Annies blogg

  
Betyg: Fyra tekoppar
I rollerna: Djimon Hounsou, Leonardo DiCaprio, Jennifer Connelly

Regi: Edward Zwick

Genre: Drama, Action

Speltid: 2 tim 23 min

Den här filmen var ju en överraskning! Jag trodde att jag skulle se någon actionfilm där folk sprang omkring och sköt på varandra och hjältarna var amerikanska och osårbara. Så var inte fallet. Visserligen sprang folk omkring och sköt på varandra, men huvudpersonerna var afrikaner och det var inte sådär som i de vanliga amerikanska filmerna där man knappt bryr sig om vem som dör (för det är ju ändå bara skurkar och allt känns så overkligt ändå).

Nej, det här var mycket otäckare än så, för man visste att allt hade hänt på riktigt och det var civilbefolkningen som dog och plågades utan att någon brydde sig.  Filmen utspelar sig under inbördeskriget i Sierra Leone och alla vill åt diamanter och bryr sig inte om att  oskyldiga dör åt höger och vänster.

Leonardo diCaprio är inte heller någon sån där hjälte som är god och omtänksam utan spelar en man som förlorat sin tro på hoppet och bara bryr sig om att bli rik för att kunna fly från Afrika. Han smugglar diamanter över gränsen för att de ska kunna säljas vidare till London.

Jennifer Connelly spelar en journalist som vill avslöja diamantsmugglingen och hon försöker få Leonardo att ge henne bevis för vilka som står bakom.

Leonardo, rebellerna och militären vill alla åt en stor rosa diamant som fiskaren Solomon Vandy har hittat, men man förstår redan från början att filmen inte handlar om vem som ska få diamanten. När rebellerna förstår att Solomon är den ende som vet var diamanten finns kidnappar de hans son och gör honom till medlem i rebellstyrkan. Leonardo erbjuder sig att hjälpa Solomon att få tillbaka sin familj i utbyte mot diamanten.

Sammanfattning av filmen: Mycket otäck och realistisk. Befriande att man aldrig vet vad som kommer att hända i nästa scen. Vi konstaterade att det inte är en film man ska se om man hade tänkt gå ut och ha roligt efteråt...

 
 

I rollerna bl.a: Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett m.fl.

Regi: Marc Lawrence

Genre: Romantik, Komedi

Speltid: 1 tim 44 min

Den här filmen är hilarious! Man skrattar högt 90% av tiden. Den driver med ALLT och Hugh Grant passar otroligt bra i sin roll. Dessutom är musiken bra och 80-tals ironin gudomlig.

Hugh Grant är en före detta popstjärna från ett 80-tals popband. Numera är de enda som vill se honom de kvinnor som var hans fans under 80-talet och han får endast spelningar på miniscener på nöjesfält. En dag får han dock ett erbjudande om att skriva en låt åt en ny ung stjärna, (i stil med Britney Spears, Christina Aguilera eller Shakira) och framföra den med henne. Han har dock bara några dagar på sig och han vet att han är usel på att skriva texter. Drew Barrymore, som ryckt in som vikarie för en kompis och vattnar Hughs blommor i hans lägenhet, visar sig dock vara fantastiskt duktig på att skriva låttexter. Nu ska det väl påpekas att det bra i den här filmen inte sitter i den djupsinniga handlingen utan i de små pärlor som kommer hela tiden i form av kvicka repliker, träffsäkerhet och ironi. Man hinner knappt sluta skratta förrän det kommer något nytt som man skrattar ännu mer åt. 80-tals videon i början av filmen, med Hughs band "POP" är en riktig klassiker.

I rollerna: Mattias Redbo, Rakel Wärmländer, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard, Korhan Abay, Lars Bethke, Nina Zanjani, Zinat Pirzadeh

Regi: Helena Bergström

Genre: Drama, Komedi

Speltid: 1 tim 43 min
Betyg: Tre tekoppar                                                          

"Se upp för dårarna" är en söt svensk film som gör en glad. Den är inte otroligt djupsinnig och berörande men inte heller alldeles för ytlig och tråkig. Det är en typisk må-bra-film helt enkelt. Sen blev jag glad för att huvudpersonerna rör de sig i precis samma miljöer som jag själv (Stockholm-Solna). Då blir det ju alltid lite extra kul att se, även om det blir lite förvirrande när personen ena sekunden befinner sig på en plats och sedan svänger runt ett hörn och befinner sig 10 km längre bort. = ) Lufsen blev också glad eftersom hennes gamla häst var med i filmen.

