Annies blogg

Då börjar biosäsongen dra igång så smått igen och det första jag såg var förstås Mamma Mia. Varför? För att min darling Meryl Streep är med förstås! Och okej, jag diggar Abba också. ; ) Musikalen, som jag för övrigt redan sett, fast i icke-bio-version tycker jag väl är sådär. Själva storyn är väl inte nån höjdare. Men musiken kan ju ingen klaga på.

Jag har funderat på det här hur det funkar när de gör film av musikal. Ofta anpassar man sig inte till formatet. Film är så mycket tydligare och mer lättförståeligt för publiken. Man behöver inte vara sådär övertydlig som man är i musikaler som spelas live på en scen. Nej, stöka om lite mer i era manus filmskapare!

I början av filmen var jag lite orolig att det skulle bli alldeles för klämkäckt, men det bättrade sig. Bäst är det när det blir lite hjärta och smärta och min älskling Meryl och hennes dotter Amanda Seyfried sjunger. I scenen där Meryl sjunger att det gör ont när hon ser sin lilla flicka försvinna med sin ryggsäck till skolan med ett frånvarande leende får både Meryl, dottern och jag tårar i ögonen. Häftigt var det att alla biobesökarna satt kvar i salongen under hela eftertexterna för att få höra Amanda Seyfried sjunga Thankyou for the music.

Bra var också Colin Firth, eller Mr Darcy som vi också kallar honom. Mindre bra var Pierce Brosnan. Julie Walters och Christine Baranski, som spelade Meryls kompisar var sådär tycker jag. Det hade varit roligare med Jennifer Saunders och Joanna Lumley. ; )