är det verkligen inte alls. Eros rockade loss ordentligt i Globen i torsdags. Jag visste faktiskt inte att han var så himla bra på elgitarren. Och sången var det inget fel på heller, även om han tydligen var lite hes. Men han ha ju en lite "hes" röst ändå så det kanske märks mindre då.

Eros körde alla sina gamla hits och sina nya låtar och publiken var jättenöjd. Synd att det är svårare att sjunga med när man inte kan språket. Jag får ta och öva in låtarna på italienska tills nästa gång han kommer.

Eros hade ansträngt sig också och lärt sig några ord på svenska. Jag undrar om det inte var när han hade sjungit "Piu bella cosa" som alla jublade och han sa: "Var den bra? Tack." Han är rätt söt faktiskt.

I övrigt tyckte jag nog samma sak som på Pink-konserten; att balladerna var allra bäst när man hör artistens röst allra mest. Finaste balladerna Eros tog i Globen: Se bastasse una canzone och vackra La Aurora.

Den sköna låten "I belong to you" som Eros brukar sjunga med Anastacia blev lite mesig när han istället drog den med sina bakgrundssångerskor som inte hade alls lika starka röster som Anastacia. Jag skulle inte ha något emot att se Eros och Tina Turner sjunga Cose della vita tillsammans. De är en ruskigt bra kombination. Nu fick han dra den själv vilket ju också var väldigt bra men inte riktigt lika mycket drag som när Tina är med.

Sådär! Nu har ni som inte vet vem Eros Ramazotti fått en rejäl utbildning! Undrar förresten vad det stod i det där brevet någon räckte honom och som han stoppade i bakfickan. Blir så nyfiken på sånt! ; )

Så hur är Pink live egentligen? Jo, helt fantastisk. Hon skuttar omkring oavbrutet, dansar, gör konster uppe i luften och ändå blir hon inte andfådd eller sjunger sämre. Jag är imponerad. Och vilken röst hon har. Jag gillade balladerna bäst igår, där hennes röst hördes mest. Jättevackert var det när hon sjöng ”Family portrait” bara till piano och violin. Även Queens Bohemian Rhapsody gjorde hon väldigt bra. Det är inte många artister som kan göra en låt som Freddie Mercury sjungit utan att det blir platt, men Pink har både styrka och känsla i sin röst.

 

Pink hade förutom skickliga musiker och backupsångerskor en hel cirkus med sig, med akrobater som skuttade runt och gjorde volter och hängde från taket. Hon själv var inte mycket sämre. Hon var också uppe i luften och snurrade. En gång hoppade hon bungyjump ner mot scenen också!

 

Pink körde alla sina kända låtar och hon gjorde dem utan en massa jobbiga ändringar och konstigheter, vilket publiken uppskattade. Det var massor av energi från början till slut och inte ens någon paus i mitten. Hela showen var planerad in i minsta detalj. Det var inga extranummer, men det behövdes inte, för hon hade ju liksom redan kört ALLT. Det enda som möjligtvis saknades var en lite mer personlig touch. Showen är väl inövad och det blir inte så mycket spontant prat med publiken. Men det är klart, det är ju ändå mest musiken man är där för.

 

PS: Se upp nästa gång ni köper soffa. Pink hade fått tag på någon mysko variant med hål i där det kom upp en massa armar och smekte henne när hon låg på den.

Igår var jag och såg Tina Turner i Globen. Hon fyller tydligen 70 år i år. Titta på det här klippet från konserten från minut 5 och framåt och se om du tycker det märks. Det är inte det bästa ljudet i klippet tyvärr. Jag lovar att det var ett himla drag på riktigt. Hur kan en sån liten person låta så mycket? Och hur orkar hon springa runt sådär oavbrutet i sina höga klackar? Hon hade inte sparat in på scenbygget heller. Det kom in olika prylar från olika håll hela tiden och det brann och smällde och hade sig.

Det här klippet var inte heller av nån höjdarkvalitet, men man ser lite av några olika låtar. När Tina åker runt på den där grejen över publiken försöker hon få publiken att sjunga "Nutbush", men jag undrar om det var det bästa låtvalet när det gäller att få folk att sjunga med. Många kunde inte låten och såg ut som frågetecken. Va? Vad ska jag sjunga? Napoosh?

