Annies blogg

När jag var liten och vi skulle åka ut till landet hörde vi ofta på Rod Stewart i bilen. Pappa skruvade upp volymen så vi nästan hoppade i sätena. Det var jätteroligt. Till en början kunde jag ju inte engelska, så jag hade ingen aning om vad The killing of Georgie betydde (Georgie boy was gay I guess, nothing more and nothing less) men jag tyckte det var en fin melodi och jag gillade det där doandet i bakgrunden. När jag väl hade lärt mig engelska fastnade förstås alla texterna, precis som alla låttexter fastnar i mitt huvud och jag konstaterade att den där sången om Georgie ju var riktigt hemsk och sorglig.

Syrran och jag gav pappa biljetter till Rods sverigebesök i födelsedagspresent och igår var det äntligen dags att ge sig av till Stadion. Jag var lite orolig att Rod bara skulle sjunga en massa nya låtar som jag inte kunde, men så var det inte alls. Rod drog alla klassiker som man bara kunde önska sig. Han stegade in, drog två låtar och sa:
"Jag har 29 sånger åt er ikväll. Det här blir nummer tre."

Jag var också lite orolig att Rod skulle ha blivit för gammal för att orka rocka loss, men så var det inte heller. Hans röst lät lika bra som på skiva och han gav allt. Han kom visserligen in i kostym och slips, vilket ju inte kändes så lovande, men kavajen åkte snabbt av och när han nästa gång kom tillbaka i läderjacka kändes allt helt rätt.

Scenen var klädd i skotskrutigt, saxofonistens kjol var skotskrutig, trumsetet var skotskrutigt. För att visa sin kärlek till fotboll sköt Roddan också vid två tillfällen ut fotbollar i publiken. Musikerna och sångerskorna Rod hade med sig var otroligt duktiga. Speciellt impad blev jag av saxonfonisten. Hon var helt otrolig.

Favoritlåten på konserten blev nog I don´t want to talk about it. Den var otroligt fin och hela publiken sjöng med i hela låten med gungande tändare. Det hela avslutades med fyrverkeri och två extralåtar. Vet inte om de ingick i de 29 han hade lovat oss för jag glömde hålla räkningen. = )