Drummer boy
Thank God it´s friday
Idag är det fredag och jag har fyra härliga lediga dagar framför mig. Det ska solas, springas, ätas, och skrivas. I morgon är förresten min allra sista gång på skrivarkursen. Det känns lite tråkigt att den är slut redan, men jag får väl satsa på att skriva mer själv istället! Har ju en bok att avsluta och en helt ny på gång, så det är inte ont om projekt.
Vill också passa på att skryta med att syrran och jag vann badmintonutmaningen igår! Jag spelade som en kratta visserligen, men det räckte ju till vinst så då får man väl vara nöjd. = )
Tack Frida för trevlig lunch, tack Vickz för trevlig middag. (Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.)
Hittade en massa gamla dikter i en mapp i datorn så jag passar på att klistra in en som jag tycker är söt:
Vill också passa på att skryta med att syrran och jag vann badmintonutmaningen igår! Jag spelade som en kratta visserligen, men det räckte ju till vinst så då får man väl vara nöjd. = )
Tack Frida för trevlig lunch, tack Vickz för trevlig middag. (Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.)
Hittade en massa gamla dikter i en mapp i datorn så jag passar på att klistra in en som jag tycker är söt:
Jag satt bredvid din säng
När du hade somnat
Du var så vacker när du sov
Och jag sa det till dig
Som jag aldrig hade vågat
Om du varit vaken
Aldrig har jag blivit så förvånad
Som när du öppnade ögonen
Och sa att du älskar mig med
sågårdetoppsågårdetner sågårdetnersågårdetopp...
Okej, idag gick det inget vidare. Massor av minnen, massor av känslor, massor av saknad. Ibland går det rätt bra att försöka glömma saker men vissa dagar känns det som att hela världen ingår i en sammansvärjning som pepprar mig med prövningar för att se hur mycket jag kan ta. Dessutom är jag på ett sånt underligt humör idag. K-A och jag satt framför datorn på jobbet och skrattade åt hur någon svarade i telefon, åt hur felstavat ett mail var, åt hur vi skulle lösa olika frågor.. Ja i stort sett skrattade vi så vi grät åt saker som var precis likadana som de alltid är på jobbet och som vi i vanliga fall inte tycker är ett dugg roliga. M satt vid datorn bredvid och tyckte säkert att vi var jättefåniga.
Nu tycker ni inte riktigt att det här hänger ihop att jag både är ledsen och skrattar på samma gång, men det är faktiskt så. Mitt humör går väldigt mycket upp och ner idag och det verkar inte finnas något mittemellan.
Om nån har några tips på hur man fyller alla de där små hålen i ens liv som underbara flickor lämnar efter sig när de plötsligt försvinner så mottages de tacksamt. Ja, jag menar alltså saker som saknade kramar o pussar, saknade söta eller sexiga sms, saknade tankar, drömmar och fantasier som brukar dyka upp i ens huvud tex när man åker tunnelbana, saknad värme och tomma huvudkuddar, saknade vackra ögon som tittar på en, saknade kommentarer och repliker som gör en lyckligare än man trodde man kunde vara.... Väldigt många sådana saker har trängt sig igenom mitt försvar idag. Allehanda korkar och annat isoleringsmaterial kan skickas direkt till mig.
Nu har jag just ätit makaroner, för jag ska iväg på en badmintonutmaning. Ja, jag vet att jag sagt att jag inte ska spela något mer förrän tidigast i höst, men nu var det ett specialfall. Och det är bara en match, och bara den här enda gången. Faktiskt.
Nu tycker ni inte riktigt att det här hänger ihop att jag både är ledsen och skrattar på samma gång, men det är faktiskt så. Mitt humör går väldigt mycket upp och ner idag och det verkar inte finnas något mittemellan.
