Musiken och jag
Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till musik och låttexter. De etsar sig fast i min hjärna. När jag är olyckligt kär klarar jag inte ens av att höra musik i moll. Den går rakt in i mitt hjärta och gör mig illa. Jag lyssnar därför bara på musik i dur just nu. Men inte ens då kommer jag undan helt. Jag vet inte om det är så för er med, men när jag är olyckligt kär, då känns det som om varanda låttext i varenda fånig popsång talar just till mig. När jag är mitt vanliga glada jag kan jag sjunga med i varenda låt utan att ägna en tanke åt vad texten egentligen handlar om. Men nu hör jag allt så väldigt tydligt.
I bilen på väg ut till landet knäppte jag på radion. Det första som hände var att Martin Stenmarcks röst hördes ur högtalarna. Jag grimaserade till "otäcka" minnen och bytte snabbt kanal.
" I get knocked out, but I get up again", sjöng Chumba Wamba och jag blev lite avundsjuk, för det brukar ta lite längre tid för mig att må bra igen. Men visst, lite inspirerande var det ju, och svängigt. Men sedan blev det lite sorgligt ändå när han tog en vodka drink och en cider drink och jag misstänkte att han kanske inte studsade upp hur lätt som helst ändå.
"Dreams can come true", försökte Gabrielle trösta mig. "You know you gotta have hope. You know you gotta be strong". Jag nickade. Men sen tog Nelly över och hon var lika nere som jag:
"Flames to dust, lovers to friends, why do all good things come to an end?" Ja, säg det. Hoppas verkligen att du har fel, tyckte jag. Någon gång måste man väl bli älskad på riktigt?
"You might as well face it, you´re addicted to love", sa Tina. Men det var ju inget nytt. Verkade dock inte som om någon av dem hade någon direkt lösning på problemen.
"Let the rhytm take you over, bailamos", föreslog Enrique. Dansa och dricka alltså? Ja, varför inte. Kein Alkohol ist auch keine Lösung.
Och sen till slut kom den. En sån där riktigt hemsk, vacker, sorglig och romantisk sång som man absolut inte vill höra men ändå inte lyckas byta bort. Patsy Cline sjöng:
"Worry, why do I let myself worry? Wondring what in the world did I do? Crazy for thinking that my love could hold you. I´m crazy for trying and crazy for crying and I´m crazy for loving you."
I bilen på väg ut till landet knäppte jag på radion. Det första som hände var att Martin Stenmarcks röst hördes ur högtalarna. Jag grimaserade till "otäcka" minnen och bytte snabbt kanal.
" I get knocked out, but I get up again", sjöng Chumba Wamba och jag blev lite avundsjuk, för det brukar ta lite längre tid för mig att må bra igen. Men visst, lite inspirerande var det ju, och svängigt. Men sedan blev det lite sorgligt ändå när han tog en vodka drink och en cider drink och jag misstänkte att han kanske inte studsade upp hur lätt som helst ändå.
"Dreams can come true", försökte Gabrielle trösta mig. "You know you gotta have hope. You know you gotta be strong". Jag nickade. Men sen tog Nelly över och hon var lika nere som jag:
"Flames to dust, lovers to friends, why do all good things come to an end?" Ja, säg det. Hoppas verkligen att du har fel, tyckte jag. Någon gång måste man väl bli älskad på riktigt?
"You might as well face it, you´re addicted to love", sa Tina. Men det var ju inget nytt. Verkade dock inte som om någon av dem hade någon direkt lösning på problemen.
"Let the rhytm take you over, bailamos", föreslog Enrique. Dansa och dricka alltså? Ja, varför inte. Kein Alkohol ist auch keine Lösung.
Och sen till slut kom den. En sån där riktigt hemsk, vacker, sorglig och romantisk sång som man absolut inte vill höra men ändå inte lyckas byta bort. Patsy Cline sjöng:
"Worry, why do I let myself worry? Wondring what in the world did I do? Crazy for thinking that my love could hold you. I´m crazy for trying and crazy for crying and I´m crazy for loving you."
Kommentarer
Trackback
