Annies blogg

Min mentor har börjat jobba på Dramaten och hon frågade om jag ville gå med henne på en föreställning.
"Javisst, jag kan behöva muntras upp lite", svarade jag.
"Bra. Jag tänkte att vi kunde gå på "Dödsdansen" fredag den 13:e. Kan du då?"

På jobbet flyter allt på som vanligt. På det stora amerikanska byråkratiska företaget har man fortfarande inte lyckats fixa så att jag kommer in i alla program fastän jag fyllt i sjuttielva olika formulär och skickat dem till sjuttifjorton olika ställen. Idag trodde jag nästan att jag nått ända fram och väntade bara på mitt sista lösenord, till affärssystemet Oracle. Jag ringde till The Oracle Help Desk och frågade om jag kunde få mitt lösenord.
"Jaha, nej du har ju inte fyllt i "The Oracle Request Form". Det måste du göra. Och sedan tar det två veckor."
"Jo, det har jag gjort."
"Nej, jag ser det inte här. Då får du fylla i det igen". Jag började skratta av utmattning. Förmodligen skickar IT-mannen in ett formulär att jag bör remitteras till "The Corporate International Unit For People Who Have Gone Crazy From Filling Out To Many Forms" så att de stänger av alla mina program så jag inte ställer till med nåt tokigt.

Frida, du får ursäkta men jag MÅSTE bara berätta.. = ) Jag skrev ju i gårdagens blogginlägg om min promenad med grannens känslokalla hund ute på landet i lördags och idag skriver Frida till mig på msn och har läst bloggen och vill be om ursäkt. Jag förstår ingenting. Sedan slår det mig att jag faktiskt varit ute och gått med Frida också, fast på söndagen. Och hon har förstått det som att det är henne jag klagar på! Stackarn. Det är så det går när man skriver blogginlägg om talande hundar.. Så om det är någon mer därute som tror att min berättelse om hunden är någon metafor för något annat så: nej, jag hatar er inte. Jag var faktiskt ute och gick med en alldeles riktig hund. = )