That´s not my name
När man är på kurs med en massa främmande människor blir det väldigt mycket hälsande. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit i hand och sagt mitt namn i dag, och helt i onödan också, för ingen kommer ju ändå ihåg det sen.
Idag kände jag mig lite lagom trött och ett tag slumrade jag nästan till lite i bänken. Förmodligen befann jag mig på en solig sandstrand på Maldiverna tillsammans med Jordana Brewster när föredragshållaren, en blond kvinna i 40-årsåldern med skyhöga klackar och dinglande örhängen, plötsligt riktade sitt finger mot mig från scenen och sa:
"Du". Jag hoppade till och såg mig förskräckt omkring. Inte kunde hon väl mena mig?
"Ja, du. Kom upp här. Vi ska göra en liten övning" Typiskt, man är borta fem minuter och genast ska man bli avslöjad på en scen framför 300 personer. Jag stegade upp på scenen och försökte se oberörd ut. (Typ: Vaddå? Jag har förstås lyssnat och tagit in vartenda ord....) Som tur var visade det sig vara en övning som inte krävde förkunskaper i form av att man hade lyssnat, utan det var bara nån liten lek som skulle illustrera att man vann på att samarbeta. Jag kom alltså undan med äran i behåll och satt och lyssnade som klassens ljus resten av föredragshållarens tid. Puh.
Idag kände jag mig lite lagom trött och ett tag slumrade jag nästan till lite i bänken. Förmodligen befann jag mig på en solig sandstrand på Maldiverna tillsammans med Jordana Brewster när föredragshållaren, en blond kvinna i 40-årsåldern med skyhöga klackar och dinglande örhängen, plötsligt riktade sitt finger mot mig från scenen och sa:
"Du". Jag hoppade till och såg mig förskräckt omkring. Inte kunde hon väl mena mig?
"Ja, du. Kom upp här. Vi ska göra en liten övning" Typiskt, man är borta fem minuter och genast ska man bli avslöjad på en scen framför 300 personer. Jag stegade upp på scenen och försökte se oberörd ut. (Typ: Vaddå? Jag har förstås lyssnat och tagit in vartenda ord....) Som tur var visade det sig vara en övning som inte krävde förkunskaper i form av att man hade lyssnat, utan det var bara nån liten lek som skulle illustrera att man vann på att samarbeta. Jag kom alltså undan med äran i behåll och satt och lyssnade som klassens ljus resten av föredragshållarens tid. Puh.
Kommentarer
Trackback
