Annie testar: simning
Ok, nu kanske det låter konstigt att jag, som simmat från jag var fyra år och slutat som tävlingssimmare drygt tio år senare, ska "testa" simning. Men nu var det ju ändå tio år sen jag slutade så jag borde väl kunna se på det med någorlunda fräscha ögon. Dessutom ska jag "testa" simning på ett annat sätt också. Jag ska nämligen testa att använda det som träning utan att få ont i mitt knä och min höft. Och helst också utan att få tillbaka min klorallergi..
Egentligen blev det såhär bara av en slump. Min bild av simhallar är gigantiska bad med trampoliner, en massa tanter som simmar alldeles för långsamt och en massa barn som skriker. Om man dessutom har klorallergi är det där med att gå och simma inte något man blir sugen på in första taget. Men nu föll det sig så att stället där jag skaffade gymkort också hade en bassäng. Den är nog bara 20 meter, det är mörkt och mysigt i hallen och det är ljus nere i vattnet i bassängen. Det finns inga trampoliner, inga barn och gott om plats att simma. När jag gick förbi bassängen på vägen in till gymmet i förra veckan blev jag plötsligt väldigt sugen på att prova.
Idag var jag hos kiropraktorn och sa till honom att jag tänkte prova med lite simning.
"Ja, det är bra", sa han. "Bara du inte kör sånt där tantsim med huvudet över ytan. Det gör mer skada än nytta när man spänner nacken och axlarna sådär."
Jag lovade honom att inte köra något tantsim. Dessutom lovade jag mig själv att inte göra några frisimsvändningar, för jag vet att det är då man får in allt kloret i näsan.
Väl hemma igen letade jag fram baddräkt och simglasögon och sprang iväg. Jag kände mig alldeles lycklig när jag klev ner i det varma vattnet och började simma. Vad lätt det gick att röra sig. Jag mindes att jag tyckte det var långtråkigt att simma när jag tävlingssimmade. Man var liksom alldeles ensam med sig själv och sina tankar. Jag antar att det var en nackdel då eftersom jag simmade så otroligt mycket, men nu tyckte jag mest det var skönt.
En bra sak med simning är också att man får basta efteråt. Det är ju väldigt skönt. Idag hade jag dock lite olyckligt sällskap i bastun. En mycket fet dam hade tagit plats på en av bänkarna på andra sidan och körde något slags stretchingprogram så att fettvalkarna vällde åt alla håll. Damen var mycket ogenerad och vi andra försökte titta åt något annat håll när bröst och könsorgan kom flygande. Till slut kom jag på att det nog var en bra idé att bara blunda tills hon gick. När jag hörde dörren öppnas och stängas öppnade jag ögonen och damen var borta. Frid lade sig över bastun och jag satt en bra stund innan jag knallade hem igen, nöjd med dagens träning.
Egentligen blev det såhär bara av en slump. Min bild av simhallar är gigantiska bad med trampoliner, en massa tanter som simmar alldeles för långsamt och en massa barn som skriker. Om man dessutom har klorallergi är det där med att gå och simma inte något man blir sugen på in första taget. Men nu föll det sig så att stället där jag skaffade gymkort också hade en bassäng. Den är nog bara 20 meter, det är mörkt och mysigt i hallen och det är ljus nere i vattnet i bassängen. Det finns inga trampoliner, inga barn och gott om plats att simma. När jag gick förbi bassängen på vägen in till gymmet i förra veckan blev jag plötsligt väldigt sugen på att prova.
Idag var jag hos kiropraktorn och sa till honom att jag tänkte prova med lite simning.
"Ja, det är bra", sa han. "Bara du inte kör sånt där tantsim med huvudet över ytan. Det gör mer skada än nytta när man spänner nacken och axlarna sådär."
Jag lovade honom att inte köra något tantsim. Dessutom lovade jag mig själv att inte göra några frisimsvändningar, för jag vet att det är då man får in allt kloret i näsan.
Väl hemma igen letade jag fram baddräkt och simglasögon och sprang iväg. Jag kände mig alldeles lycklig när jag klev ner i det varma vattnet och började simma. Vad lätt det gick att röra sig. Jag mindes att jag tyckte det var långtråkigt att simma när jag tävlingssimmade. Man var liksom alldeles ensam med sig själv och sina tankar. Jag antar att det var en nackdel då eftersom jag simmade så otroligt mycket, men nu tyckte jag mest det var skönt.
En bra sak med simning är också att man får basta efteråt. Det är ju väldigt skönt. Idag hade jag dock lite olyckligt sällskap i bastun. En mycket fet dam hade tagit plats på en av bänkarna på andra sidan och körde något slags stretchingprogram så att fettvalkarna vällde åt alla håll. Damen var mycket ogenerad och vi andra försökte titta åt något annat håll när bröst och könsorgan kom flygande. Till slut kom jag på att det nog var en bra idé att bara blunda tills hon gick. När jag hörde dörren öppnas och stängas öppnade jag ögonen och damen var borta. Frid lade sig över bastun och jag satt en bra stund innan jag knallade hem igen, nöjd med dagens träning.
Kommentarer
Trackback
