Annies blogg

Lynne: en människas psy­kiska egenart, särsk. med avseende på de egenskaper som bestämma känsloreaktionerna o. med särskild tanke på det sätt varpå dessa yttra sig vid umgänge med andra människor; delvis liktydigt med: sinnesart, själsläggning, temperament, humör; i sht förr äv. allmännare: Sinne(lag), kynne, stundom med inbegrepp av intellekt o. karak­tär

Qvin­nans lynne beror bra mycket af småsaker. KNOR­RING Ståndsp. 2: 98 (1838).

Blir jag så lynt,/ jag rider som oväd­ret över er alla. LUNDGREN lbsen Gynt 44 1927

(SAOB)

Den senaste veckan har mitt humör verkligen gått upp och ner. Det ändras till och med flera gånger om dagen. Jag brukar ändå lyckas dölja hyggligt bra om jag är på dåligt humör. Eftersom jag numera är kändis på grund av min förmåga att minnas låttexter utantill skulle jag kunna uttrycka det såhär: Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad. (En kola till den som vet vilken låt det är.) Kanske beror mitt växlande humör på förkylningen jag haft. Jag skyller på det.

På mitt jobb finns en tjej som är väldigt blond och väldigt rosa. Hon har alltid rosa kläder på sig och hon pratar väldigt gullinuttigt om väldigt gullinuttiga saker, allra helst sina barn. Samtidigt låter det på henne som att hon pratar med ett barn när hon talar med någon kollega. Förmodligen menar hon inget illa med det, men det känns ändå lite nedvärderande och jag irriterar mig på det. Därför svarar jag henne oftast väldigt kort och oengagerat så att hon ska gå sin väg fort. Ändå försöker hon prata med mig hela tiden. Jag undrar varför. Nu senast försökte hon inleda ett samtal om resor och frågade mig om jag hade några spännande resor inplanerade. Då var jag på ett mindre bra humör så jag svarade att jag aldrig reste någonstans eftersom jag inte ville att jorden skulle gå under på grund av alla koldioxidutsläpp. Tjejen blev mycket tyst. "Äh, förlåt, jag är på lite dåligt humör", mumlade jag. Då lyste tjejen upp och fortsatte genast prata. Gah. Nästa gång ska jag nog hålla fast vid den otrevliga strategin.

 Mitt humör alldeles nyss var väl i läget Trött-och-lite-lättretlig. Då ringde det och jag antog skepnaden Jättetrevlig-serviceminded-tjej och svarade glatt i luren. Jag möttes av ilska. Tanten som ringde var så arg så arg. Hennes ilska hade ingenting med mig att göra och det hon hade hakat upp sig på var någon fånig småsak. Hon skällde oavbrutet i tio minuter och jag bara lyssnade, alldeles fascinerad av hur någon kunde vara så arg för ingenting. Under tiden jag lyssnade blev jag gladare och gladare och till slut fick jag anstränga mig för att inte börja fnissa i luren. Plötsligt blev hon tyst. Jag antog då att det var meningen att jag skulle svara på hennes "fråga", men ack nej. Jag hann säga en halv mening innan jag möttes av ett skrik från tanten: "Om du kan vara tyst en liten stund så att jag kan förklara!" Detta utrop var så osannolikt att jag knappt trodde det var sant. Sedan fortsatte hon att skälla i tio minuter till. Jag sa inte ett ord. Till slut kom det fram att hon ville att jag skulle skicka tillbaka ett papper till henne. Kunde jag klara av det kanske? "Visst", sa jag glatt. "Ok", sa tanten och kom nog inte på nåt mer att säga för sen la hon på. Och jag som trodde att jag hade varit på dåligt humör innan. Men allting är ju relativt. Efter den uppfriskande utskällningen kände jag mig glad igen. När Gullinuttan kom andra gången var jag faktiskt riktigt trevlig.