Skrivarkurs lektion 3
Vi fick ett häfte med dikter i där vi skulle välja en strof och brodera ut den till något större. När folk kommit ungefär halvvägs i häftet skrattade de till. Nyfiket slog jag upp den sidan för att de vad det kunde vara. Det var ur "Hundstunden" av Kristina Lugn:
"Och fruarna, de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade
de kommer alltid vara unga
för de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade."
Själv föll jag för en strof ur "Det" av Czestaw Mitosy (stavas det så?) I dikten talas det i alla fall om den tappra och oövervinnerliga Irena. Hon har "varken tid eller lust till sorger och bekymmer", vilket väldigt mycket påminde mig om mitt förra inlägg här på bloggen. Men jag tror inte att hon kommer undan så lätt hon heller.
"Sjunga och dansa inför Herrens anlete!
Helt enkelt därför att klagan inte tjänar något till,
som hon säger, min tappra och oövervinnerliga Irena."
Min text om hur den oövervinnerliga Irena försöker smita
En gång för längesedan blev jag sårad för första gången. Den där känslan av panik; kramp i bröstet, svårt att andas, alla tårar som rann, lusten att bara lägga sig ner på golvet och skrika, som en baby, tills en trygg famn kom och tröstade och sa att allt skulle bli bra.
Men det var längesedan nu.
När det hemska händer nu, försöker den där känslan ta sig in i mig igen, och ta över mig, men den kommer aldrig långt. Vetskapen om, att det blir ljusare igen, finns som ett skyddsnät som dämpar mitt fall. Jag kommer aldrig att ligga på avgrundens botten igen. Att sörja stjäl tid från viktigare saker. Att sörja ändrar inget. Sorg är ett ältande som förstör för mig.
Vårsolen lyser. Jag vill njuta av den. Jag vill öppna mitt hjärta för den och känna hur det lyfter. Varje dag kan jag lära mig något nytt. Möjligheter finns gömda bakom varje hörn. De väntar på att någon ska hitta dem.
Sorg är en otäck och feg varelse. På festen gömmer den sig under sängen och kryper inte fram förrän alla andra har gått hem och du sitter ensam kvar på sängkanten. Då sticker den ut sina kalla händer och försöker ta tag runt dina anklar.
Sorgen är en patetisk varelse som inte är värd min uppmärksamhet. Jag lever. Jag njuter. Jag upplever. Det fyller hela mitt liv och det finns ingen plats kvar för svarta hål.
"Och fruarna, de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade
de kommer alltid vara unga
för de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade."
Själv föll jag för en strof ur "Det" av Czestaw Mitosy (stavas det så?) I dikten talas det i alla fall om den tappra och oövervinnerliga Irena. Hon har "varken tid eller lust till sorger och bekymmer", vilket väldigt mycket påminde mig om mitt förra inlägg här på bloggen. Men jag tror inte att hon kommer undan så lätt hon heller.
"Sjunga och dansa inför Herrens anlete!
Helt enkelt därför att klagan inte tjänar något till,
som hon säger, min tappra och oövervinnerliga Irena."
Min text om hur den oövervinnerliga Irena försöker smita
En gång för längesedan blev jag sårad för första gången. Den där känslan av panik; kramp i bröstet, svårt att andas, alla tårar som rann, lusten att bara lägga sig ner på golvet och skrika, som en baby, tills en trygg famn kom och tröstade och sa att allt skulle bli bra.
Men det var längesedan nu.
När det hemska händer nu, försöker den där känslan ta sig in i mig igen, och ta över mig, men den kommer aldrig långt. Vetskapen om, att det blir ljusare igen, finns som ett skyddsnät som dämpar mitt fall. Jag kommer aldrig att ligga på avgrundens botten igen. Att sörja stjäl tid från viktigare saker. Att sörja ändrar inget. Sorg är ett ältande som förstör för mig.
Vårsolen lyser. Jag vill njuta av den. Jag vill öppna mitt hjärta för den och känna hur det lyfter. Varje dag kan jag lära mig något nytt. Möjligheter finns gömda bakom varje hörn. De väntar på att någon ska hitta dem.
Sorg är en otäck och feg varelse. På festen gömmer den sig under sängen och kryper inte fram förrän alla andra har gått hem och du sitter ensam kvar på sängkanten. Då sticker den ut sina kalla händer och försöker ta tag runt dina anklar.
Sorgen är en patetisk varelse som inte är värd min uppmärksamhet. Jag lever. Jag njuter. Jag upplever. Det fyller hela mitt liv och det finns ingen plats kvar för svarta hål.
Kommentarer
Trackback
