Musiken och jag
I bilen på väg ut till landet knäppte jag på radion. Det första som hände var att Martin Stenmarcks röst hördes ur högtalarna. Jag grimaserade till "otäcka" minnen och bytte snabbt kanal.
" I get knocked out, but I get up again", sjöng Chumba Wamba och jag blev lite avundsjuk, för det brukar ta lite längre tid för mig att må bra igen. Men visst, lite inspirerande var det ju, och svängigt. Men sedan blev det lite sorgligt ändå när han tog en vodka drink och en cider drink och jag misstänkte att han kanske inte studsade upp hur lätt som helst ändå.
"Dreams can come true", försökte Gabrielle trösta mig. "You know you gotta have hope. You know you gotta be strong". Jag nickade. Men sen tog Nelly över och hon var lika nere som jag:
"Flames to dust, lovers to friends, why do all good things come to an end?" Ja, säg det. Hoppas verkligen att du har fel, tyckte jag. Någon gång måste man väl bli älskad på riktigt?
"You might as well face it, you´re addicted to love", sa Tina. Men det var ju inget nytt. Verkade dock inte som om någon av dem hade någon direkt lösning på problemen.
"Let the rhytm take you over, bailamos", föreslog Enrique. Dansa och dricka alltså? Ja, varför inte. Kein Alkohol ist auch keine Lösung.
Och sen till slut kom den. En sån där riktigt hemsk, vacker, sorglig och romantisk sång som man absolut inte vill höra men ändå inte lyckas byta bort. Patsy Cline sjöng:
"Worry, why do I let myself worry? Wondring what in the world did I do? Crazy for thinking that my love could hold you. I´m crazy for trying and crazy for crying and I´m crazy for loving you."
Usch...
Det är sådana drömmar man vill ha innan man blivit tillsammans med någon. Eller medan man är tillsammans med någon. Definitivt inte efter.
Tisdag: ligger i asfalten och känner hur stark jag är
Something so right
You've got the cool water
When the fever runs high
And you've got the look of love right in your eyes
And I was in a crazy motion
'Till you calmed me down
It took a little time
But you calmed me down
Some people never say the words "I love you"
It's not their style to be so bold
Some people never say the words "I love you"
But like a child they're longing to be told
They've got a wall in China
It's a thousand miles long
To keep out the foreigners
They made it strong
And I've got a wall around me
That you can't even see
It took a little time
To get next to me
If something goes wrong, I'm the first to admit it
The first to admit it - but the last one to know
If something goes right, well, it's likely to lose me
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight, oh
I can't get used to something so right
Something so right
Some people never say the words "I love you"
It's not their style to be so bold
Some people never say the words "I love you"
But like a child I'm longing to be told
They've got a wall in China...
And I've got a wall around me...
Yea
It took a little time
To get next to me
Citerar min nyfunna bekantskap Amarillo:
"Jag hoppas jag aldrig lär mig av mina misstag och fortsätter falla hals överhuvud kär i folk,
må vara med blåmärken som följd av att upptäcka att de tar ett steg åt sidan och man hamnar i asfalten istället för bland molnen. ligg inte och tänk, ligg och känn hur stark du ändå är..."
Jag ljuger så bra
Försöker låta bli att tänka och känna. Försöker vara glad. Försöker uppskatta det som är fint. Ibland går det bra. Ibland lurar jag nästan mig själv.
"men ibland är det svårt att vara stark, inte följa sitt hjärta och inte skriva nåt dumt sms att jag saknar dig så."
Håller inte med Linda Bengtzing om att det skulle vara något positivt med att jag "har min tidning i fred och en säng som är bred". Tycker det är mycket mysigt att sitta vid samma bord som någon jag gillar och läsa tidningen. Hon kan få vilken del hon vill. Jag tittar nog ändå mer på henne. Och i en säng som är bred märker man att det saknas nåt. Det är kallt och tomt och ingen håller om en. Ska skaffa mig en brits.
Konstigt att något som känns så rätt kan vara så fel.
Hon ljuger så bra
På promenad
"Kan du inte låtsas som att du bryr dig åtminstone", tyckte jag.
