Annies blogg

Jag började frysa när jag stod och väntade på den första bussen. Jag trodde nog att jag skulle få värma mig därinne sen, när jag väl stigit på, men nej, det kändes som det var lika kallt där. Ibland känns det som att alla de där kläderna man bylsat på sig mer håller kvar kylan än håller en varm. Jag började med stela fingrar vända sidorna i boken om Eva Dahlgren som närmar sig träd. Ibland känner jag igen mig så väl i hennes tankar, ibland förstår jag ingenting, men det är i alla fall lika rysligt kallt om fingrarna och tårna hela vägen till Norrtälje. När jag stiger av bussen känner jag att det faktiskt är lite kallare utomhus än på bussen. Stockholmsbussen är också kall, eller så är det bara jag som nått det där frusna tillståndet där man inte tinar igen. I Stockholm kliver jag på fyran. Det känns kallt där med. Sedan kliver jag på tunnelbanan på Odenplan. Där känns det faktiskt lite varmare, men inte i närheten för vad som behövs för att göra mig varm igen. När jag går på gångvägen mot mitt hus känns det som jag varit ute och bestigit berg i Himalaya. Jag är i alla fall lika trött och frusen. En kanin skuttar över vägen och jag känner mig så tacksam för att jag inte behöver sova utomhus i vintern. Stackars kanin som inte kan gå hem till sin varma lägenhet och ta ett bad som värmer alla frusna ben och ända inpå själen. Jag har visst en tvättid idag, men jag tror jag hoppar över den. Jag vill inte lämna lägenheten. Jag är säker på att bergsklättrarna inte behöver gå ner i tvättstugan när de kommer hem från sin klättring i Himalaya. Nej, de får säkert en varm god middag och efter badet sticker de in fötterna i sina håriga julklappsyetitofflor från Ikea.