Jag är i alla fall mycket nöjd med konserten. Tina hade både röst och energi och jag vill höra favvosen Addicted to love.

Hej på er!

Idag är det en kall men solig novembermåndag här i Stockholm. Jag sitter framför min dator på jobbet och känner mig rätt utmattad. Det har varit full fart den här helgen och jag har sprungit runt på saker mest hela tiden.

Bland annat har jag varit på Naturhistoriska muséet där de nu har en utställning som heter Rainbow Animals. Utställningen är inte så stor och består mest av foton och skyltar med text där man kan läsa om vilka djur som har beteenden som kan tolkas som homosexuella och vilka dessa beteenden är. Förutom det verkar man ha flyttat in lite uppstoppade djur från de andra utställningarna.

Ja, ni kanske hör på mig att utställningen inte var riktigt vad jag förväntat mig. Det var visserligen roligt att se den, men den var inte särskilt uttömmande. En sak jag funderade på är att det måste vara rätt knepigt att kunna konstatera om ett djur är gay. Man kan ju inte direkt fråga. Att en del djur råkar försöka para sig med en kompis av samma kön skulle ju kunna vara en slump eller ett misstag eller att de är så till sig att de inte riktigt har koll på vad de gör, eller? Fast det finns djur som håller samman hela livet, som svanar tex, och där har man också hittat par av samma kön.

Jag läste någonstans att utställningen skulle ta kål på myten att det "inte var naturligt" att vara gay, men utställningens definition av homosexualitet var att ha sex med nån av samma kön och det blir ju en rätt smal avgränsing. Det går inte att jämföra människor med djur, för människor tänker och känner på ett helt annat sätt. Skulle det vara mer naturligt att som människa vara gay för att det är bevisat att djur har sex med djur av samma kön? Äsch, jag orkar inte bry mig. Jag tycker ändå inte att det behövs några vetenskapliga undersökningar. Om man som människa blir kär i en annan människa, oavsett kön, är det klart att det är naturligt. Det fattar man ju. Det händer i naturen och då är det natuligt. Vad är det som skulle vara konstigt med det?

Efter denna konfunderande upplevelse begav L och jag oss iväg till Cirkus. Där hörde vi först på någon kille som hette.. öh.. nu har jag glömt det igen.. Arthur. Philip Arthur? Han var "förband" till Tracy Chapman, men det var rätt trist. Sedan stegade Tracy in med sin gitarr och publiken jublade. Sedan började hon prata och då jublade de ännu mer. Ja, egentligen jublade alla hela tiden vad hon än gjorde. Och jag förstår det. Tracy var helt själv på scen och stod hela tiden upp i en ljuskägla under några små lampor. Hennes röst fyllde hela Cirkus och det var helt magiskt. När hon sjöng The Promise började jag gråta. Jag har ju sagt tidigare att jag skulle vilja vakna en morgon och ha Heather Smalls sångröst, men jag skulle faktiskt kunna tänka mig Tracy Chapmans röst också. Tracy sa att hon åkte utan band för att hon skulle kunna göra precis det hon kände för och kunna spela precis de låtar hon kände för just då. Hon tog också upp önskingar från publiken, vilket var lite kul. "Vad vill ni höra?" undrade Tracy och flera tusen människor svarade samtidigt, så Tracy delade upp publiken i sektioner så fick de skrika några i taget. = ) Sedan fick hon stående ovationer som inte slutade så hon var tvungen att komma in två gånger till. En mycket lyckad konsert.

