Annie på business trip
"Jag tar varmrätten. Och en juice. Och en cola. Och chips. Och vänta.. har ni nåt godis?"
"Betalar företaget din mat under resan", frågade jag K-A när vi satt på planet till Bryssel.
"Ja", svarade K-A glatt medan flygvärdinnan byggde upp ett matberg på brickan framför henne
.
Väl framme i Bryssel tog vi en taxi till vårt hotell. Taxichauffören tog fram sin mobila terminal för att dra K-A:s kort, men istället för att ge chauffören kortet tog K-A terminalen ifrån honom och började själv slå in vad det kostade.
"Nu slog jag visst in 35 000 istället för 350", sa K-A lugnt och sträckte fram terminalen till chauffören igen medan ett litet kvitto tickade fram. Chauffören fick panik.
"Men jag vet inte hur man raderar en transaktion", sa han oroligt och började trycka sig fram genom alla menyer på terminalen. Han hittade inte hur han skulle göra. Han tog sin taxiradio och anropade taxicentralen. Där fanns det inte heller nån som visste hur man gjorde. Chauffören gick då in på hotellet och frågade tjejerna i receptionen om de visste hur man gjorde. Det visste de och K-A fick tillbaka sina 35 000. Hon verkade inte särskilt lättad för det, men K-A hetsar sällan upp sig i önödan.
I receptionen fick vi våra nyckelkort och receptionisten pekade ut riktningen mitt rum skulle ligga åt. Jag gick dit hon hade pekat och kom in i hotellets restaurang. Jag tänkte att jag hade gått fel när en servitör kom fram till mig och sa:
"Bon soir"
"Bon soir" svarade jag och pekade förvirrat på mitt rumsnummer på brickan.
"Qui madame, tout droit et droite." (Ah, detta kände jag faktiskt igen från franskalektionen! Rakt fram och till höger.)
"Merci monsieur", sa jag och fortsatte genom restaurangen, nöjd med att inte ha blivit avslöjad som turist.
Jag hittade rummet och kikade in. Det var stort och fint. Jag gick in och satte mig på sängen. Vad tomt det var. Och tyst. Vad gör man egentligen på hotell? Om jag hade haft en fin flicka med mig hade det varit en helt annan sak. Då hade man kunnat fylla det stora badkaret och hälla i förpackningen med skumbad och bara mysa. Men det är ju inte alls lika roligt när man är själv. Som tur var skulle K-A och jag äta middag några minuter senare så jag slapp bekymra mig så mycket över det, men jag hann konstatera att ett liv som affärsresande måste vara väldigt trist.
Nästa dag började vår kurs. K-A berättade för alla om sina barn och visade foton på dem. Bredvid oss i konferensrummet satt en tjej som K-A började stirra intensivt på. Jag undrade varför. Efter ett tag tog K-A fram sin mobil och frågade om hon fick ta kort på tjejen.
"Du är så otroligt lik min systerdotter", förklarade hon. Tjejen såg lite generad och besvärad ut men lät sig i alla fall fotograferas. K-A visade sig inte ha någon vidare koll på hur kameramobilen funkade och därför höll hon upp sin mobil framför tjejen i ca fem minuter medan tjejen såg mer och mer besvärad ut. Till slut lyckades det i alla fall. K-A ville därefter ha tjejens mailadress så att hon kunde skicka tillbaka en bild på systerdottern så att tjejen skulle få se hur lika de var. Efter lunchpausen hade tjejen satt sig på en plats långt bort från K-A och mig. Undrar varför. =)
Efter kursen var det dags att åka hem igen och vi begav oss till flygplatsen. Vem kom och hämtade oss om inte samma taxichaufför som kvällen innan! Han hoppade till när han såg oss.
"Låt inte K-A trycka på terminalen idag", sa jag.
"Nej, det ska jag inte", sa han.
På flygplatsen gick vi runt i alla affärer och shoppade choklad, sprit, leksaker och kläder. Jag hittade en jättesöt Milou-mjukishund som jag tog med hem till M, choklad till pappa och vin till mamma. I slutet av kvällen märkte jag att jag knappt kunde prata längre. Under dagen hade jag pratat svenska med K-A, lyssnat och pratat på engelska på kursen och med mina belgiska kollegor, pratat franska med servitörer och personal och sedan pratat tyska med kursdeltagarna från Frankfurt. Resultatet blir tydligen att man till slut inte kan tala något språk alls.
När vi till slut landade på Arlanda igen var jag riktigt trött. Vi tog en taxi hem och eftersom jag skulle av före K-A vet jag inte om hon lyckades bättre med sina kortdragningar denna gång. Jag gick och lade mig direkt. Jaha, då har man varit i Bryssel, tänkte jag. Och allt jag har sett är flygplatsen, hotellet och kontoret. Semesterresor är definitivt trevligare än affärsresor.
