Annies blogg

Hej på er!

Idag är det en kall men solig novembermåndag här i Stockholm. Jag sitter framför min dator på jobbet och känner mig rätt utmattad. Det har varit full fart den här helgen och jag har sprungit runt på saker mest hela tiden.

Bland annat har jag varit på Naturhistoriska muséet där de nu har en utställning som heter Rainbow Animals. Utställningen är inte så stor och består mest av foton och skyltar med text där man kan läsa om vilka djur som har beteenden som kan tolkas som homosexuella och vilka dessa beteenden är. Förutom det verkar man ha flyttat in lite uppstoppade djur från de andra utställningarna.

Ja, ni kanske hör på mig att utställningen inte var riktigt vad jag förväntat mig. Det var visserligen roligt att se den, men den var inte särskilt uttömmande. En sak jag funderade på är att det måste vara rätt knepigt att kunna konstatera om ett djur är gay. Man kan ju inte direkt fråga. Att en del djur råkar försöka para sig med en kompis av samma kön skulle ju kunna vara en slump eller ett misstag eller att de är så till sig att de inte riktigt har koll på vad de gör, eller? Fast det finns djur som håller samman hela livet, som svanar tex, och där har man också hittat par av samma kön.

Jag läste någonstans att utställningen skulle ta kål på myten att det "inte var naturligt" att vara gay, men utställningens definition av homosexualitet var att ha sex med nån av samma kön och det blir ju en rätt smal avgränsing. Det går inte att jämföra människor med djur, för människor tänker och känner på ett helt annat sätt. Skulle det vara mer naturligt att som människa vara gay för att det är bevisat att djur har sex med djur av samma kön? Äsch, jag orkar inte bry mig. Jag tycker ändå inte att det behövs några vetenskapliga undersökningar. Om man som människa blir kär i en annan människa, oavsett kön, är det klart att det är naturligt. Det fattar man ju. Det händer i naturen och då är det natuligt. Vad är det som skulle vara konstigt med det?

Efter denna konfunderande upplevelse begav L och jag oss iväg till Cirkus. Där hörde vi först på någon kille som hette.. öh.. nu har jag glömt det igen.. Arthur. Philip Arthur? Han var "förband" till Tracy Chapman, men det var rätt trist. Sedan stegade Tracy in med sin gitarr och publiken jublade. Sedan började hon prata och då jublade de ännu mer. Ja, egentligen jublade alla hela tiden vad hon än gjorde. Och jag förstår det. Tracy var helt själv på scen och stod hela tiden upp i en ljuskägla under några små lampor. Hennes röst fyllde hela Cirkus och det var helt magiskt. När hon sjöng The Promise började jag gråta. Jag har ju sagt tidigare att jag skulle vilja vakna en morgon och ha Heather Smalls sångröst, men jag skulle faktiskt kunna tänka mig Tracy Chapmans röst också. Tracy sa att hon åkte utan band för att hon skulle kunna göra precis det hon kände för och kunna spela precis de låtar hon kände för just då. Hon tog också upp önskingar från publiken, vilket var lite kul. "Vad vill ni höra?" undrade Tracy och flera tusen människor svarade samtidigt, så Tracy delade upp publiken i sektioner så fick de skrika några i taget. = ) Sedan fick hon stående ovationer som inte slutade så hon var tvungen att komma in två gånger till. En mycket lyckad konsert.