Annies blogg

Det verkar inte som att slips är allmänt accepterat på mitt jobb. Jag hade svartvitrutig slips till min rosa skjorta idag. Alla tittade på den. Ingen sa något. Jo, Gullinuttan sa:

"Vad fin du är idag".

"Det tycker du bara för att jag är rosa", sa jag. Gullinuttan blev lite röd i ansiktet:

"Rosa är ju väldigt fint.."

Av någon anledning känner jag mig nu mer sugen än nånsin på att ha slips på jobbet igen. Är det något fel på mig? Jag reagerar tvärtom på allting.. Kommer det en extra trotsålder när man är 28? Men jag kanske kan starta en trend på jobbet. Jag vet en tjej där som skulle passa otroligt bra i slips. I och för sig passar hon bra i det mesta.. Hrm.

Innan jag gick för dagen spanade jag in veckans citat i jobbalmanackan: "Retar du upp dig på ting som är små så är du väl inte större än så". (Alf Henriksson) Jag blev genast prövad när jag skulle ställa mig i kön på Ica. Jag valde den kortaste kön, men hamnade bakom en äldre man med en stor shoppingvagn. Tips: Ställ er aldrig bakom äldre män med stora vagnar. Aldrig nånsin har jag sett någon ha sådana problem med att handla. Kvinnan bakom mig höll på att gå i småbitar av stress när gubben hade glömt koden, råkat ta sin frus kontokort eller började leta i sin kasse efter en femtioöring som han var säker på att han haft där. Själv stod jag nästan och småfnissade. Kassatjejen verkade dock också lite stressad eftersom hon lät honom skriva på kvittot fastän det stod Gudrun på hans kontokort och han inte liknade någon Gudrun det minsta.

Ni som är Stockholmare: Apropå humör, ni vet väl att ni kan påverka färgen på Hötorgshusen genom att klicka i vilket humör ni är på? Gå in på http://www.emotionalcities.com/.

Jaha, G träffade en känd regissör och syrran var på middag hos Australiens ambassadör och åt känguru. Tyvärr missade hon balen på slottet efteråt. Ja, jag tycker verkligen synd om dig lilla syster. Själv satt jag själv hemma i soffan och tittade på tv. Haha.

Annie säger: Vad händer i helgen då? Ska du träffa ambassadörer? Åka skidor? Knarka?

Systeryster säger: Ja, och en del annat.

Annie säger: Haha.

Systeryster säger: Haha, neej. Jag vet inte. Ska väl försöka avveckla mitt liv här och sen på söndag kväll ska jag till Ischgl.

Annie säger: Schggllllsch ja..  och åka sccchhhiidr?

Systeryster säger: Är du full?

Annie säger: Hihi

Systeryster säger: Haha

Annie säger: Jag tycker Ischgl låter så kul

Systeryster säger: Ja, det är inte många vokaler

Annie säger: Nej, bara en faktiskt.

Lynne: en människas psy­kiska egenart, särsk. med avseende på de egenskaper som bestämma känsloreaktionerna o. med särskild tanke på det sätt varpå dessa yttra sig vid umgänge med andra människor; delvis liktydigt med: sinnesart, själsläggning, temperament, humör; i sht förr äv. allmännare: Sinne(lag), kynne, stundom med inbegrepp av intellekt o. karak­tär

Qvin­nans lynne beror bra mycket af småsaker. KNOR­RING Ståndsp. 2: 98 (1838).

Blir jag så lynt,/ jag rider som oväd­ret över er alla. LUNDGREN lbsen Gynt 44 1927

(SAOB)

Den senaste veckan har mitt humör verkligen gått upp och ner. Det ändras till och med flera gånger om dagen. Jag brukar ändå lyckas dölja hyggligt bra om jag är på dåligt humör. Eftersom jag numera är kändis på grund av min förmåga att minnas låttexter utantill skulle jag kunna uttrycka det såhär: Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad. (En kola till den som vet vilken låt det är.) Kanske beror mitt växlande humör på förkylningen jag haft. Jag skyller på det.

På mitt jobb finns en tjej som är väldigt blond och väldigt rosa. Hon har alltid rosa kläder på sig och hon pratar väldigt gullinuttigt om väldigt gullinuttiga saker, allra helst sina barn. Samtidigt låter det på henne som att hon pratar med ett barn när hon talar med någon kollega. Förmodligen menar hon inget illa med det, men det känns ändå lite nedvärderande och jag irriterar mig på det. Därför svarar jag henne oftast väldigt kort och oengagerat så att hon ska gå sin väg fort. Ändå försöker hon prata med mig hela tiden. Jag undrar varför. Nu senast försökte hon inleda ett samtal om resor och frågade mig om jag hade några spännande resor inplanerade. Då var jag på ett mindre bra humör så jag svarade att jag aldrig reste någonstans eftersom jag inte ville att jorden skulle gå under på grund av alla koldioxidutsläpp. Tjejen blev mycket tyst. "Äh, förlåt, jag är på lite dåligt humör", mumlade jag. Då lyste tjejen upp och fortsatte genast prata. Gah. Nästa gång ska jag nog hålla fast vid den otrevliga strategin.

