Vardagsfunderingar
Vissa saker i ens vardag bara är och man fortsätter som vanligt utan att tänka mer på det. Som att det i de flesta delarna av Sverige råder högertrafik medan det i långa gången mellan T-Centralen och Centralstationen råder vänstertrafik. Några ovana resenärer försöker först gå på höger sida men får snabbt ge upp när de släpas med av massan åt motsatt håll. Har någon gjort en miss i beräkningen av folkströmmar?
Jag har fått en åttasiffrig portkod. Nej, den är förstås bara fyrasiffrig egentligen, men när vi bytte kod för ett tag sen råkade jag alltid slå in den gamla först och sen den nya och nu har jag på nåt vis vant mig vid att slå in åtta siffror. Tänk vad länge jag kommer få hålla på sen, nästa gång vi får en ny kod…
Men å andra sidan har jag sällan särskilt bråttom, fastän jag är en äkta stockholmare. Kanske det hänger ihop med att jag är så lat och bekväm. När jag åker tunnelbana väljer jag mittvagnen eftersom det inte är lika trångt där. De andra människorna åker längst fram eller längst bak eftersom de då sparar några sekunder när de går av. Men jag föredrar att slippa stå med ansiktet i en armhåla tillhörande en lång man med filthatt och portfölj medan ett fan av orientalisk mat andas vitlök på mig från ena hållet och en tredje hostar och nyser på mig från det andra.
Det där med min motvilja till trängsel gäller även på gymmet. Jag går helst dit vid halv åtta på kvällen på vardagarna för då är rusningen över. Och på helgen är det bra att gå på förmiddagen när folk fortfarande sover. Som igår tex: Alla nyårslöftemänniskorna och vasaloppsåkarna kom klockan tolv och då var jag precis klar och skulle gå hem. Ni kanske undrar varför jag kallar dem så? Jo: Nyårslöftemänniskorna är de som inte brukar vara i gymmet och som brukar trappa av i februari. De vet inte vilka maskiner de ska använda eller hur de fungerar men de kör glatt igång ändå, drivna av sin nyfunna inspiration och drömmen om en perfekt kropp till badsäsongen. Thus, the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought. Eller of laziness snarare. För det brukar bli mycket tommare i gymmet sen framåt mars. Något som är bra med dessa människor är i alla fall att de sitter extremt kort tid i varje maskin så man slipper vänta så länge på dem. Vasaloppsåkarna tar tyvärr längre tid på sig. Man känner igen dem på att de står minst en timme i de där maskinerna som simulerar längdåkning innan de kör igång med styrkan.
Apropå Vasalopp har det ju kommit en massa fin snö! Hoppas den ligger kvar ett tag så man hinner åka lite skidor! 
