Percy Jackson
Mina biobesök
Mariah Carey är också med i filmen. Hon spelar en ful socialarbetare. Skönt ändå med en kändis som vågar spela "ful" i en film. Då måste hon ha lite självdistans. I övrigt var filmen rätt tung. Allt i hela världen var emot stackars Precious. Ja, utom den vackra lesbiska lärarinnan förstås. Jag var alldeles omtumlad när jag kom ut från salongen. Jag tror till och med att jag drömde om filmen sedan på natten. Nej, inte på grund av den vackra lesbiska lärarinnan, utan på grund av all psykisk och fysisk misshandel som Precious fick ta.
En annan film som jag såg nyligen var "Avatar". Jag hade inga höga förväntningar, men den där djungeln de hade skapat var faktiskt riktigt vacker att se på. Däremot gillade jag inte de amerikanska militärgubbarna som bara skulle slåss och kriga och förstöra saker hela tiden. Överhuvudtaget gillar jag inte filmer med krig och amerikaner som springer runt och skjuter och skriker fuck.
Nästa helg ska jag se Alice i Underlandet. Det ser jag fram emot. Den ser ut som en färgglad karamell i reklamen. Förmodligen går det att njuta av bilderna även om handlingen inte är jättebra.
Nu blev jag hungrig! Puss på er.
Så olika
Så olika är precis sådär myspysig och småkäck som Se upp för dårarna. Alla människor är bra människor och om de bråkar lite och är oense så har de sina orsaker och är ändå så goda och fina, bara vi rett ut de där missförstånden och rädslorna.
Nu tror ni förstås att jag inte gillade den här filmen, men jag tycker faktiskt att den var riktigt bra för att vara en svensk film. Kanske att den hade varit ännu lite bättre om Helena Bergström inte hade varit riktigt så övertydlig och jättegullig jämt. Vi behöver ingen änglakör i bakgrunden för att förstå hur väl Ingela Olsson lyckades med sitt fina rörande tal.
Filmen handlar om: Två systrar som är så olika. Den ena systern har just tagit över makten som finansborgarråd i Stockholms stadshus och vill stoppa borgarnas jättebyggprojekt "Stockholm Financial city" för att istället satsa pengarna på skola och omsorg. Hon bråkar med oppositionsledaren, men sedan blir de kära i varandra.
Den andra systern arbetar på ett tvproduktionsbolag och vill spela in ett tv-program bland djuren på Skansen. Djurskötaren Johan Widerberg vill inte ha tv-människorna där för att han är rädd att de ska störa djuren. Sedan blir han dock kär i systern och tillåter inspelningen. Det finns även några bihandlingar där Stadshussysterns dotter blir kär i Oppositionsledarens son och Stadshussysterns kollega, Rolf Lassgård, blir kär i Johan Widerbergs ex, Rikard Wolff. Inte det minsta krångligt att hålla reda på va? =) Fast det är mycket enklare när man ser filmen, jag lovar.
Filmen fungerar rätt bra med alla problem och förvecklingar ända fram till slutet, då det plötsligt blir alldeles för mycket och glatt och gulligt, till och med för mig, som gillar lyckliga slut. Min kompis som jag såg filmen med tyckte dock att det var ett roligt drag av Helena Bergström. Hon tyckte det var skönt att hon släppte alla hämningar och bara drog på riktigt ordentligt med en ända stor lycklig kärleksvåg. Det skulle alltså vara lite skämtsamt och med glimten i ögat. Men.. nej, jag vet inte. Jag hade nog föredragit lite mindre. Less is more!
Sammanfattningsvis kan jag dock rekommendera att du går och ser filmen. Se bara till att du är på humör för en myspysfilm. Behöver du blir lite uppmuntrad i novembermörkret passar den perfekt. Det är många bra skådisar med också: Ingela Olsson, Anna Ulrika Ericsson, Philip Zandén, Johan Widerberg, Rolf Lassgård, Nina Gunke, Johannes Bah Kuhnke, Rikard Wolff, Sarah Dawn Finer, Siw Malmkvist, Fredrik Olsson, Josefin Bornebusch med flera.
Upp!
