Annies blogg

Försöker låta bli att tänka och känna. Försöker vara glad. Försöker uppskatta det som är fint. Ibland går det bra. Ibland lurar jag nästan mig själv.

"men ibland är det svårt att vara stark, inte följa sitt hjärta och inte skriva nåt dumt sms att jag saknar dig så."

Håller inte med Linda Bengtzing om att det skulle vara något positivt med att jag "har min tidning i fred och en säng som är bred". Tycker det är mycket mysigt att sitta vid samma bord som någon jag gillar och läsa tidningen. Hon kan få vilken del hon vill. Jag tittar nog ändå mer på henne. Och i en säng som är bred märker man att det saknas nåt. Det är kallt och tomt och ingen håller om en. Ska skaffa mig en brits.

Konstigt att något som känns så rätt kan vara så fel.

Hon ljuger så bra

Min mentor har börjat jobba på Dramaten och hon frågade om jag ville gå med henne på en föreställning.
"Javisst, jag kan behöva muntras upp lite", svarade jag.
"Bra. Jag tänkte att vi kunde gå på "Dödsdansen" fredag den 13:e. Kan du då?"

På jobbet flyter allt på som vanligt. På det stora amerikanska byråkratiska företaget har man fortfarande inte lyckats fixa så att jag kommer in i alla program fastän jag fyllt i sjuttielva olika formulär och skickat dem till sjuttifjorton olika ställen. Idag trodde jag nästan att jag nått ända fram och väntade bara på mitt sista lösenord, till affärssystemet Oracle. Jag ringde till The Oracle Help Desk och frågade om jag kunde få mitt lösenord.
"Jaha, nej du har ju inte fyllt i "The Oracle Request Form". Det måste du göra. Och sedan tar det två veckor."
"Jo, det har jag gjort."
"Nej, jag ser det inte här. Då får du fylla i det igen". Jag började skratta av utmattning. Förmodligen skickar IT-mannen in ett formulär att jag bör remitteras till "The Corporate International Unit For People Who Have Gone Crazy From Filling Out To Many Forms" så att de stänger av alla mina program så jag inte ställer till med nåt tokigt.

Frida, du får ursäkta men jag MÅSTE bara berätta.. = ) Jag skrev ju i gårdagens blogginlägg om min promenad med grannens känslokalla hund ute på landet i lördags och idag skriver Frida till mig på msn och har läst bloggen och vill be om ursäkt. Jag förstår ingenting. Sedan slår det mig att jag faktiskt varit ute och gått med Frida också, fast på söndagen. Och hon har förstått det som att det är henne jag klagar på! Stackarn. Det är så det går när man skriver blogginlägg om talande hundar.. Så om det är någon mer därute som tror att min berättelse om hunden är någon metafor för något annat så: nej, jag hatar er inte. Jag var faktiskt ute och gick med en alldeles riktig hund. = )

På skrivarkursen fick vi denna gång lära oss om olika perspektiv. Tex kan man berätta ur ett perspektiv som heter "objektiv tredje person" eller "flugan på väggen". Det innebär att man ser allt som en person gör men man har ingen aning om hans eller hennes tankar och känslor. Om man vill få det att framgå i texten får man använda andra knep. I film och teater blir perspektivet oftast så eftersom vi bara ser vad som händer men inte vet vad som försiggår inne i personerna. Själv brukar jag alltid berätta mycket om personernas tankar och känslor när jag skriver så det blev en utmaning att skriva något där jag inte nämner det alls. Som tur var hade vi bara 7 minuter på oss att skriva. Förstår inte hur Steinbeck lyckades få ihop en hel bok skriven på det viset! (Mice and Men)

