Annies blogg

År 2003 åkte jag till Düsseldorf för att delta i kursen "Tyska och praktik". I min klass fanns 10 personer som jag tyckte verkade mer eller mindre konstiga allihopa och jag hade förmodligen aldrig valt att umgås med dem i Sverige. Men när man är några svenskar i främmande land håller man ihop och vi var mer eller mindre tvungna att umgås med varandra. Och efter ett tag... ja, faktiskt.. det visade sig att nästan alla var väldigt trevliga och inte alls så konstiga som de först verkat. Ni vet det där uttrycket: "First impressions last". Det stämmer verkligen. I alla fall om man bestämmer sig för att man inte vill ha några fler impressions sen. Tänk vad många människor man låter bli att lära känna bara på grund av nån liten obetydlig detalj som råkar komma upp just när man träffar en person för första gången.

Personerna i min Düsseldorfgrupp är väldigt olika allihopa och just därför är det faktiskt väldigt roligt att träffa dem. Det blir inte alls som när man träffar sina vanliga kompisar där alla förstår varandra och är rätt lika varandra till sättet. Nej, här fascineras man av de främmande saker som händer i de andras liv och skrattar åt varandras olikheter.

Människorna som åkte till Düsseldorf för att gå kursen kom från hela Sverige, men nu har de en efter en flyttat till Stockholm. Idag hade vi återträff. Vi gick på Caffé Nero (mitt val förstås) och åt smaskig pappardelle med kalvfrikadeller och till efterrätt tre sorters chokladmousse. Sedan gick vi vidare till meleu (eller mellow eller hur de nu vill ha det stavat när man inte har fonetisk skrift på sitt tangentbord) och drack och pratade vidare. Sedan bestämde D att vi alla måste träffa igen på lussefika hemma hos Annie.
"Jaså", sa jag lite överraskad.
"Ja. Men du måste städa först".
"(skratt) Jaha.. tack."