Liten under vädret
Kl 17,30 smattrade regnet mot fönstret på elfte våningen där Annie satt framför sin dator i det relativt folktomma kontorslandskapet och konterade leverantörsfakturor. Hon vaknade ur sitt vana knattrande mot tangentbordet när skärmen plötsligt blev svart och lysrören i taket suckade och dog. Utanför mullrade åskan som om åskgudinnan skrattade åt vad hon lyckats åstadkomma. Annie gick fram till de stora glasrutorna och såg ut över Stockholm. Överallt var det svart. Hon blickade bekymrat mot den svarta skärmen och konstaterade att det inte fanns mycket man kunde göra på ett kontor när ens dator inte fungerade.
Hon krängde på sig jackan och eftersom hissarna stod still sprang hon nerför trapporna i skyskrapan. Just som hon undrade om de aldrig skulle ta slut skymtade hon porten. Därute slog regnet ner mot asfalten så att det studsade upp igen och gatan hade förvandlats till en strömmande fors. Vinden slet i hennes paraply och hon kände hur byxorna blev kalla och våta medan hon hoppade mellan sjöarna på trottoaren. Efter ett tag var skorna ändå fyllda med vatten. Tunnelbanan verkade också stå still och hon var tacksam för att hon bodde på gångavstånd från jobbet.
Väl hemma i lägenheten drog hon av sig de blöta kläderna och letade upp ett par mjukisbyxor och ett par tofflor. Hon var hungrig men det fanns ingen mat hemma som gick att tillaga utan el. Ett varmt bad gick inte heller att få. Hur hjälplös känner sig inte en stadsbo i dagens samhälle utan el?