 Mitt humör alldeles nyss var väl i läget Trött-och-lite-lättretlig. Då ringde det och jag antog skepnaden Jättetrevlig-serviceminded-tjej och svarade glatt i luren. Jag möttes av ilska. Tanten som ringde var så arg så arg. Hennes ilska hade ingenting med mig att göra och det hon hade hakat upp sig på var någon fånig småsak. Hon skällde oavbrutet i tio minuter och jag bara lyssnade, alldeles fascinerad av hur någon kunde vara så arg för ingenting. Under tiden jag lyssnade blev jag gladare och gladare och till slut fick jag anstränga mig för att inte börja fnissa i luren. Plötsligt blev hon tyst. Jag antog då att det var meningen att jag skulle svara på hennes "fråga", men ack nej. Jag hann säga en halv mening innan jag möttes av ett skrik från tanten: "Om du kan vara tyst en liten stund så att jag kan förklara!" Detta utrop var så osannolikt att jag knappt trodde det var sant. Sedan fortsatte hon att skälla i tio minuter till. Jag sa inte ett ord. Till slut kom det fram att hon ville att jag skulle skicka tillbaka ett papper till henne. Kunde jag klara av det kanske? "Visst", sa jag glatt. "Ok", sa tanten och kom nog inte på nåt mer att säga för sen la hon på. Och jag som trodde att jag hade varit på dåligt humör innan. Men allting är ju relativt. Efter den uppfriskande utskällningen kände jag mig glad igen. När Gullinuttan kom andra gången var jag faktiskt riktigt trevlig.

Min lilla peruanska G lyckas alltid hamna i så konstiga situationer. När vi var ute och promenerade på rasten berättade hon om att hon varit ute med några tjejer som bara pratade om skönhetsoperationer och sin kompis som hette Linda Rosing. Tjejerna drack bara champagne eftersom det innehöll mindre kalorier. G tyckte det hade varit mycket tråkigt med allt prat om operationer och botox.

När vi kom tillbaka till kontoret jobbade vi nån timme innan G kom till mitt skrivbord och frågade vad "galakväll" är.

"Tja, det är en fest för nåt speciellt", sa jag.

"Aha", sa G och nickade. "Och vem är Tim Burton?"

"Det är en känd regissör", sa jag och googlade på hans namn för att få upp en lista över alla hans filmer. "Varför undrar du?"

"Jag ska träffa honom på torsdag", sa G. Jag såg lite tveksam ut.

"Du ska träffa Tim Burton på torsdag?"

"Ja, det ringde nån tjej och sa att jag vunnit en tävling och att jag får middag och ska se en film och träffa Tim Burton", sa G. "På galakväll."

"Öh.. jaha.. men grattis då."

"Tack tack", sa G. "Vet du vad det är för en film?" Jag googlade fram filmen och G rynkade pannan: "Det är en musikal. Min man gillar inte musikaler."

"Nähä..."

"Om han inte vill gå kan du gå med mig?"

"Visst."

"Bra", sa G och gick tillbaka till sin dator på andra sidan kontorslandskapet.

Jag tror jag inte skulle ha hälften så roligt på min nya arbetsplats om inte G jobbade där.

Klockan elva vaknade jag av ringsignaler. Det var Journalisten som ringde.

"Väckte jag dig", undrade hon.

"Ja", sa jag.

"Jag trodde du var morgonmänniska", sa hon.

"Ja, det brukar jag vara", sa jag och satte handen för min dunkande panna.

"Kommer du vid tre", undrade hon. Det skulle jag göra sa jag.

När jag tagit mig ur sängen ringde Moms och meddelade att hon och Pops tänkte infinna sig om en halvtimme.

"Jaha", mumlade jag. Då började det ringa på mobilen också. Mitt stackars huvud dunkade extra hårt i protest mot allt oväsen. Det var Miss J som ringde. Hon mådde inte heller så bra efter gårdagen sa hon. När vi hade pratat i en kvart mådde jag riktigt illa.

"Du jag måste gå. Jag måste hinna spy innan mamma och pappa kommer", sa jag. Sen lade jag på och gick direkt ut i badrummet och spydde; gul Bacardi Lemon. Det kommer jag aldrig att dricka mer. En sekund senare ringde föräldrarna på dörren och jag gick och öppnade.

Nu stökar de runt i lägenheten och drar fram en massa saker och pratar och låter.

"Vet ni om att ni låter väldigt mycket", säger jag.

"Har du druckit sprit", säger Pops.

"Förr i världen drack studenterna punsch", säger Moms. "Min pappa brukade säga: Jag ska aldrig mer dricka punsch.. varm.. om morgnarna..."

