Annies blogg

Läste i Metro idag att det givits ut en ny bok som heter Tidningsankor. I den kan man bla läsa följande klatschiga rubriker som hämtats ur svenska tidningar.

Ja, det kan vara bra att minnas. Och det här var ju överraskande:

och sen den riktigt hemska:

Eller vad sägs om denna:

Good for you my friend! Och kom ihåg, är det något så:

Idag har jag varit och sett Casino Royale, Bondfilmen, med Lindski. Nu tänkte jag berätta lite om filmen, så om du inte redan har sett den och vill se den och inte vill veta vad som händer i den så kan du sluta läsa nu.

Märkte du att jag omtänksamt lämnade en blankrad emellan där så att du inte skulle behöva läsa något av misstag? Men nu börjar jag: Jo, alltså, filmen hade ju de där riktiga Bond-sekvenserna där han gör helt omöjliga saker och alla skjuter på honom utan att han dör, men en del passager i filmen var även lite överraskande. Tex har väl aldrig någon tidigare Bond blivit avklädd naken och slagen på pungen med ett grovt rep? Nej, de tidigare skurkarna var alltid artiga och bjöd Mr Bond på en drink och bad honom göra det bekvämt för sig i soffan och bad någon vacker viljelös flicka hålla honom sällskap. Sedan berättade skurken om alla sina planer och bestämde sig sedan för att döda Mr Bond lite senare, så att han skulle ha gott om tid att tänka ut en flyktplan.

Något annat jag lade märke till var att man försökt in så mycket i filmen på en gång. Ibland var den jättefånig, ibland var det världens action, ibland var den väldigt osannolik, ibland lite smårolig och ibland, faktiskt, var den till och med lite gripande och dramatisk i några sekunder innan skjutandet drog igång igen.

Det var lite överraskande hur snabbt Mr Bond gick från att vara en iskall mördare till att vara känslig och förälskad, men när man väl hade vant sig vid den tanken fanns det en scen som var ganska häftig där Eva Green försvinner ner i en järnbur i vattnet och Mr Bond dyker efter för att rädda sin älskade. Han lyckas inte men han sticker in sina händer till henne i buren och hon kysser dem innan hon drunknar. Jo, jag vet; riktigt sorgligt där ett tag. Eller som Lindski uttryckte det: ”Äntligen. Jag trodde nästan det skulle sluta sådär sliskigt lyckligt.”

Det tråkiga med Bond-filmer är, att varje gång de nästan lyckas få mig att hänga med lite i handlingen, så kommer det en produktplacering och dödar hela scenen. När Mr Bond kör bil filmar kameran i en minut på bilmärket. Varje gång han tar upp sin telefon måste vi se den i en evighet. Och han använder den precis hela tiden! Och: när de sitter på tåget frågar Eva Green honom rent ut vad han har för märke på sin klocka! Är inte det lite över gränsen ändå?

Min favoritscen i filmen: Bartendern frågar Mr Bond om han vill ha sin Vodka Martini shaken eller stird. Mr Bond: Vem fan bryr sig?

Jag får sån lust

Att ta på ditt hår

Inte just

För själva hårets skull

Utan för att det är ditt

Idag har jag lärt Gloria skillnaden mellan en koncern och en konsert. Hon skrev nämligen och tackade mig för koncernbiljetten. (Vi har bokat biljetter till Shakira) Svenska är inte så lätt inser man.

Vilka problem jag hade att välja vid lunchen. Till slut hade jag bestämt mig för färsbiffar med ajvar fast med kokt potatis istället för råstekt och utan gräddfil och rödlök fast med tomatsås.  Rivjärnet tittade koncentrerat på mig medan jag rabblade upp min beställning och var tvungen att tänka två sekunder extra innan hjärnan hade behandlat all information. Men sedan satte hon raskt igång att plocka ihop allt. ”Och sen kan jag ta några pannkakor också” lade jag till. ”Och en läsk”. Rivjärnet skrattade. Sedan tog jag även med mig lite sallad från buffén innan  jag gick upp till kontoret och åt med mina arbetskamrater som hade med sig minilådor med något som skulle likna lunch i. De tittar alltid förundrat på mig när jag sätter i mig all mat.

Nu kom Staffan in på mitt rum: ”Går det bra?” undrar han. ”Jag är väldigt pizzasugen” svarar jag. Han skakar på huvudet och går igen.

Muchas gracias y hasta la vista!

Vissa saker i ens vardag bara är och man fortsätter som vanligt utan att tänka mer på det. Som att det i de flesta delarna av Sverige råder högertrafik medan det i långa gången mellan T-Centralen och Centralstationen råder vänstertrafik. Några ovana resenärer försöker först gå på höger sida men får snabbt ge upp när de släpas med av massan åt motsatt håll. Har någon gjort en miss i beräkningen av folkströmmar?

Jag har fått en åttasiffrig portkod. Nej, den är förstås bara fyrasiffrig egentligen, men när vi bytte kod för ett tag sen råkade jag alltid slå in den gamla först och sen den nya och nu har jag på nåt vis vant mig vid att slå in åtta siffror. Tänk vad länge jag kommer få hålla på sen, nästa gång vi får en ny kod…

Men å andra sidan har jag sällan särskilt bråttom, fastän jag är en äkta stockholmare. Kanske det hänger ihop med att jag är så lat och bekväm. När jag åker tunnelbana väljer jag mittvagnen eftersom det inte är lika trångt där. De andra människorna åker längst fram eller längst bak eftersom de då sparar några sekunder när de går av. Men jag föredrar att slippa stå med ansiktet i en armhåla tillhörande en lång man med filthatt och portfölj medan ett fan av orientalisk mat andas vitlök på mig från ena hållet och en tredje hostar och nyser på mig från det andra.