Men sen blir det lite mer klassisk stil på det hela när mannen flyger iväg med sitt hus med hjälp av tusentals ballonger som han släppt ut genom skorstenen. Han ska åka till Paradisfallen, dit han hade lovat sin fru att han skulle ta henne. Tyvärr råkar han få med sig en liten scout på färden, som knackat på för att försöka få sitt sista scoutmärke "Helping out the elderly", och det får han verkligen göra på resan.
En rolig och spännande film. Perfekt i höstmörkret!
Julie och Julia
När det är film med Meryl Streep på bio måste man ju bara dit och titta! Den här gången var det en sann dubbelhistoria där Meryl spelar den amerikanska kocken Julia Child som levde 1912-2004 och Amy Adams spelar den misslyckade författaren Julie Powell som älskar matlagning.
Vi får följa Julia Child och hennes man i Frankrike, där han fått nytt jobb och hon inte vet vad hon ska göra. Eftersom hon älskar att ÄTA mat bestämmer hon sig för att hon ska lära sig att LAGA mat. Hon går kurser och övar hela dagarna för att lära sig det franska köket. Efter ett tag stöter hon på två små franska damer som håller på att göra en kokbok om fransk matlagning för amerikanare. Det projektet blir hon indragen i och lägger många år på att få till de perfekta recepten.
Den andra historien utspelar sig i nutid. Julie Powell vill vara författare men lyckas aldrig slutföra någonting. Därför jobbar hon istället i en kundtjänst om dagarna. När hon kommer hem varvar hon ner genom att laga mat. Hennes man föreslår att hon ska starta en blogg om matlagning, men hon menar att hon behöver ett tema och en deadline. Då kommer de på idén att hon ska laga sig igenom Julia Childs kokbok "Mastering the art of french cooking" och blogga om det. Boken innehåller 529 recept och Julie ska laga dem på 365 dagar.
Den här filmen handlar väldigt mycket om matlagning, så är man inte intresserad av det ger den kanske inte lika mycket. Det är inte heller så mycket action i filmen utan det är mer en myspysfilm. Det allra roligaste i filmen är hur Meryl pratar och skrattar. Hon pratar oavbrutet och liksom i falsett och skrattar jättemycket och hjärtligt hela tiden och skrattet är också i falsett och låter hur roligt som helst. Det verkar som att Julia Child var en framåt men hjärtlig person med mycket humor. I alla fall är det bilden man får när Meryl spelar henne.
The ugly truth
Något som är lite irriterande är att filmens manlige huvudperson hävdar att inga män kan bli kära och att män bara bryr sig om kvinnors utseende. Visserligen förstår man att det inte är vad han egentligen tycker, men det är ändå lite jobbigt att lyssna på. Jag undrar vad jag hade tyckt om att höra det om jag var man. Men men, om några veckor har väl alla ändå glömt vad filmen handlar om...
Flickan som lekte med elden
Vet ni vad? Även om kritikerna säger att den andra Stieg Larsson-filmen är mer som en tv-serie än en film, även om de säger att den inte är lika bra som den första filmen, så har de FEL! Är det första gången kritikerna har fel? Förvisso inte. Flickan som lekte med elden är en otroligt spännande film. Jag tycker den var jättebra och ännu bättre än den första filmen. Fastän jag har läst böckerna var det spännande och underhållande hela tiden. De första minutrarna av filmen tyckte jag, precis som när jag såg ettan, att Noomi och Mikael inte ser ut så som jag tänkt mig att huvudpersonerna ska se ut, men det glömde jag snabbt för jag blev så inne i handlingen. Nu längtar jag redan till film nummer tre!
Män som hatar kvinnor
Betyg: Fyra tekoppar
Speltid: 2 h 32 min
Regissör: Niels Arden Opley
Skådespelare: Noomi Rapace, Mikael Nyqvist
Jaha, då har jag sett filmen och ska ge mig på något slags recension... Jag var och såg filmen "Män som hatar kvinnor" med tre kompisar och alla tyckte att den var bra och att den var ganska osvenskt gjord för att vara svensk. En annan kommentar var att skådespelarna kändes mer äkta och mindre pinsamma än de brukar göra i svenska filmer.