Igår var jag på konsert på Tyrol med LM och Miss J och hennes flicka. Vi skulle se Sahara Hotnights, men först kom något uselt förband som jag inte minns vad det hette och sen fick vi vänta och vänta och vänta.. Man hann i grodan ro köpa mer dricka, gå på toa, räkna publiken och kvisthålen och vad man nu mer kan underhålla sig med. Jag trodde först att Linda Bengtzing satt framför oss men det var tydligen bara hennes frisyr som hade tagit med sig en annan flicka. När LM och jag hade tröttnat på att hitta på sarkastiska kommentarer om omgivningen och istället började testa om det kunde vara bekvämt att sova med huvudena lutade mot varandra kom till sist bandet. Och då vaknade vi! Direkt körde de igång med "A visit to Vienna" och det rockade skönt. Sedan fortsatte det i raskt tempo med låt efter låt och det var sååå bra! Jag diggade musiken och LM diggade trummisens armmuskler och sångerskans lädertights. Publiken verkade uppskatta "Cheek to cheek" allra mest. Miss J menade dock att scenframträdandet var lite tråkigt. "De stod ju bara där". Men hallå liksom, vad spelar det för roll om de "bara står" när de spelar en massa bra musik?

När jag var liten och vi skulle åka ut till landet hörde vi ofta på Rod Stewart i bilen. Pappa skruvade upp volymen så vi nästan hoppade i sätena. Det var jätteroligt. Till en början kunde jag ju inte engelska, så jag hade ingen aning om vad The killing of Georgie betydde (Georgie boy was gay I guess, nothing more and nothing less) men jag tyckte det var en fin melodi och jag gillade det där doandet i bakgrunden. När jag väl hade lärt mig engelska fastnade förstås alla texterna, precis som alla låttexter fastnar i mitt huvud och jag konstaterade att den där sången om Georgie ju var riktigt hemsk och sorglig.

Syrran och jag gav pappa biljetter till Rods sverigebesök i födelsedagspresent och igår var det äntligen dags att ge sig av till Stadion. Jag var lite orolig att Rod bara skulle sjunga en massa nya låtar som jag inte kunde, men så var det inte alls. Rod drog alla klassiker som man bara kunde önska sig. Han stegade in, drog två låtar och sa:
"Jag har 29 sånger åt er ikväll. Det här blir nummer tre."

Jag var också lite orolig att Rod skulle ha blivit för gammal för att orka rocka loss, men så var det inte heller. Hans röst lät lika bra som på skiva och han gav allt. Han kom visserligen in i kostym och slips, vilket ju inte kändes så lovande, men kavajen åkte snabbt av och när han nästa gång kom tillbaka i läderjacka kändes allt helt rätt.

Scenen var klädd i skotskrutigt, saxofonistens kjol var skotskrutig, trumsetet var skotskrutigt. För att visa sin kärlek till fotboll sköt Roddan också vid två tillfällen ut fotbollar i publiken. Musikerna och sångerskorna Rod hade med sig var otroligt duktiga. Speciellt impad blev jag av saxonfonisten. Hon var helt otrolig.

Favoritlåten på konserten blev nog I don´t want to talk about it. Den var otroligt fin och hela publiken sjöng med i hela låten med gungande tändare. Det hela avslutades med fyrverkeri och två extralåtar. Vet inte om de ingick i de 29 han hade lovat oss för jag glömde hålla räkningen. = )

Shakira-konserten igår bestod av två timmars väntan och en timme konsert. Inga extranummer. Visserligen var det fullt ös hela tiden under den timmen, men man blev ändå lite besviken på att det var så kort. Vi som inte förstår spanska tyckte även att Shakkan kunde ha sjungit några fler låtar på engelska. Ingen kan dock ha haft några klagomål på att det var för lite energi eller för lite magdans...  

Min vän G, som sett Shakira i Sydamerika när hon var totalt okänd, tyckte att det var en stor kontrast till dagens konsert. Att först ha sett henne, totalt okänd och dessutom kort och tjock(!), framför en publik på 20 personer var något helt annat än hennes jättekonserter idag. På något vis tycks hon också ha blivit längre! Hur detta gått till, att Shakira VÄXT undrade G mycket.
 

Dessutom hade G varit på en annan konsert där hälften av låtarna hade varit playback. Därför hade G nu en teori om att Shakiras röst bara håller i en timme och att det var därför som vår konsert var så kort. Ja, vem vet, kanske det är så. Eller så blir hon bara helt slut av att skutta runt oavbrutet. Eller så är hon egentligen fortfarande kort och tjock, men har druckit en trolldryck innan konserten vars verkan tar slut efter en timme. Ja, så måste det vara. Det finns en logisk förklaring till allt...  ; )