Gonatt därute, var ni än är.
"Betalar företaget din mat under resan", frågade jag K-A när vi satt på planet till Bryssel.
"Ja", svarade K-A glatt medan flygvärdinnan byggde upp ett matberg på brickan framför henne
.
Väl framme i Bryssel tog vi en taxi till vårt hotell. Taxichauffören tog fram sin mobila terminal för att dra K-A:s kort, men istället för att ge chauffören kortet tog K-A terminalen ifrån honom och började själv slå in vad det kostade.
"Nu slog jag visst in 35 000 istället för 350", sa K-A lugnt och sträckte fram terminalen till chauffören igen medan ett litet kvitto tickade fram. Chauffören fick panik.
"Men jag vet inte hur man raderar en transaktion", sa han oroligt och började trycka sig fram genom alla menyer på terminalen. Han hittade inte hur han skulle göra. Han tog sin taxiradio och anropade taxicentralen. Där fanns det inte heller nån som visste hur man gjorde. Chauffören gick då in på hotellet och frågade tjejerna i receptionen om de visste hur man gjorde. Det visste de och K-A fick tillbaka sina 35 000. Hon verkade inte särskilt lättad för det, men K-A hetsar sällan upp sig i önödan.
I receptionen fick vi våra nyckelkort och receptionisten pekade ut riktningen mitt rum skulle ligga åt. Jag gick dit hon hade pekat och kom in i hotellets restaurang. Jag tänkte att jag hade gått fel när en servitör kom fram till mig och sa:
"Bon soir"
"Bon soir" svarade jag och pekade förvirrat på mitt rumsnummer på brickan.
"Qui madame, tout droit et droite." (Ah, detta kände jag faktiskt igen från franskalektionen! Rakt fram och till höger.)
"Merci monsieur", sa jag och fortsatte genom restaurangen, nöjd med att inte ha blivit avslöjad som turist.
Jag hittade rummet och kikade in. Det var stort och fint. Jag gick in och satte mig på sängen. Vad tomt det var. Och tyst. Vad gör man egentligen på hotell? Om jag hade haft en fin flicka med mig hade det varit en helt annan sak. Då hade man kunnat fylla det stora badkaret och hälla i förpackningen med skumbad och bara mysa. Men det är ju inte alls lika roligt när man är själv. Som tur var skulle K-A och jag äta middag några minuter senare så jag slapp bekymra mig så mycket över det, men jag hann konstatera att ett liv som affärsresande måste vara väldigt trist.
Nästa dag började vår kurs. K-A berättade för alla om sina barn och visade foton på dem. Bredvid oss i konferensrummet satt en tjej som K-A började stirra intensivt på. Jag undrade varför. Efter ett tag tog K-A fram sin mobil och frågade om hon fick ta kort på tjejen.
"Du är så otroligt lik min systerdotter", förklarade hon. Tjejen såg lite generad och besvärad ut men lät sig i alla fall fotograferas. K-A visade sig inte ha någon vidare koll på hur kameramobilen funkade och därför höll hon upp sin mobil framför tjejen i ca fem minuter medan tjejen såg mer och mer besvärad ut. Till slut lyckades det i alla fall. K-A ville därefter ha tjejens mailadress så att hon kunde skicka tillbaka en bild på systerdottern så att tjejen skulle få se hur lika de var. Efter lunchpausen hade tjejen satt sig på en plats långt bort från K-A och mig. Undrar varför. =)
Efter kursen var det dags att åka hem igen och vi begav oss till flygplatsen. Vem kom och hämtade oss om inte samma taxichaufför som kvällen innan! Han hoppade till när han såg oss.
"Låt inte K-A trycka på terminalen idag", sa jag.
"Nej, det ska jag inte", sa han.
På flygplatsen gick vi runt i alla affärer och shoppade choklad, sprit, leksaker och kläder. Jag hittade en jättesöt Milou-mjukishund som jag tog med hem till M, choklad till pappa och vin till mamma. I slutet av kvällen märkte jag att jag knappt kunde prata längre. Under dagen hade jag pratat svenska med K-A, lyssnat och pratat på engelska på kursen och med mina belgiska kollegor, pratat franska med servitörer och personal och sedan pratat tyska med kursdeltagarna från Frankfurt. Resultatet blir tydligen att man till slut inte kan tala något språk alls.
När vi till slut landade på Arlanda igen var jag riktigt trött. Vi tog en taxi hem och eftersom jag skulle av före K-A vet jag inte om hon lyckades bättre med sina kortdragningar denna gång. Jag gick och lade mig direkt. Jaha, då har man varit i Bryssel, tänkte jag. Och allt jag har sett är flygplatsen, hotellet och kontoret. Semesterresor är definitivt trevligare än affärsresor.
Gonatt därute, var ni än är.
Kommentarer
Trackback