Till en början tyckte jag Noomi Rapace såg ut som en snygg normal kvinna som försökt klä ut sig, men efter ett tag vande jag mig. Eller, jag vande mig i alla fall lite mer. Men hon spelade rätt bra.
Mikael Nyqvist var också bra, förutom att han inte han heller såg ut som jag hade tänkt mig, men det kan han ju inte göra mycket åt. Kanske att han känns lite mesigare än bilden jag fått av bokkaraktären Micke Blomkvist.
Jag tyckte Sven-Bertil Taube passade helt perfekt som Henrik Vanger.
Lena Endre som spelar Millennium-redaktören Erika Berger som Micke Blomkvist i boken har ett förhållande med, fick knappt vara med alls i filmen. Hon fick väl en två-tre scener där hon stirrade surt på honom innan han försvann vidare nån annanstans. Förmodligen får hon mer utrymme i de två kommande tv-filmerna.
Jag måste ändå säga att jag förstår varför man valt att klippa bort en del bitar. Boken är mycket lång och det händer väldigt mycket i den. Därför får vi bara se de bitar som för historien om mordgåtan framåt. Hade de valt att inte göra så hade väl filmen blivit fyra timmar lång istället för två och en halv. Inte för att det hade gjort mig något i och för sig. Men fyra timmar film kan säkert vara lite avskräckande för många. De otäckaste bitarna hade dock inte klippts bort, utan var mycket utförliga.
Jag önskar lite grann att jag kunde ha låtit bli att jämföra saker med boken medan jag såg filmen. Nu när jag visste vad som skulle hända satt jag och kände: "Nejmen? Vad gör de nu? Det här är ju fel. Hon ska inte vara där nu. Och han ska ju inte göra sådär!" Om ni känner att ni hunnit glömma bort det mesta i böckerna så kanske ni känner er mer bekväma när ni ser filmen. = )
Nu undrar jag när de två följande delarna kommer på tv. Nån som vet?
Quién es?
The Duchess
När man ser såna här filmer blir man så glad att man lever på 2000-talet. Vad skönt det är att få ha en egen vilja och egna åsikter. Vad skönt det är att människor lyssnar på vad man säger. Vad skönt det är att kvinnors röst räknas lika mycket som mäns, ja oftast i alla fall.
Så har inte Keira Kneightley det i filmen The Duchess. Nej, hennes enda uppdrag i livet är att skaffa den otäckte hertigen av Devonshire en arvinge. En manlig arvinge. En kvinnlig arvinge är nämligen totalt värdelös.
Keira kommer inte så bra överens med hertigen. Det finns ingen kärlek mellan dem. Keira är egentligen kär i sin barndomsvän, men han är bara en man av folket så honom kan hon ju inte gifta sig med. Hertigen har affärer med kvinnor åt höger och vänster, men Keira får inte ha några affärer för då skulle hertigen bli utskämd. Till slut bestämmer hon sig för att ha det ändå och då... ja... vad som händer då ska jag väl inte säga för då får du ju veta slutet på filmen innan du sett den. Och det vill du väl ändå inte?
Länge leve 2000-talet!
Vicky Cristina Barcelona
Speltid: 96 minuter
Regi: Woody Allen
Efter allt jag läst om trekanter och heta sexscener mellan Penelope Cruz och Scarlett Johansson i mörkrum blev jag ganska överraskad av hur den här filmen var i verkligheten. Först och främst är det INTE några heta sexscener i mörkrum. Det är en kyss i ett mörkrum, det är allt. Och resten av filmen är inte inriktad på sex heller.
Nej, det filmen egentligen handlar om är vännerna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) som åker ner till Barcelona tillsammans över sommaren. Vicky har hela sitt liv planerat. Hon ska gifta sig med en tråkig men stabil man som älskar henne och de ska skaffa ett hus tillsammans. Cristina vill absolut inte ha ett sånt liv. Hon vill ha passion, äventyr och spänning.
Ibland sitter man och hoppas att Vicky inte ska gifta sig med den tråkige mannen och ibland tycker man att hon verkar lika tråkig själv. Konstigt nog finns det en man som intresserar sig för henne ändå och hon dras mellan att följa sitt hjärta eller sin hjärna, att välja mellan passion eller säkerhet.