Om nån har några tips på hur man fyller alla de där små hålen i ens liv som underbara flickor lämnar efter sig när de plötsligt försvinner så mottages de tacksamt. Ja, jag menar alltså saker som saknade kramar o pussar, saknade söta eller sexiga sms, saknade tankar, drömmar och fantasier som brukar dyka upp i ens huvud tex när man åker tunnelbana, saknad värme och tomma huvudkuddar, saknade vackra ögon som tittar på en, saknade kommentarer och repliker som gör en lyckligare än man trodde man kunde vara.... Väldigt många sådana saker har trängt sig igenom mitt försvar idag. Allehanda korkar och annat isoleringsmaterial kan skickas direkt till mig.
Nu har jag just ätit makaroner, för jag ska iväg på en badmintonutmaning. Ja, jag vet att jag sagt att jag inte ska spela något mer förrän tidigast i höst, men nu var det ett specialfall. Och det är bara en match, och bara den här enda gången. Faktiskt.
Vårform
På jobbet idag slogs jag plötsligt av att jag faktiskt förstod en del av det jag gjorde! Jag laddade ner mina filer med periodiseringar och gigantiska excelark och fick faktiskt inte lika stor panik som vid förra månadsrapporteringen. Det måste innebära att jag gjort vissa framsteg.
Efter att ha suttit på min vackra bak (har lärt mig att man mår bra av att smickra sig själv med jämna mellanrum) och studerat en dataskärm hela dagen kände jag ett sug efter att få röra på mig. Gav mig därför ut på en kortare joggingrunda. (En längre orkar jag nämligen inte med.) Vågade dock inte använda mina nya löparkläder. Dels var det lite för kallt, men mest tycker jag inte att jag är värd att bära dem än. Jag är i så dålig form att det bara skulle kännas pinsamt att bära proffsiga löparkläder och bli omgången av en fet dam med stavar.
Jag kallade det först att jag är i usel form, men Frida rättade mig och menade att det var mycket bättre att använda den skönare omskrivningen "vårform". Det känner jag mig faktiskt mycket bekväm med. Det ordet rättfärdigar liksom min dåliga kondition och antyder att det är fullt normalt att vara otränad i början av säsongen.
Något annat som är i mycket dålig form är mitt hår. Varje morgon grinar jag illa när jag ser min frisyr i spegel. Eller, det är kanske att ta i att kalla den frisyr... Undrar om jag kan ha toppluva på jobbet de kommande två veckorna fram till min frisörtid?
Efter att ha suttit på min vackra bak (har lärt mig att man mår bra av att smickra sig själv med jämna mellanrum) och studerat en dataskärm hela dagen kände jag ett sug efter att få röra på mig. Gav mig därför ut på en kortare joggingrunda. (En längre orkar jag nämligen inte med.) Vågade dock inte använda mina nya löparkläder. Dels var det lite för kallt, men mest tycker jag inte att jag är värd att bära dem än. Jag är i så dålig form att det bara skulle kännas pinsamt att bära proffsiga löparkläder och bli omgången av en fet dam med stavar.
Jag kallade det först att jag är i usel form, men Frida rättade mig och menade att det var mycket bättre att använda den skönare omskrivningen "vårform". Det känner jag mig faktiskt mycket bekväm med. Det ordet rättfärdigar liksom min dåliga kondition och antyder att det är fullt normalt att vara otränad i början av säsongen.
Något annat som är i mycket dålig form är mitt hår. Varje morgon grinar jag illa när jag ser min frisyr i spegel. Eller, det är kanske att ta i att kalla den frisyr... Undrar om jag kan ha toppluva på jobbet de kommande två veckorna fram till min frisörtid?
Miljöspartips från Sheryl
För att spara på miljön har vi infört strängare regler om hur man får kopiera på jobbet. Dock har jag hört att man kan införa liknande restriktioner även på andra håll. Läste följande på Sheryl Crows blogg:
"I have spent the better part of this tour trying to come up with easy ways for us all to become a part of the solution to global warming. (..) I propose a limitation be put on how many squares of toilet paper can be used in any one sitting. (...)
I think we are an industrious enough people that we can make it work with only one square per restroom visit, except, of course, on those pesky occasions where 2 to 3 could be required. When presenting this idea to my younger brother, whose judgment I trust implicitly, he proposed taking it one step further. I believe his quote was, "how bout just washing the one square out."
