Annies blogg

När man är ute och går ensam blir man påverkad av saker omkring sig på ett helt annat sätt än om man är ute och går tillsammans med någon. När jag promenerar med en vän koncentrerar jag mig på vad hon/han säger och märker inte så mycket av vad som händer runt mig. När jag går själv tar jag in precis allting och det lockar fram minnen. Den kalla skuggan under träden och den friska luften påminner mig om de svenska fjällen. Vi åker skidor i det smala spåret mellan granarna på väg till Kvillkojan och jag är ohyggligt sugen på våfflor. Sedan kommer jag ut i solen och jag minns hur jag joggar i den gröna dalen mellan alperna i Mittersill medan kossorna tittar nyfiket på mig. I Mittersill kunde man åka skidor till långt fram på våren. Ja, på glaciären kunde man till och med åka på sommaren. Sylvia och jag satt och solade i t-shirts i stolsliften och hon pratade en ohygglig massa på Pinzgauerisch som jag inte förstod. Sedan försökte jag svara och hon upptäckte att jag inte hade fattat hälften av vad hon just sagt och vi skrattade båda två. Undrar vart hon tog vägen förresten. Det sista jag hörde var att hon skulle åka genom Afrika på sin motorcykel. När jag har gått ett tag till känner jag nästan att jag har lite muskler i kroppen, trots att jag bara sitter still numera. Jag blir plötsligt ohyggligt sugen på att spela badminton. Hur längesen var det nu? Det känns som att det var på den tiden då Quirinius var ståthållare i Syrien och det bestämdes att hela världen skulle skattskrivas. Fast riktigt så längesen var det förstås inte. Kan det ha varit i juli?
Jag svänger runt en krök och det börjar blåsa, som när vinden drar i mitt hår när jag sitter längst fram i båten och pappa drar på gasen allt vad han kan så vi hoppar fram över vågorna och det stänker så vi blir plaskblöta.