Slutet på historien
Hon kisade motvilligt ner mot märket och nickade. Sedan släppte hon Marias arm igen och satte sig ned på marken och lutade sin rygg mot tunnelns vägg. Maria satte sig på huk bredvid henne.
- Jag var arton år gammal, sade hon med en suck. Och förälskad. Nej, mer än förälskad. Jag älskade. Jag visste att jag hade funnit mannen jag ville dela resten av mitt liv med. Han hade mitt hjärta. Men han sårade mig. Och fastän han bad om förlåtelse och.. Ja, han bad mig till och med att gifta mig med honom. Hon skrattade till. Men jag var så arg då. Jag kastade ringen i vattnet. Skrek att jag önskade att jag aldrig skulle behöva se honom igen. Jag menade det förstås inte. Jag var bara så arg. Men det blev så. Han försvann och jag har aldrig sett honom sen dess.
Maria skakade på huvudet.
- Jag förstår inte.
Kvinnan höll fram sin vänstra arm. Där, på den rynkiga smutsiga huden, fanns ett likadant märke som det som flickan hade lämnat på Marias vita hud. Ett svart band som gick runt kvinnans handled.
- Det är den där sjön, mumlade hon. Jag har gått dit otaliga gånger. Bönat och bett. Men de ger mig inte honom tillbaka.
- De?
Kvinnans blick blev orolig.
- Jag vet inte. Ibland när jag har suttit där har jag tyckt mig se saker. Men det kanske bara är inbillning. Det händer ofta att jag inbillar mig saker.
Marias hjärta klappade hårt. Hon ville bara vakna upp ur mardrömmen. Hon slöt ögonen och när hon öppnade dem skulle hon sitta i sin säng och inget av det här hade hänt. Hon slog upp ögonen igen. Men hon var fortfarande där. Klumpen i halsen fanns kvar, smärtan i magen fanns kvar, och värst av allt, det där vidriga märket på hennes arm.
Kvinnan reste sig och började lunka vidare.
- Men vänta, skrek Maria panikslaget. Du måste hjälpa mig!
- Om jag visste hur jag kunde hjälpa dig hade jag hjälpt mig själv för längesedan, muttrade kvinnan.
- Men.. kan vi inte försöka tillsammans..? Den gamla skakade på huvudet.
- Det är ingen idé att du försöker. Någon äger en del av dig. Precis som de äger en del av mig. De har ingen lust att ge det tillbaka. Vad var det förresten du önskade dig?
- Önskade mig?
- Bad du inte om något? Något de utnyttjar?
Maria såg olycklig ut. Hon försökte tänka efter men allt hade varit som en konstig dröm.
- Jag vet inte. Det kom en flicka. "Fem dagar", sa hon.
- Fem dagar? Ja, då lär du bli varse, sade kvinnan kallt.
- Snälla säg inte så, hulkade Maria nu. Men kvinnan slog bara ut med händerna och försvann ut i natten. Hon tyckte uppenbarligen att hon funderat färdigt.
Maria stod ensam kvar i tunneln. Det slog henne att det hade blivit kyligt ute. Ändå frös hon inte.
-Tänk tänk, mumlade hon. Önskade jag mig något? Att bli lycklig? Plötsligt såg hon det framför sig: "Jag gör vad som helst bara det blir bättre", ekade hennes egen röst inne i huvudet. Hon greps av panik igen. Vad som helst? De hade tagit den gamla kvinnans man. Tänk om de skulle ta hennes föräldrar? Och vad hade hon önskat sig? Att det skulle bli bättre. Vad betydde egentligen det? Ingenting hade blivit bättre, istället hade hon fått någon hemsk ring runt armen som bara växte. Den var redan större än den hon sett på den gamla kvinnans arm.
Hon fortsatte ner mot sjön. Det var mörkt och tyst. Ingen syntes till. Hon satte sig på en klippa och tittade ut över vattnet, nära den plats där hon sett flickan förra gången. I en timme satt hon där. Inget hände. Plötsligt slog det henne att hennes föräldrar kanske var oroliga för henne. Men det brydde hon sig inte om. Det kändes så långt borta. Två timmar. Ett knakande hördes bakom henne. Hon snodde runt. Där satt en liten ödla med lysande ögon. Den betraktade henne för en sekund, men sedan kilade den iväg mellan klipporna. Det brände till i bandet runt Marias hand.
-Hallå! Vänta, ropade hon efter den. Men den var redan försvunnen.
Tårarna började rinna igen. Hon gick ner till stranden och tog några steg ut i vattnet.
-Snälla ni! Hjälp mig! Jag vill lämna tillbaka min önskan!
Men ingen kom. Plötsligt kände hon hur något hände med hennes hud; bandet runt hennes arm hade blivit dubbelt så stort när hon gick ut i vattnet. Skräckslaget rusade hon upp på stranden igen och försökte borsta bort vattnet från sin hud. Hon gnuggade sig med sand tills allt vatten var borta. Hon ville springa hem. Men hur skulle det hjälpa henne?
Hon satte sig på klippan igen. Kanske skulle den lilla ödlan komma tillbaka? Alldeles stilla satt hon. Solen gick upp över sjön den fjärde dagen. Det var förmodligen vackert. Framåt förmiddagen reste hon sig beslutsamt och gick in mot stan igen, in i en affär. Där köpte hon ett dyrt fint armband för sina sista pengar. Efter det gick hon tillbaka till sjön igen. Sedan väntade hon. Det blev eftermiddag och det blev kväll. När hon trodde att det var ungefär samma tid som när hon sett flickan första gången satte hon sig vid vattnet och tog fram armbandet.
-Jag önskar att det här aldrig hade hänt och att jag aldrig behöver komma tillbaka till den här sjön mer, sa hon och lät armbandet försvinna ner i djupet.
Ingen syntes till. Ingen bekräftelse på hennes önskan. Ingen flicka.
Men hon blev inte rädd för det. Faktiskt kände hon inte mycket alls längre. Hon lade sig ner och somnade.
Nästa dag vaknade hon av ett knak. Hon hoppade till. Och ja, hon hoppade faktiskt, flera centimeter upp i luften. Hon kände sig lätt och smidig. Och världen såg så annorlunda ut. Som om hon såg den underifrån. Bredvid henne satt den lilla ödlan. Men det var inte liten längre. Den var precis lika stor som henne själv. Hon tittade ner på sin arm, men där fanns inget. Istället såg hon två grönsvarta ben med klor, ödleben. Hon skrattade inombords. Hon hade blivit en ödla. Hennes ödle-jag öppnade munnen till ett leende. Den andra ödlan blinkade åt henne. Sedan sprang han iväg. Hon sprang efter. Snabbt och smidigt rörde hon sig, när de ålade fram över klipporna, sprang genom skogen, simmade genom vattnet. Hennes gamla liv kändes långt borta och hon kände ingen längtan alls att tänka på det mer.
På den tionde dagen satte hon sig upp i sängen. Hon kände sig yr och det värkte i hennes kropp. Mamma kom in och drog upp persiennen.
-Har du sovit gott, undrade hon medan hon försvann ut genom dörren igen för att ordna med frukosten.
-Jag tror det, mumlade Maria. Försiktigt lyfte hon på täcket och betraktade sin kropp. Huden på hennes armbågar och knän var alldeles bortsliten. Hon tittade ner på sin arm. Där bandet suttit fanns bara ett litet ärr. Hon skuttade vigt ur sängen och såg fram emot den skoldag hon hade framför sig.
