Kramig!
Jag är på så konstigt humör idag. Jag är väldigt trött men ändå känner jag mig så glad och framförallt kärleksfull. Ja, av någon anledning tycker jag alla mina kollegor på jobbet är så trevliga och bra att jag helst bara vill krama om dem, men jag tror de skulle tycka jag var ganska konstig om jag gjorde det så jag försöker låta bli.
På lunchen träffade jag min vän och kollega G som just nu är sjukskriven och henne kunde jag i alla fall krama utan restriktioner. G tycker det är mycket tråkigt att ligga hemma på soffan och vara sjuk så hon var mycket pratsugen och min lunchrast blev alldeles för lång. Men struntsamma. Det är en fråga om prioriteringar som ett ex till mig brukade säga. Och för mig går människor före arbete i priortieringslistan.
Nu skulle jag vilja gå hem och lägga mig, men min kollega C (som brukar säga att jag får göra vad jag vill eftersom jag är ung och vacker) är på semester så jag har ingen jag kan fråga om jag får gå hem. Rats...
Bra, kramas mer! Det behövs här i världen.