Han fumlade med nyckeln innan han lyckades få in den i låset. Sedan vred han om den med en snabb och kraftig rörelse. Den fastnade. Han suckade ljudligt och lät väskan han haft över axeln falla till golvet. Det ekade i trapphuset när den träffade stengolvet med en duns. Sedan tryckte han till dörren med axeln och vred om nyckeln igen. Den här gången gled den runt i låset och det klickade till när dörren öppnades. Han svor lågt medan han kastade in väskan i hallen och drog igen dörren med en smäll. Han sparkade av sig skorna. Resten av kläderna drog han av sig på vägen genom vardagsrummet. Lämnande ett spår av tyghögar efter sig nådde han sovrummet. Persiennen var redan neddragen och sängen obäddad. Han lyfte på täcket och kröp snabbt ner under det. Med ett djupt andetag gick hans spända kropp över till något slappt och livlöst med utandningsluften. Två minuter efter att han slutit ögonen hördes lugna snusningar i takt till ekot av grannens elgitarr långt bort.

I rollerna bl.a: Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett m.fl.

Regi: Marc Lawrence

Genre: Romantik, Komedi

Speltid: 1 tim 44 min

Den här filmen är hilarious! Man skrattar högt 90% av tiden. Den driver med ALLT och Hugh Grant passar otroligt bra i sin roll. Dessutom är musiken bra och 80-tals ironin gudomlig.

Hugh Grant är en före detta popstjärna från ett 80-tals popband. Numera är de enda som vill se honom de kvinnor som var hans fans under 80-talet och han får endast spelningar på miniscener på nöjesfält. En dag får han dock ett erbjudande om att skriva en låt åt en ny ung stjärna, (i stil med Britney Spears, Christina Aguilera eller Shakira) och framföra den med henne. Han har dock bara några dagar på sig och han vet att han är usel på att skriva texter. Drew Barrymore, som ryckt in som vikarie för en kompis och vattnar Hughs blommor i hans lägenhet, visar sig dock vara fantastiskt duktig på att skriva låttexter. Nu ska det väl påpekas att det bra i den här filmen inte sitter i den djupsinniga handlingen utan i de små pärlor som kommer hela tiden i form av kvicka repliker, träffsäkerhet och ironi. Man hinner knappt sluta skratta förrän det kommer något nytt som man skrattar ännu mer åt. 80-tals videon i början av filmen, med Hughs band "POP" är en riktig klassiker.

Dessutom hade G varit på en annan konsert där hälften av låtarna hade varit playback. Därför hade G nu en teori om att Shakiras röst bara håller i en timme och att det var därför som vår konsert var så kort. Ja, vem vet, kanske det är så. Eller så blir hon bara helt slut av att skutta runt oavbrutet. Eller så är hon egentligen fortfarande kort och tjock, men har druckit en trolldryck innan konserten vars verkan tar slut efter en timme. Ja, så måste det vara. Det finns en logisk förklaring till allt...  ; )

Min mamma är inte som andra mammor. Hon fick syn på min GI-kokbok och blev alldeles orolig för att jag ska tänka för mycket på vad jag äter. Dessutom tycker hon att jag dricker för lite. "Ska du verkligen inte ha lite vin"? I say. Hon har missuppfattat det här totalt. Men hon är rätt bra ändå, min mamma. Ja, du också förstås pappa, som lyckades hitta mitt favoritte i affären och allt.  = )

Idag har jag drejat för första gången på ett halvår. Och det blev något! Jag är alldeles chockad själv. = )

Nu har jag varit "ledig" i fyra dagar så jag har förlorat tidsbegreppet. Jag ska försöka ställa in mig på att det är vardagkväll, tisdag och arbetsdag i morgon.

Puss på er

Jag tror jag har underskattat det här hemmafruandet lite. Det är ju hur skönt som helst att vara hemma och pyssla; baka kanelbullar medan man lyssnar på Svenska Favoriter. I alla fall någon dag i veckan borde alla få vara hemmafruar. Fast kanske att man inte har rätt att kalla sig hemmafru om man är inte är gift? Det kanske är en skyddad titel. Undrar om man kan vara hemmasambo eller hemmasingel? Fast om man är "hemmasingel"? kallas man nog snarare för "arbetslös". Men om man frivilligt är hemma då? Kallas man "arbetsfri" då? Eller så kallas man för "luspank", "arvtagare" eller "lottomiljonär". ;  )

Nåja, nu är jag ju inte någotdera för jag är bara hemma idag och i morgon och ska plugga in rutiner och policies för mitt nya jobb. Så det är väl egentligen inte meningen att jag ska hinna med att baka några kanelbullar alls.