"Äsch, varför lägger du ner en massa tid på att tjata om problem när vi är ute på promenad, allt doftar underbart, vi hör en massa spännande ljud och möter en massor av intressanta människor och djur! Du är så sentimental!", utbrast Fröken F. Jag suckade.
"Men har du aldrig mött någon riktigt fin pojkhund som är så underbar att du bara längtar efter honom jämt", undrade jag. Hon rynkade på nosen.
"Pojkar. De är väl kul att leka med ett tag, men sen blir de bara jobbiga." Jag skakade på huvudet.
"Vad cynisk du är." Men fröken F lyssnade inte mer utan sprang iväg till ett dike för att njuta av det smutsiga vårvattnet. "Dessutom har du en pinne i skägget", ropade jag efter henne.
trasig
Måndag 19 mars
Vårlördag
"Livet blir så jäktigt ibland. Och av någon anledning blir det alltid de saker man helst vill göra som man inte hinner med. Kom ihåg att alltid hinna pussa och krama dem ni tycker om. Andra saker är inte viktigare, de bara försöker lura oss att de är det" (L S, 2000-tals filosof...)
...
Förvirring råder i mitt huvud. Drömmar om att en knight in shining armor ska vilja kämpa för mig, sådär som i sagorna blandas med oro för att de verklighetsbaserade sagorna oftast inte har lika fina slut. Det är farligt att låta sig levas av verkligheten. Då är det svårt att ha sina drömmar kvar. Och att göra verkligheten bättre med hjälp av dem.
Det var en gång en riddare som red sin stolta vita springare. Fastän han såg så stor och stark ut kände han sig ensam och liten där han red genom den mörka skogen. Plötslig kom han fram till en glänta där det låg ett slott. En vacker jungfru satt fången i tornet och hon blev överlycklig när hon fick syn på honom. Hon hade aldrig sett en så vacker människa förut. Riddaren lyste också upp och började klättra upp till henne, men när han hade kommit halvvägs tänkte han: Nej, det här blir alldeles för komplicerat. Tänk om det skulle ta slut mellan oss en dag, vad jobbigt det skulle bli då. Så han klättrade ner igen och red vidare ensam genom den mörka skogen. Jungfrun svalt ihjäl och dog.
Tankar
Det finns människor som tappar sin kärlek efter ett tag. Det finns människor som gifter sig och skiljer sig och gifter sig. Det finns människor som är tillsammans bara för att hålla varandra sällskap. Men det är deras val och om de trivs med det så är det väl bra.
MEN det finns visst människor vars kärlek håller hela livet. Jag har sett dem. Och jag tror visst att man kan få ha det så. Och även om man inte kan få det, så är det ingen idé att gå och oroa sig nu för att kärleken en dag ska ta slut. Det måste väl vara bättre att njuta av den nu när den finns? Är jag en hopplös romantiker? Javisst.
Det kan vara svårt ibland, att skaka av sig vardagsbekymren och annat jobbigt som hänt i ens liv, men saker i det förgångna kan man inte ändra på. Men vem man är och vad man gör nu och i framtiden bestämmer man själv. Jag vill aldrig låta det förflutna styra över hur resten av mitt liv ska bli. Och jag vill alltid sätta kärleken först.
Annie - med hjärtat i handen
An angel...
Love...
Finns det något krångligare än kärlek? Det är så farligt att våga öppna sig och utelämna sig åt någon annan människa. För man kan ju aldrig vara säker på hur det slutar. Att älska någon och sedan bli sviken gör mer ont än något annat. Men det är som en lott som alltid är värd insatsen. Eller.. Det är snarare som en lott som inte går att låta bli att köpa eftersom man så gärna vill ha vinsten. Tur att det inte gör lika ont när man får en nitlott i affären. ; ) Eller, haha, tänk om man köpte en trisslott i affären, vann en miljon, och sen efter ett halvår kom Svenska Spel och sa: "Du, vi har ångrat oss. Du får lämna tillbaka pengarna".
Annie (sugen på högsta vinsten)
