Om saker ginge som saker torde
Tyskar älskar konjunktiv. De kan uttrycka så mycket genom det. De kan säga att "Pelle sa att han var sjuk" och genom att lägga in ett konjunktiv antyda att det visserligen var vad Pelle sa, men vi tror honom inte. Vi svenskar däremot, får nöja oss med att få informationen att Pelle sa att han var sjuk, vilket i och för sig kan vara tillräckligt för att kunna kalla in en vikarie, men jag undrar varför vi slutade använda oss av konjunktiv? Var det för krångligt? Om man hör det nu idag skulle man ju tycka att det lät väldigt gammeldags. Som i denna söta dikt av Alf Henriksson:
Om alla finge
vad alla borde
och saker ginge
som saker torde
och tygen hölle
och trägen vunne
och skatten fölle
och sökarn funne
vad sökarn sökte
och livet lekte
och friden ökte
och ingen nekte
och maten sjönke
och lönen stege
och jorden prönke
och ingen krege,
o ja du store
så bra det bleve
ifall det vore
som vi beskreve.
Men kanske att konjunktiv skulle funka i Skåne? Det känns som att hela det svenska språket är mer "gammeldags" i Skåne. Det tänkte jag på när jag var nere i Österrike och skulle fika med min nya skånska au-pairkompis Emelie första gången.
"Vaaar haaar jag nu fööörlagt min böööörs", skorrade Emelie och började gräva i sin väska. Ingen av mina stockholmska vänner skulle någonsin undra var de hade förlagt sin börs. De skulle väl snarare säga: "Vafan la ja pengarna nurå?" eller kanske "Shit, va gjorde ja av plånboken?"
Hoppas nu inte att ni skåningar som läser detta tar illa upp, för jag menar inte alls att er variant skulle vara sämre, tvärtom blir jag glad när jag hör att det används mycket olika ord.
Men kanske att konjunktiv skulle låta lite gammeldags till och med för er. ;)
