Annies blogg

”Vet du redan innan man säger det vad man tänker beställa”, frågade jag Rivjärnet i restaurangen igår.

”Ja, oftast”, svarade hon. ”Fast vissa kunder är svårare än andra. Vissa äter alltid samma sorts mat medan andra är mer ombytliga”.

”Då testar vi i morgon om du vet vad jag kommer beställa”, sa jag. Rivjärnet såg lite orolig ut. Kanske är jag en av de där ombytliga kunderna. Jag skulle kunna tänka mig det. För jag brukar ändra mig en tre-fyra ggr i kön fram till kassan.

Idag var det alltså dags och jag spanade in matsedeln och såg att nu var det solklart att jag skulle ha baconlindad kyckling. Jag kom fram till kassan och spände ögonen i Rivjärnet som såg road ut.

”Ja, du är lite svår. Men jag skulle gissa på kyckling”. Tja, vad ska man säga? Rivjärnet, hon har koll hon.

Idag var det också dags att prova på massage och jag hade ju lovat att rapportera allt om min upplevelse! Var det smärtsamt? Nej. Var det alldeles alldeles underbart? Ja! Jag njöt varenda sekund och efter en halvtimme var jag nästan ledsen att det hade gått så fort. Men nu: vad smidig jag känner mig! Allt det där stela och onda i axlarna är som bortblåst! Vad synd att jag inte ska jobba kvar här. Det hade ju varit så smidigt att kunna fortsätta ta hissen ner i källaren och få massage precis när jag vill!

Idag har jag lärt Gloria skillnaden mellan en koncern och en konsert. Hon skrev nämligen och tackade mig för koncernbiljetten. (Vi har bokat biljetter till Shakira) Svenska är inte så lätt inser man.

Vilka problem jag hade att välja vid lunchen. Till slut hade jag bestämt mig för färsbiffar med ajvar fast med kokt potatis istället för råstekt och utan gräddfil och rödlök fast med tomatsås.  Rivjärnet tittade koncentrerat på mig medan jag rabblade upp min beställning och var tvungen att tänka två sekunder extra innan hjärnan hade behandlat all information. Men sedan satte hon raskt igång att plocka ihop allt. ”Och sen kan jag ta några pannkakor också” lade jag till. ”Och en läsk”. Rivjärnet skrattade. Sedan tog jag även med mig lite sallad från buffén innan  jag gick upp till kontoret och åt med mina arbetskamrater som hade med sig minilådor med något som skulle likna lunch i. De tittar alltid förundrat på mig när jag sätter i mig all mat.

Nu kom Staffan in på mitt rum: ”Går det bra?” undrar han. ”Jag är väldigt pizzasugen” svarar jag. Han skakar på huvudet och går igen.

Muchas gracias y hasta la vista!

Vissa saker i ens vardag bara är och man fortsätter som vanligt utan att tänka mer på det. Som att det i de flesta delarna av Sverige råder högertrafik medan det i långa gången mellan T-Centralen och Centralstationen råder vänstertrafik. Några ovana resenärer försöker först gå på höger sida men får snabbt ge upp när de släpas med av massan åt motsatt håll. Har någon gjort en miss i beräkningen av folkströmmar?

Jag har fått en åttasiffrig portkod. Nej, den är förstås bara fyrasiffrig egentligen, men när vi bytte kod för ett tag sen råkade jag alltid slå in den gamla först och sen den nya och nu har jag på nåt vis vant mig vid att slå in åtta siffror. Tänk vad länge jag kommer få hålla på sen, nästa gång vi får en ny kod…

Men å andra sidan har jag sällan särskilt bråttom, fastän jag är en äkta stockholmare. Kanske det hänger ihop med att jag är så lat och bekväm. När jag åker tunnelbana väljer jag mittvagnen eftersom det inte är lika trångt där. De andra människorna åker längst fram eller längst bak eftersom de då sparar några sekunder när de går av. Men jag föredrar att slippa stå med ansiktet i en armhåla tillhörande en lång man med filthatt och portfölj medan ett fan av orientalisk mat andas vitlök på mig från ena hållet och en tredje hostar och nyser på mig från det andra.

 Det där med min motvilja till trängsel gäller även på gymmet. Jag går helst dit vid halv åtta på kvällen på vardagarna för då är rusningen över. Och på helgen är det bra att gå på förmiddagen när folk fortfarande sover. Som igår tex: Alla nyårslöftemänniskorna och vasaloppsåkarna kom klockan tolv och då var jag precis klar och skulle gå hem. Ni kanske undrar varför jag kallar dem så? Jo: Nyårslöftemänniskorna är de som inte brukar vara i gymmet och som brukar trappa av i februari. De vet inte vilka maskiner de ska använda eller hur de fungerar men de kör glatt igång ändå, drivna av sin nyfunna inspiration och drömmen om en perfekt kropp till badsäsongen. Thus, the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought. Eller of laziness snarare. För det brukar bli mycket tommare i gymmet sen framåt mars. Något som är bra med dessa människor är i alla fall att de sitter extremt kort tid i varje maskin så man slipper vänta så länge på dem. Vasaloppsåkarna tar tyvärr längre tid på sig. Man känner igen dem på att de står minst en timme i de där maskinerna som simulerar längdåkning innan de kör igång med styrkan.

Apropå Vasalopp har det ju kommit en massa fin snö! Hoppas den ligger kvar ett tag så man hinner åka lite skidor!

Eftersom Momsen varit så snäll och hjälpt mig så mycket köpte jag henne en skiva med hennes favorit Sissel. Vi lyssnade på den när hon var hos mig igår. På nåt vis måste hon ha gjort intryck på mig också för när jag hade gått och lagt mig började jag drömma om henne. Det var bara hon och jag som satt och pratade och hon var precis sådär glad och vacker och strålande som hon verkar på tv.

”Jag tycker om ”Se ilden lyse”, sa jag.

”Tack”, sa hon.

”Det måste ha varit fantastiskt att sjunga den där på OS-invigningen?”

”Ja, det var det verkligen”, sa Sissel.

”Var du inte nervös? Det är klart, du är van, men det var ju ändå väldigt mycket folk där, och sen alla som ser invigningen på tv över hela världen!”

”Jo.. fast man tänker inte på det just då. Och när en publik är tillräckligt stor kan man inte ta in allt. Det känns mer som man är en liten del av något större”.

Jag nickade. Jag förstod precis. Hur jag nu kunde göra det, jag som blir otroligt nervös bara jag ska hålla något fjuttigt litet föredrag inför 20 personer i skolan. = )

Sedan vaknade jag ur min dröm och halkade iväg mot tunnelbanan för att försöka ta mig till jobbet. Jag möttes av världens vackraste soluppgång och önskade så att jag hade haft min kamera med mig. Tyvärr verkar solen i Stockholm inte ha räckt ända till Sollentuna, för här är det mycket grått. Jag får trösta mig med en kopp te och en muffins. Eller heter det en muffin? Hm.. Äsch. Jag får trösta mig med en kopp te och ett bakverk. = )