Filmen, regisserad av Helena Bergström, handlar om två flickor som vill komma in på Polishögskolan. Den ena flickan har Dan Ekborg som pappa och han är kriminologiprofessor. Trots detta förstår flickan inte att det är förbjudet att bryta sig in på kontor och gå in i polisregistret, men hon har inte tid att tänka på sådant eftersom hon är så impulsiv och kämpar för rättvisan. Den andra flickan har "utländsk bakgrund" och har bestämt sig för att bli justitieminister. Hennes pappa kör tunnelbana trots att han är thoraxkirurg. Han har också en stor roll i filmen där han försöker släppa sin bitterhet och gå vidare i livet och lära sig svenska.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det var en oskuldsfull, gullig film med humor, lite sagoliknande på vissa ställen och man behöver inte för en sekund känna sig orolig för att det lyckliga slutet ska utebli. = )

Att gå på bio är något jag tycker är väldigt trevligt. Tänkte också fr o m nu börja recensera de filmer jag ser här på min blogg!

Till dess får ni en microrecension av de filmer som går nu som jag redan sett! = ) Tänkte försöka avhandla varje film med endast tre adverb och sedan en rekommendation om den bör ses eller ej! Enjoy:

Djävulen bär Prada: Småfånig, småkul, Meryl Streep-innehållande. Slutsats: Måste inte ses men alla filmer med Meryl Streep blir sevärda bara pga henne.

Marie Antoinette: Händelsefattig, rödtrådsaknande, vackrakläderochbakverksrik. Slutsats: Inget att se om man vill ha en film med handling. En film att se om man är intresserad av kläder och kakor.

Göta Kanal 2: Slapsticksrik, humorfattig, fördomsfull. Slutsats: Se den inte! Ja, jag vet, du tyckte ettan var bra. Men det här är bara hemskt. Trots alla fina skådisar de stoppat in i filmen kan de inte lyfta manuset, för det är förskräckligt dåligt. Och varför har de bra skådisarna små fjuttroller medan huvudrollerna innehas av usla klåpare? Alla så kallade skämt faller platt och den ende som hörs skratta i biosalongen är Janne Loffe Carlsson på duken. Hahahaha. Din gamla ballongförsäljare. Ha ha. Haha.

The Holiday: Mysig, rolig, överraskande. Slutsats: Se den! Att det talas vacker engelska lyfter filmen ett snäpp, att den inte är exakt likadan som alla andra romatiska komedier lyfter den ytterligare ett.

Filmer jag hoppas få se inom den närmaste framtiden: ”The Queen”, ”Parfymen”, ”Pans Labyrint”. Och sen blir det nog ”Allt om min buske” också. Även om jag inte är helt säker på att jag vill se den. Och M, du får beställa biljetterna. = ) Jag vägrar gå fram till kassan och säga att jag vill se en film som heter Allt om min buske.

Idag har jag varit och sett Casino Royale, Bondfilmen, med Lindski. Nu tänkte jag berätta lite om filmen, så om du inte redan har sett den och vill se den och inte vill veta vad som händer i den så kan du sluta läsa nu.

Märkte du att jag omtänksamt lämnade en blankrad emellan där så att du inte skulle behöva läsa något av misstag? Men nu börjar jag: Jo, alltså, filmen hade ju de där riktiga Bond-sekvenserna där han gör helt omöjliga saker och alla skjuter på honom utan att han dör, men en del passager i filmen var även lite överraskande. Tex har väl aldrig någon tidigare Bond blivit avklädd naken och slagen på pungen med ett grovt rep? Nej, de tidigare skurkarna var alltid artiga och bjöd Mr Bond på en drink och bad honom göra det bekvämt för sig i soffan och bad någon vacker viljelös flicka hålla honom sällskap. Sedan berättade skurken om alla sina planer och bestämde sig sedan för att döda Mr Bond lite senare, så att han skulle ha gott om tid att tänka ut en flyktplan.

Något annat jag lade märke till var att man försökt in så mycket i filmen på en gång. Ibland var den jättefånig, ibland var det världens action, ibland var den väldigt osannolik, ibland lite smårolig och ibland, faktiskt, var den till och med lite gripande och dramatisk i några sekunder innan skjutandet drog igång igen.

Det var lite överraskande hur snabbt Mr Bond gick från att vara en iskall mördare till att vara känslig och förälskad, men när man väl hade vant sig vid den tanken fanns det en scen som var ganska häftig där Eva Green försvinner ner i en järnbur i vattnet och Mr Bond dyker efter för att rädda sin älskade. Han lyckas inte men han sticker in sina händer till henne i buren och hon kysser dem innan hon drunknar. Jo, jag vet; riktigt sorgligt där ett tag. Eller som Lindski uttryckte det: ”Äntligen. Jag trodde nästan det skulle sluta sådär sliskigt lyckligt.”

Det tråkiga med Bond-filmer är, att varje gång de nästan lyckas få mig att hänga med lite i handlingen, så kommer det en produktplacering och dödar hela scenen. När Mr Bond kör bil filmar kameran i en minut på bilmärket. Varje gång han tar upp sin telefon måste vi se den i en evighet. Och han använder den precis hela tiden! Och: när de sitter på tåget frågar Eva Green honom rent ut vad han har för märke på sin klocka! Är inte det lite över gränsen ändå?

Min favoritscen i filmen: Bartendern frågar Mr Bond om han vill ha sin Vodka Martini shaken eller stird. Mr Bond: Vem fan bryr sig?