Cristina hittar en spännande konstnär (Javier Bardiem) i Barcelona som hon blir ihop med. Hon hade dock inte räknat med att konstnärens mycket temperamentsfulla fru, Maria Elena (Penelope Cruz) skulle komma och bo hos dem efter att ha försökt begå självmord. Till en början blir det lite konstig stämning mellan dem, men sen efter ett tag upptäcker de alla att de älskar varandra och de börjar leva tillsammans alla tre. (Penelope Cruz är VÄLDIGT bra när hon får raseriutbrott på spanska. Man bara njuter. )
Nu borde jag nog inte berätta mer, för ni vill väl inte veta slutet innan ni sett filmen? För jag tycker att ni ska se den. Det är en varm och rolig film. Det är absolut INTE en homofilm. Men filmer KAN ju faktiskt vara sevärda ändå. ; ) Det är också skönt att man inte kan lista ut vad som ska hända härnäst och att man inte vet hur filmen ska sluta. Eller, jo, jag visste det ju eftersom jag hade gjort en Karl-Bertil och läst om det i tidningen, men annars hade jag nog inte vetat det.
Det jag inte gillar i den här filmen är Woody Allens berättarröst. Vad ska den vara bra för? Hörru Woody, vi ser ju ändå vad som händer och din röst är bara störande.
Mamma Mia
Jag har funderat på det här hur det funkar när de gör film av musikal. Ofta anpassar man sig inte till formatet. Film är så mycket tydligare och mer lättförståeligt för publiken. Man behöver inte vara sådär övertydlig som man är i musikaler som spelas live på en scen. Nej, stöka om lite mer i era manus filmskapare!
I början av filmen var jag lite orolig att det skulle bli alldeles för klämkäckt, men det bättrade sig. Bäst är det när det blir lite hjärta och smärta och min älskling Meryl och hennes dotter Amanda Seyfried sjunger. I scenen där Meryl sjunger att det gör ont när hon ser sin lilla flicka försvinna med sin ryggsäck till skolan med ett frånvarande leende får både Meryl, dottern och jag tårar i ögonen. Häftigt var det att alla biobesökarna satt kvar i salongen under hela eftertexterna för att få höra Amanda Seyfried sjunga Thankyou for the music.
Bra var också Colin Firth, eller Mr Darcy som vi också kallar honom. Mindre bra var Pierce Brosnan. Julie Walters och Christine Baranski, som spelade Meryls kompisar var sådär tycker jag. Det hade varit roligare med Jennifer Saunders och Joanna Lumley. ; )
Försoning
I rollerna: Keira Knightley, James McAvoy
Engelsk titel: Atonement
Regi: Joe Wright
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 3 min
Betyg: Fyra tekoppar
Handling: En 13-årig flicka ändrar allas liv, inklusive sitt eget när hon hon anklagar sin storasysters (Keira Knightley) älskare (James McAvoy) för ett brott han inte har begått. Filmen är baserad på en roman av Ian McEwan.
Annie tycker: Den här filmen är verkligen HEMSK! Och då menar jag inte hemsk i meningen dålig utan hemsk i meningen olycklig, deprimerande. Hur har någon orkat klämma in så mycket olycka och elände i en och samma film? Ian McEwan måste ha varit mycket deprimerad när han skapade denna berättelse.
Filmen är vackert filmad, bra gjord, realistisk.. och som sagt... hemsk. Och lite irriterande! Varför gör inget något? Varför lämnar de allt åt slumpen? Varför kommer aldrig sanningen fram? Inga stora hjältar kliver fram och ställer allt till rätta. Alla är små och hjälplösa. Jag har lärt mig något viktigt också: Lita aldrig på små barn. Fan vad med elände de kan ställa till.
Om du har någon kompis som brukar klaga på småsaker: ta med honom/henne och se Försoning. Efteråt kommer de tycka att deras liv är helt fantastiska...
