Annies blogg

Igår kväll tog jag min lånade bok om Damernas detektivbyrå och gick och satte mig i solen på en klippa högt över vattnet. Det var riktigt skönt där, men ändå var det något som inte stämde. Jag kom på det efter en stund: bakgrundsbruset. Jag kan inte slappna av och njuta till hundra procent när jag hör Essingeledens bilar i bakgrunden. Båtar med njutande människor i åkte förbi och försvann ut mot havet och jag kom på att det var dit jag också ville. Nu har jag packat alla saker så att jag kan hoppa på en skärgårdsbåt direkt efter jobbet. Min chef har ingen aning om att jag inte tänker komma till jobbet på torsdag och fredag. Ska försöka fundera ut nåt fint sätt att framföra det på.. Kanske bara helt direkt: "Du förresten, jag kommer inte inte i morgon." Eller ska man försöka med en panikattack?  "Neeej! Jag klaaarar inte det här längre! Det här jobbet tar kål på mig! Jag måste bort!" Hm, nej, det kanske inte ger ett särskilt gott intryck inför framtiden.

Den söta flickan jag satt uppe och pratade med alldeles för länge på msn igår menade att hon hellre ville se lite fjäsk och att hon själv hade föredragit några komplimanger, en skål blåbär och mitt allra största leende. Nu är det ju lite svårt att få tag på blåbär inne i city när man ska börja jobba om en halvtimme så jag får nog skippa den strategin. Dessutom tror jag inte att min chef vill höra hur snygg han är idag eller hur bra jag tycker han är på Pivot-tabeller och jag kan inte påstå att jag har nån större lust att framföra några sådana komplimanger heller, så det får nog bli den där första strategin ändå.

Jag brukar tycka att det är lite småfånigt när folk sitter framför tvn och tex ser på tennis och skriker och lever sig in i en match. Ni vet: "Neeeeeeeeej" Din SOPA! Jaaaaa! Sådär ja!" Hur kan man hetsa upp sig så över hur det går för någon man inte ens känner? Men igår kom jag plötsligt på mig själv med att stå och hoppa upp och ner framför tvn i vardagsrummet och skrika "Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!", så att jag förmodligen väckte några stackars grannar i mitt lyhörda hus, när Susanna Kallur vann sitt lopp på DN-galan igår. Men undantag kanske bör göras för otroligt söta idrottare. Man blir ju alldeles lycklig när hon börjar prata sådär glatt men ändå blygsamt på sitt charmiga dalmål.