Var nyss nere i källaren och hämtade min tvätt när en mycket liten men mycket hårig hund kom fram och nosade mig på byxbenet. Jag böjde mig ner och hälsade på den. "Hej, vad heter du då"?, sa jag artigt. "Hon heter Topsy", sa en mansröst roat bredvid mig. Undrade för mig själv om han döpt hunden efter de där små bomullspinnarna. De heter väl Topsy? De hade ju vissa likheter.

Nej, nu ska jag väl fortsätta med mina policies. Tschüss dabei.

Stämningen var uppsluppen och hon insöp den och njöt av allt runtomkring sig: servitriserna som sprang runt med brickor med klirrande ölflaskor på, männen som satt vid de små runda borden nedanför scenen och pratade och skrattade, cigarettröken som låg som en dimma i lokalen. Och alltihop följde med i musiken, allt rörde sig till den sugande rytmen medan Henrys klarinett fick rummet att lyfta. Tonerna dansade runt bland kaffekoppar och filthattar och fick till och med tjocka barkska Maddy bakom bardisken att gnola med och putsa glasen i takt. Sanna nästan studsade på pallen där hon satt med en läskflaska på bordet framför sig. Lina lade armen om henne som det skulle kunna skydda hennes unga lungor mot nikotinförgiftning. Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till att fråga om det inte var dags att dra sig hemåt.

Vad är nu detta undrar ni? Jo, det är ett utdrag ur Sannas liv (när hon var fem år för övrigt) och samtidigt en miljöbeskrivning. Men vem är Sanna undrar ni och varför skriver jag om henne? Jo, jag var på skrivarkurs igår; "Roman och novell, workshop" och kursen går ut på skrivövningar, på plats, under viss tidspress. Igår uppfann "klassen" tillsammans en person som heter Sanna, är 12 år och har flyttat med sin mor och bror till Sverige från San Fransisco. Pappan, som är jazzmusiker, blev dock kvar i USA. Denna fejkperson, Sanna, fick vi sedan använda i olika övningar; tex beskriva miljöer och personer. Sedan gick tiden ut och vi fick läsa upp det vi skrivit. Därefter kommenterades det av läraren. Lite småläskigt faktiskt, men läraren riktade in sig på att lyfta fram det som var bra i en text istället för att ge negativ kritik.

Den här helgen är det egentligen seriespel men jag var duktig och sa "NEJ" när Tränaren ringde och försökte övertala mig att spela. Känns bra. = )

Många kramar till Lufsen där borta i Paris. Miss you.

Dagens lyx började med lunch på Grodan; kyckling fylld med soltorkade tomater med stekt potatis och balsamvinägersås. Helt otroligt gott. Inte jättebilligt. När jag sedan slutade jobbet hade jag en timme över innan jag skulle träffa Lampis och jag gick därför och handlade på Stadium, på Lindex, på Björn Borg och på Akademibokhandeln. Uppdämda shoppingbehov är farliga saker.

Sedan gick Lampis, jag och alla mina kassar till Caffé Nero, som jag fått rekommenderat av en vän. När jag steg in på restaurangen vaknade mina smaklökar till liv: menyn dignade av goda pastarätter, det luktade förföriskt gott och det fanns ett helt skåp fullt av läckra efterrätter. Jag stormtrivdes. Och allt var precis så gott som det såg ut och doftade. Lufsen, du måste gå med mig hit!

Hm. Inser nu att jag kommer bli mycket fattigare av att jobba inne i stan, fastän jag fått högre lön.