Darjeeling Limited
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Owen Wilson, Adrien Brody, Jason Schwartzman
Genre: Drama
Längd: 1,31
Betyg: Två tekoppar
Den här filmen är svårrecenserad. När man recenserar en film brukar man ju ha någon slags mall att jämföra filmen emot. Ungefär som: Det här ville de uppnå. Lyckades de med det? Men med den här filmen vet jag faktiskt inte vad det var man ville visa mig och därför inte heller om man lyckades.
Darjeeling Limited handlar om tre bröder som gör en resa i Indien tillsammans. Och.. det är väl i stort sett hela handlingen. En av bröderna tycker att de har glidit ifrån varandra de senaste åren och han vill att de ska hitta varandra igen. Därför har han planerat en spirituell resa med tåg genom Indien där de ska stanna på vägen och besöka olika tempel och heliga platser. Han vill också att de ska besöka brödernas mamma som bor i ett tempel i bergen.
Brorsa 1 skriver noveller om sin familj och säger hela tiden: "Karaktärerna är förstås fingerade." Han är också mycket intresserad av kvinnor.
Brorsa 2 är ett kontrollfreak som vill ha varje minut planerad och hålla i de andra brödernas pass. Han har just försökt begå självmord genom att köra sin motorcykel av vägen och har därför ett stort bandage runt huvudet.
Brorsa 3 har åkt med till Indien fastän hans fru ska föda barn inom några veckor. Han har glömt berätta att han åkte iväg. Nästan alla hans ägodelar tillhör hans nyss avlidne far.
Så tuffar de tre bröderna runt i Indien ett slag. Karaktärerna är humoristiska och underliga och ändå vill regissören att de ska passa in i en hård verklighet. Det funkar inget vidare. Fastän filmen utspelar sig i Indien är musiken mestadels fransk jazz, vilket inte heller passar. Jag börjar undra om målet med filmen var att göra biobesökarna förvirrade. I så fall har det lyckats.
Hairspray
Skådespelare: Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, John Travolta, Queen Latifah, James Marsden, Jerry Stiller, Amanda Bynes.
Betyg: En och en halv tekopp
Jag läste nån recension av filmen innan jag såg den. Det stod: " Äntligen dansar John Travolta igen". Nu undrar jag: Närdå? Man får bara se honom ta några steg, och då sabbas allt ändå av de där dynorna de klätt in honom i. Det enda som är bra med den här filmen är de andra duktiga dansarna (speciellt killen som spelar Seeweed är otroligt duktig) och ibland är musiken riktigt svängig.
Handlingen: Tracys dröm är att få dansa, och allra helst på en populär show på lokaltv, men Tracy är tjock och ingen tror att hon ska få vara med i showen. Det hela utspelar sig i Baltimore på 60-talet och de svarta behandlas fortfarande väldigt illa. Tracy kämpar för de svartas och de tjockas rättigheter genom att dansa. Tracys föräldrar spelas av John Travolta och Christopher Walken och Michelle Pfeiffer är den elaka produktionschefen som vill att varken svarta eller tjocka människor ska få synas i tv.
Sammanfattande betyg: Varför lägga ner så mycket pengar på att skaffa bra skådespelare till filmen när de ändå inte får något vettigt att säga. Nej, den här filmen behöver ni inte se.
Ratatouille (Råttatouille)
Betyg: Fyra tekoppar
Ja, filmtiteln funkar ju på engelska (rat) och på tyska (Ratte) men på svenska heter det ju råtta och då blev ordleken genast lite svårare att få till. (Ratatouille är en klassisk fransk grönsaksröra. Den består vanligen av tomater, aubergine, zucchini, paprika och lök. Ingredienserna hackas och steks i olivolja. Namnet kommer från franskans touiller, "att röra om".)
Jag har alltså sett en tecknad film denna gång. Jag var lite orolig för att filmen skulle kännas barnslig, men så var det faktiskt inte alls. Nu såg jag ju filmen på tyska, vilket gjorde att jag var tvungen att anstränga mig lite extra, så det kan hända att det bidrog till att filmen kändes mer vuxen, men jag tror inte att det var allt. Tecknad film är ju oftast väldigt oskyldig men den här filmen kändes lite råare. Tex tappar råttan Remy bort sin familj och kökschefen super den unge killen full på rödvin för att få honom att avslöja sina hemligheter. Jag tror också att det faktum att miljön är så verklighetstroget ritad bidrar till känslan.