 Det där med min motvilja till trängsel gäller även på gymmet. Jag går helst dit vid halv åtta på kvällen på vardagarna för då är rusningen över. Och på helgen är det bra att gå på förmiddagen när folk fortfarande sover. Som igår tex: Alla nyårslöftemänniskorna och vasaloppsåkarna kom klockan tolv och då var jag precis klar och skulle gå hem. Ni kanske undrar varför jag kallar dem så? Jo: Nyårslöftemänniskorna är de som inte brukar vara i gymmet och som brukar trappa av i februari. De vet inte vilka maskiner de ska använda eller hur de fungerar men de kör glatt igång ändå, drivna av sin nyfunna inspiration och drömmen om en perfekt kropp till badsäsongen. Thus, the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought. Eller of laziness snarare. För det brukar bli mycket tommare i gymmet sen framåt mars. Något som är bra med dessa människor är i alla fall att de sitter extremt kort tid i varje maskin så man slipper vänta så länge på dem. Vasaloppsåkarna tar tyvärr längre tid på sig. Man känner igen dem på att de står minst en timme i de där maskinerna som simulerar längdåkning innan de kör igång med styrkan.

Apropå Vasalopp har det ju kommit en massa fin snö! Hoppas den ligger kvar ett tag så man hinner åka lite skidor!

Det gör ont en stund på natten och sen hela dan.. (Och mest ont gör det när jag suttit ett tag och sedan reser mig.) Den tuffa träningen i tisdags resulterade i stelhet och träningsvärk idag. Men eftersom jag tänker skolka från träningen idag så slipper min tränare se hur dålig form jag är i.  Egentligen är det ju en god gärning att skona honom från den synen och därför borde jag inte ha dåligt samvete alls. Visst?

Nu har jag just ätit lunch och försökte övertala Rivjärnet att hon skulle köpa in såna där små goda choklad- och mintkakor till sin lunchrestaurang. Hon vägrade, med förklaringen att det var alldeles för farligt eftersom hon då skulle äta av dem själv och gå upp i vikt. Hallå, vad hände med "kundens bästa"?

Igår kväll chansade jag vilt och gick in på Pumas hemsida och shoppade kläder via nätet. Ska bli spännande att se om något av det går att ha på sig. Nåja, om det skulle visa sig att sakerna är för stora så får jag väl skänka dem till min syster. Det är inte mer än rättvist eftersom hon alltid köper för små saker och ger dem till mig. Men om de är för små, vem ska jag då ge dem till? Alla jag känner är ju längre än jag!

Är lagom matt i kroppen efter gårdagens hårda träning. Jag fick dessutom köra alla övningarna med en duktig kille så det blev riktigt tufft! På de avslutande övningarna körde vi situps med illrosa medicinbollar. Min partner pressade mig till det sista och försökte få mig att orka några till när tränaren kommer förbi, skrattar och säger:
"Annie, ditt ansikte har samma färg som bollen. Det är nog bäst du slutar nu, annars dör du."
Ja, se det är uppskattningen man får för att man tar i till det sista.

Eftersom Momsen varit så snäll och hjälpt mig så mycket köpte jag henne en skiva med hennes favorit Sissel. Vi lyssnade på den när hon var hos mig igår. På nåt vis måste hon ha gjort intryck på mig också för när jag hade gått och lagt mig började jag drömma om henne. Det var bara hon och jag som satt och pratade och hon var precis sådär glad och vacker och strålande som hon verkar på tv.

”Jag tycker om ”Se ilden lyse”, sa jag.

”Tack”, sa hon.

”Det måste ha varit fantastiskt att sjunga den där på OS-invigningen?”

”Ja, det var det verkligen”, sa Sissel.

”Var du inte nervös? Det är klart, du är van, men det var ju ändå väldigt mycket folk där, och sen alla som ser invigningen på tv över hela världen!”

”Jo.. fast man tänker inte på det just då. Och när en publik är tillräckligt stor kan man inte ta in allt. Det känns mer som man är en liten del av något större”.

Jag nickade. Jag förstod precis. Hur jag nu kunde göra det, jag som blir otroligt nervös bara jag ska hålla något fjuttigt litet föredrag inför 20 personer i skolan. = )

Sedan vaknade jag ur min dröm och halkade iväg mot tunnelbanan för att försöka ta mig till jobbet. Jag möttes av världens vackraste soluppgång och önskade så att jag hade haft min kamera med mig. Tyvärr verkar solen i Stockholm inte ha räckt ända till Sollentuna, för här är det mycket grått. Jag får trösta mig med en kopp te och en muffins. Eller heter det en muffin? Hm.. Äsch. Jag får trösta mig med en kopp te och ett bakverk. = )

Jag letar efter ögon som tittar och som ser

Jag letar efter händer som känner lite mer

Jag letar efter ögon som lyser upp min dag

Som får mitt hopp att lyfta

Som ser mitt sanna jag

Jag letar efter händer

Som får min själ att le

Som rör vid mina läppar

Som får min kropp att be

Finns det något krångligare än kärlek? Det är så farligt att våga öppna sig och utelämna sig åt någon annan människa. För man kan ju aldrig vara säker på hur det slutar. Att älska någon och sedan bli sviken gör mer ont än något annat. Men det är som en lott som alltid är värd insatsen. Eller.. Det är snarare som en lott som inte går att låta bli att köpa eftersom man så gärna vill ha vinsten. Tur att det inte gör lika ont när man får en nitlott i affären. ; ) Eller, haha, tänk om man köpte en trisslott i affären, vann en miljon, och sen efter ett halvår kom Svenska Spel och sa: "Du, vi har ångrat oss. Du får lämna tillbaka pengarna".

Annie (sugen på högsta vinsten)