Annies blogg

Jag skulle söka på Fritiof och Carmencita för att se om jag hade sjungit rätt på castingen i förrgår. När jag googlade (nej, inte gogglade, Anna) fick jag upp några länkar och klickade på en av dem. Följande text kom upp:

"Samborombon en liten by förutan gata, där var det inte lätt att växa upp som flata."

Hm, det kändes inte riktigt som att detta var den rätta texten. Men den lät ju spännande. Tyvärr slutade sången där. Undrar om det finns nån fortsättning? Jag scrollade ner på sidan och såg en massa skumma bilder och serier. Bland annat en med följande text i pratbubblorna:

- Ska jag hjälpa tant över gatan?

- Jag är ingen tant, jag är en transperson.

Hihi, jo men lite roligt var det. Erkänn. = )

Det ringde just och jag trodde det var nån av mina vänner så jag svarade glatt a la prästen i Telia-reklamen:

"Hallelåja?"

 "Öh, hej jag gör en undersökning om om tjänstepension och skulle vilja ställa några frågor om ditt ITP-val", hördes en mansröst i andra änden. Jag kunde inte låta bli att skratta. Han måste ha trott att jag var helknäpp.

"Hrm, hoppsan då", fick jag lite käckt ur mig, men jag tänkte att om jag ändå hade börjat med ett "hallelåja" kunde jag ju lika gärna fortsätta i samma stil. (Vet dock inte vad präster har för åsikter om ITP-val, men de tycker säkert att det är världsliga ting.) Själv valde jag ju inte alls, vilket innebar att jag valde Alecta. Men det blir säkert bra. Hur ska man kunna välja bland saker som man inte vet ett skvatt om? Och inte kan man förutse framtiden heller. Ja, nåt sånt sa jag med min präströst till ITP-mannen.

"Jaha, då får jag önska dig en trevlig kväll då", sa ITP-mannen.

"Detsamma, detsamma", sa jag med min allra hjärtligaste präststämma. (Säkert upprepar väl präster det de säger två ggr? Det låter väl lite extra mysigt sådär?)

Dags att fixa lite middag. Tyvärr har någon använt upp alla tallrikar och glas och inte diskat dem efter sig. Förr i världen hade jag inte förstått vem det skulle vara, men numera vet jag bättre. När jag hade mamma och pappa här på besök en gång och konservöppnaren var borta sa min pappa nämligen:
"Det är väl en av dina flickor som tagit den med sig."
Hihiihiiiiiiiiiihihiiiiiiii. = ) Som om jag hade massor av flickor som sprang ut och in i min lägenhet hela dagarna. Och sen när de går snor de förstås med sig det mest självklart värdefulla: min konservöppnare! Ursäkta, jag måste gå och torka skratt-tårar ut ögonen.