Så till handlingen: En råtta som älskar matlagning slår sina påsar ihop med en ung kille som inte kan laga mat alls, men som ändå fått anställning som springsjas i Paris mest berömda kök. Det är en söt historia, rätt osannolik förstås, men det är ju faktiskt tecknat och då gäller inte vanliga regler. Jag tycker mycket om animationerna. Både figurerna och miljön är mycket trevligt ritade. Man skrattar mycket och humorn i filmen kan nog närmast betecknas som "söt". Filmen är också mycket matälskande och går in mer än jag hade trott på matlagning och den lilla råttans fascination av dofter och smaker. Ratatouille liknar de tidigare Pixar-filmerna men med en lite mindre dramatisk handling och ett lite vuxnare perspektiv.
Mitt betyg är att filmen absolut är sevärd. Då tänker jag förstås bara ur en vuxens perspektiv, för jag vet inte hur barn uppfattar den. Men jag antar att man även som vuxen bör ha ett visst intresse för tecknat för att uppskatta den.
Sicko
Jag tänker inte ge den några tekoppar eftersom det är lite svårt att jämföra samhällskritik med vanliga spelfilmer, men jag kan ändå rekommendera er att se filmen. (Se andra recenserade filmer här) Den var både intressant, rolig och otäck. Det här med att försäkringsbolagen gör precis vad som helst för att slippa betala ut pengar och låter människor lida och till och med dö bara för att göra en högre vinst tyckte jag var riktigt skrämmande. Cheferna på försäkringsbolagen fick bonusar om de betalade ut så lite pengar som möjligt och de anställda mådde psykiskt dåligt av hur de var tvungna att behandla sina medmänniskor varje dag.
Man känner sig åtminstone glad över att man bor i Sverige efter att ha sett hur de stackars amerikanerna har det. Och mitt onda knä känns verkligen som en bagatell efter att ha sett folk som går omkring med hjärntumörer och nekas vård eller får betala dyr medicin och behandling själva och är tvungna att sälja sina hus för att ha råd.. Inte konstigt att jag sov illa i natt.
Efter filmen skulle vi få se "en kort och kärnfull debatt" med bland andra socialminister Göran Hägglund. Jag måste dock säga att den kändes väldigt teoretisk efter att man just sett Moores film. Debatten kan sammanfattas ungefär såhär: "I Halland har man mycket bra sjukvård. Kan Hallands succéfaktorer appliceras på resten av landet? Nej. Vad kan vi göra för att få bättre vård? Vet inte."
Michael Moore besöker Frankrike och chockeras över gratis vård, doktorer som gör hembesök och statlig mammahjälp som kommer hem och hjälper mammorna med tvätten och matlagningen.
Tillsammans är man mindre ensam
Språk: Franska
Orginaltitel: Ensemble, c´est tout
När Lampis och jag skulle se "Tillsammans är man mindre ensam" satt Nils Petter Sundgren på raden framför oss. Vi hoppades därför att vi skulle få ta del av en expertrecension, men han sa tyvärr inte ett ord om vad han tyckte om filmen. Lampis och jag däremot var helt överens om att den var värd fyra tekoppar av fem möjliga.
Lampis läste boken för längesen och tänkte då att:
"Om den här boken nånsin blir film så skulle Audrey Tautou passa perfekt i huvudrollen!"
Ungefär samtidigt läste Audrey Tautou boken och tänkte:
"Om den här boken nånsin blir film så skulle jag passa perfekt i huvudrollen!" Och så blev det också. Och jag håller med både Lampis och Audrey. Hon är perfekt för den här rollen.
Filmen handlar om den ensamma Camille som jobbar som städerska och bor uppe på en kall vind i ett hyreshus. Hon är alldeles för smal och det påpekar hennes elaka mamma så fort hon får chansen. I Camilles hus bor den något excentriske och stammande Philibert som hon snart blir vän med. Philibert är mycket snäll och omtänksam men hans rumskamrat Franck är mycket vresig och otrevlig. Det visar sig dock finnas en anledning till varför Franck jämt är på så dåligt humör. Ja, mer än så tänker jag inte berätta eftersom jag starkt rekommenderar att du går och ser den här filmen, och då kan jag ju inte ha berättat hela handlingen innan, eller hur? ; )
Underbar och älskad av alla
Skådespelare: Martina Haag, Katrin Sundberg, Per Sandberg, m.fl.
