Tillbaka på ruta ett
Kort uppdatering eller Previously, on Paradise Beach: Efter 2 doktorer, en väldig massa piller och en röntgenundersökning sa Doktor nr 2 att jag måste vänta ytterligare två veckor innan hon ville skicka mig på magnetröntgen.
I förrgår hade de två veckorna gått och jag mailade doktorn och sa att jag fortfarande har ont. Nu skulle jag väl äntligen få den där magnetröntgenundersökningen tänkte jag. Idag kom ett mail tillbaka: Ingen magnetröntgen. "Gå till din husläkare så får han titta på dig igen", skrev hon. Jag stirrade på hennes bokstäver och förstod inte. Undersökas igen? Men.. varför? Två doktorer har redan klämt på mitt knä och sagt att det enda sättet man kan se om något är fel är genom en magnetröntgen. Och nu ska jag gå till en tredje doktor för att få höra samma sak? Jag började undra om det är någon ond dröm och alla bara driver med mig. Mitt knä började bulta extra smärtsamt vid tanken och jag bet mig i läppen. Kontorschefen kom just när jag hade läst mailet och sa: "Hur går det egentligen med knät?" Då brast allting för mig och jag började gråta på fläcken. Den stackars kontorschefen försökte trösta mig genom att klaga på hur dålig sjukvården är och beställde sen en stor blombukett till mig för att jag skulle bli glad igen.
Undrar om halv nio är för tidigt att gå och lägga sig?
I förrgår hade de två veckorna gått och jag mailade doktorn och sa att jag fortfarande har ont. Nu skulle jag väl äntligen få den där magnetröntgenundersökningen tänkte jag. Idag kom ett mail tillbaka: Ingen magnetröntgen. "Gå till din husläkare så får han titta på dig igen", skrev hon. Jag stirrade på hennes bokstäver och förstod inte. Undersökas igen? Men.. varför? Två doktorer har redan klämt på mitt knä och sagt att det enda sättet man kan se om något är fel är genom en magnetröntgen. Och nu ska jag gå till en tredje doktor för att få höra samma sak? Jag började undra om det är någon ond dröm och alla bara driver med mig. Mitt knä började bulta extra smärtsamt vid tanken och jag bet mig i läppen. Kontorschefen kom just när jag hade läst mailet och sa: "Hur går det egentligen med knät?" Då brast allting för mig och jag började gråta på fläcken. Den stackars kontorschefen försökte trösta mig genom att klaga på hur dålig sjukvården är och beställde sen en stor blombukett till mig för att jag skulle bli glad igen.
Undrar om halv nio är för tidigt att gå och lägga sig?
Kommentarer
Trackback