Igår gjorde jag slut med en vän. Det har jag nog aldrig gjort förut. Jag har varit med om att vänskap runnit ut i sanden när jag och mina vänner växt ifrån varandra, men jag har liksom aldrig bestämt med någon att inte vara vänner längre. Men om man inte har samma syn på vad en vän är antar jag att det kan bli så. Jag bestämde mig för längesen att jag aldrig skulle låta någon trampa på mig och att jag bara vill ha vänner som bryr sig om mig och respekterar mig. Att ha en vän som man tycker jättemycket om och har jätteroligt med ibland, men som aldrig hör av sig och frågar hur man mår är nästan som att vara olyckligt kär. Och vänner ska inte såra en, vänner ska finnas där och göra en glad. Min fd vän håller inte med mig, men för mig är sådana vänner som hon talar om inte alls vänner, utan bekanta. Bekanta är människor som man träffar på ibland och som är trevliga, men som man inte släpper ända in på livet och som man faktiskt skulle klara sig nästan lika bra utan. Det är bara vänner och människor som man tycker om som kan såra en.

Journalisten säger: Hur känns det?

Annie säger: Jag blev alldeles trött i själen. Nu vet jag iaf var den sitter..

Journalisten säger: Själen? = )

Annie säger: Mm. Känner mig trött typ 1 dm nedanför bröstet, ovanför naveln. Måste vara där den sitter.

Journalisten säger: Hehe. Hoppas att själen mår bättre med lite nya kläder på kroppen.

Annie säger: Tror inte det.. Den verkar inte bry sig om sånt.

Journalisten säger: Tänk på att du stod upp för dej själv idag. Det där var ju nåt som gnagt i dej länge.

Annie säger: Ja, det är det.

Journalisten säger: Man måste reda ut såna orosmoln.

Annie säger: Mm.

Vill i alla fall säga tack till min fd vän för de gånger du gjort mig glad och alla gånger vi skrattat tillsammans. Tror inte någon fått mig att skratta så mycket.  Hoppas det går bra för dig i livet.

På mina föräldrars kylskåp sitter en seriestrip upptejpad. Jag minns inte vad serien heter men den handlar om en kille och hans katt och hans hund. Killen sitter i soffan och tittar på tv när hunden kommer in.
Hunden: Vad tittar du på?
Killen: Yoga.
Hunden: Det trodde jag var såna där små gröna saker med antenner?
Killen: Nej, du tänker på Yoda.
Katten: Kan hon göra vaniljyoga? Det gillar jag.

Jag hade aldrig nånsin varit på yoga när G föreslog att vi skulle gå på ett pass under lunchrasten. Men varför inte prova? En kompis till mig sa att yoga inte skulle underskattas. Det är mycket jobbigare än det verkar och man får hemsk träningsvärk efter första gången. G hade också hört mycket bra saker om yoga, tex att det var mycket bra för att gå ner i vikt. Så vi knallade iväg till träningslokalen och drog fram varsin matta längst bak i salen. Sedan satte det igång. Instruktören pratade oavbrutet och vi undrade hur hon hann andas:
"Ochsågårvineribryggaochandasutochsåuppigeniståendehundenochandasinochsågårvineribryggaochsåuppigen iståendehundenochsågårvinerochsätterossochtartagihögerbenochstopparhögerfotivänsterarmhålaochsåtarvi högerarmbakomryggenochtartagitårna.."

G och jag hade fullt sjå att hinna med och lyckades aldrig nå så långt som man skulle. Men det gjorde inte någon i salen utom instruktören så vi slapp skämmas. De flesta övningarna verkade gå ut på att töja ut musklerna. Sedan blev det avslappning och vi hade fullt sjå att hålla oss vakna där vi låg på mattorna. Och sedan, efter 40 min var det slut.

Jag kände mig lite besviken. Var det redan slut? Men var var träningen? Vad är det man får träningsvärk av? Vad var det som skulle få en att gå ner i vikt? G var lika förvånad som jag.
"Det här kommer jag inte gå ner i vikt av", sa hon bestämt.
Vad är då positivt med yoga? Ja, det är nog bra som stretching. Och jag kände mig väldigt avslappnad efteråt, så avslappnad att jag nästan somnade framför datorn på jobbet. På kvällen skulle jag på fest hos Miss J och då var jag tyvärr fortfarande lika sömnig. Jag är dock inte helt säker på att allt är yogans fel. Mitt ex statistikern påstår också att man måste göra om ett försök minst 30 ggr för att resultatet ska vara statistiskt bevisat, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att gå på yoga 30 ggr till...

Jag har börjat på en bok som handlar om mig själv. Och inte bara det, den handlar om väldigt personliga saker, och saker som gör ont. Jag har nog tänkt i minst ett halvår att jag ska börja skriva den, men jag har inte vågat för jag har varit rädd att jag ska bli för ledsen om jag tänker på det. Sen kom det en sån där kväll, när jag just skulle somna och jag såg boktexten framför mig. Som om någon berättade en historia för mig. Och då kunde jag inte låta bli att skriva ner den. Det var nog två veckor sen jag började. Jag ser något stycke då och då, ibland när jag ska somna, ibland när jag just vaknat. I morse såg jag ett av de jobbigaste styckena och nu när jag sitter här första dagen på jobbet är humöret inte direkt på topp. Stämningen bland resten av personalen är också rätt avslagen och det är gråare än gråast utan för fönstret. På mitt bord landar en stor hög med osorterade kvitton. Vilken härlig onsdag. Tur att det är en kort vecka.