Regi: Hannes Holm
Speltid:1h 46m
Betyg: Två tekoppar
Ibland när jag sitter och skriver på min nya bok tänker jag att: "Nej, det här kanske är för osannolikt? Det kanske bara blir fånigt?" Men jämfört med handlingen i den här filmen är min bok faktiskt hur naturlig som helst! Under den större delen av filmen satt jag och skruvade på mig för att det var så pinsamt och hemskt. Ibland var det pinsamt för att man verkligen levde sig in i huvudpersonens problem, men de gångerna var få eftersom allt som hände var otroligt osannolikt och jättekonsigt. Personerna var så onaturliga och reagerade aldrig så som en vanlig människa hade gjort och då bryr man sig liksom inte längre. Huvudpersonen verkade ibland så dum och borttappad att man undrade om hon verkligen skulle föreställa en vuxen och frisk människa. Det som är lite kul med filmen är att det filmas mycket inne på Dramaten och att de riktiga Dramaten-skådisarna syns i utkanten av händelsecentrum. Tyvärr är de inte med så mycket.
Sammanfattning: Filmen är lite småkul ibland men mest bara pinsam.
Rekommendation: Gå inte och se den. Dessa 85 kr kan användas till något bättre.
Harry Potter och Fenixorden
Betyg: Fyra tekoppar
Speltid: 2h 18m
Regi: David Yates- Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Robbie Coltrane
Film fem av sju! Man har ju vissa förväntningar när man ska se en Harry Potter-film och hittills tycker jag nog alltid att de uppfyllts. Det gjorde de den här gången också. Det var mystiskt och spännande och engelskt och humoristiskt. Jag tycker det blir läskigare och läskigare för varje film och att den här filmen har en åldersgräns på 11 år känns nästan lite fel. Det blir mindre och mindre barnfilm och mer och mer otäckt med hat och våld ju äldre Harry Potter blir. I den här filmen kommer läskiga spökaktiga saker (dementorer), Harry utsätts för försök av den läskige Voldemort att ta sig in i hans hjärna och folk dör till och med. En av mina medbiobesökare menade att hon kommer drömma mardrömmar om "den läskige gubben utan näsa" och då är hon ändå mer än dubbelt så gammal som åldersgränsen på filmen. = ) Precis som i de två förra filmerna har mycket skalats bort för att filmen inte ska bli fem timmar lång. Ändå tycker jag att det gick bättre att hänga med i den här än i de förra. I boken handlar mycket om Harrys kärleksliv och den biten har nästan helt försvunnit i filmen, även om Harrys första kyss kommer med på ett hörn.
Rekommendationen blir förstås: Gå och se filmen! Den är, precis som de tidigare, mycket bra gjord, och jag blir alltid lika fascinerad av JK Rowlings fantasi och känsla för detaljer. Denna film förgyller också den nya kvinnliga rektorn Dolores Umbridge (Imelda Staunton) genom att lyckas fantastiskt bra med att vara både sötsliskig och elak på en gång.
Pirates of the caribbean 3
I rollerna bl.a: Keira Knightley, Johnny Depp, Orlando Bloom, Geoffrey Rush m.fl.
Regi: Gore Verbinski
Genre: Action, Äventyr
Speltid: 2 tim 48 min
Ja, vad ska man säga? Den här filmen känns egentligen ganska onödig att recensera. Ni har sett de två förra och den här är lika spännande, humoristisk och välgjord. Johnny Depp är lika skön som vanligt i sin roll som kapten Jack Sparrow och det är full fart rakt igenom. En film som är perfekt att se en mulen dag som den här, eller om man behöver lite spänning eller uppmuntran. Handlingen? Öh.. tja..näh.. Det är för mycket. Omöjligt att förklara. Gå och se den istället!
