Annies blogg

På vägen till tunnelbanan kände jag mig glad och förväntansfull inför min skärgårdsresa, ända tills jag fick syn på de där klistermärkena som satt på alla lyktstolpar längs vägen. Nationaldemokraterna hade klistrat upp små budskap som "Först minaret, sedan minoritet". Vilka idiotiska människor.

Jag tog t-banan till Fridhemsplan där jag skulle byta linje. Från underjorden hörde jag plötsligt ett brölande som närmade sig. Det fick mig att tänka på den där scenen i Sagan om ringen när de går i grottorna och en hobbit råkar välta ner ett lik i rustning ner i en brunn och man hör hur det börjar röra sig där nere i marken när alla orcherna kommer springande. Nu trodde jag inte att det var orcher som skrålade nere i tunnlarna vid Fridhemsplan, utan jag gissade på fotbollsfans. Därför vågade jag mig också ner för trappan till den undre tunneln. Det jag såg var inte fotbollsfans. Det var nazister. Massvis av dem. Med poliser springande längs kanterna vällde folkmassan fram ner mot blå linjen medan de skrek Heil Hitler och sjöng nånting om att slakta slöddret. Jag kände mig riktigt riktigt arg och skämdes på samma gång. Hur kan vi låta såna knäppskallar få springa runt och skrämma folk? De stackars invandrarna som stod på perrongen såg alldeles förskräckta ut.

Borde det inte finnas en gräns där yttrandefriheten slutar? Tex när andra människor känner sig hotade och skrämda? Alla borde väl få åka tunnelbana och känna sig säkra där?