Sen kväll med Annie: Dagens ämne: Lycka
Annie: Idag tänkte vi här i debattpanelen ta oss an ämnet Lycka. Vad är egentligen Lycka och var hittar man den? Med mig har jag mina gäster, Rod Stewart och Sheryl Crow. Välkomna!
Sheryl: Thanks
Rod. Hia.
Annie: Så vad säger ni? Rod?
Rod: You know what luck is? Luck is believing you´re lucky. That´s all. And showing just a little bit of faith. (Motown song)
Annie: Okej. Bra där. Håller du med Sher?
Sheryl: Making miracles is hard work. Most people give up before they happen (Maybe that´s something)
Annie: Ja, var man är sin egen lyckas smed heter det ju. Och om man bara vill bli lite glad och lycklig just för stunden kan man ju alltid kolla in en rolig French and Saunders-sketch. Har ni tex sett deras parodi på Shakespeare´s sisters musikvideo till låten Stay with me? Helt underbar.
Sheryl: Yeah, I´ve seen it. It´s great.
Rod: Da ya think I´m sexy?
Olas pälsmössa
Annie säger: har du gift dig? grattis
Tess säger: mm, med Ola Salo
Annie säger: wow
Tess säger: fast han missade bröllopet
Annie säger: typiskt honom
Tess säger: mm
Tess säger: jag vet
Tess säger: dåligt
Annie säger: ja men det är väl sånt man får ta om man ska vara hans fru
Tess säger: tydligen
Annie säger: du vet väl att han går hem från krogen utan byxor?
Tess säger: funderar på skilsmässa
Annie säger: skilsmässa efter icke-bröllopet?
Annie säger: han kommer nog inte på den heller.
Annie säger: men vad sägs om en pälsmössa?
Tess säger: ja, det är alltid något
Annie säger:det är i alla fall varmare
Tess säger: mm, med Ola Salo
Annie säger: wow
Tess säger: fast han missade bröllopet
Annie säger: typiskt honom
Tess säger: mm
Tess säger: jag vet
Tess säger: dåligt
Annie säger: ja men det är väl sånt man får ta om man ska vara hans fru
Tess säger: tydligen
Annie säger: du vet väl att han går hem från krogen utan byxor?
Tess säger: funderar på skilsmässa
Annie säger: skilsmässa efter icke-bröllopet?
Annie säger: han kommer nog inte på den heller.
Annie säger: men vad sägs om en pälsmössa?
Tess säger: ja, det är alltid något
Annie säger:det är i alla fall varmare
En eeeeevigheeeeeeet...
Ja, sån kändes denna måndag! Jobb hela dagen och sen kurs hela kvällen! Excelkursen var dessutom riktigt hemsk idag: Vi satt och knappade in olika villkor och såg vad som hände om(och(och(A11>=3;B11);(eller(E11>=3;F11>=3)). Efter 1,5 timme var jag mycket led på detta och började surfa runt på nätet. Plötsligt hörde jag lärarens röst bakom mig och klickade snabbt ner Brudens blogg.
"Går det bra?", undrade han.
"O ja", sade jag glatt och hoppades att han inte skulle titta alltför noga på min skärm där jag inte skrivit in det senaste villkoret han hittat på om vilken momssats man fick skriva in och vilken som ej var tillåten. Men han gick vidare och jag klarade mig.
Sedan kom vi in på dagens väsentligheter, som att Boris Jeltsin förmodligen dog av chocken när han hörde att Lars Leijonborg avgått. Och sedan tyckte min lärare (som ni som läst min blogg tidigare vet att han har rätt svårt att hålla sig till ämnet) att vi borde lära oss varför man i USA har 7 min fördröjning i TV:
"Det kom till i Tyskland efter att en programledare skjutit sig i direktsändning. Om man lägger in 7 minuter hinner man nämligen klippa bort eventuella obehagligheter."
"Då får man hoppas att inte två personer skjuter sig i samma program", slapp det ur mig innan jag hann bita mig i tungan. Som tur var uppfattade läraren inte detta som någon sarkasm utan som ett faktum:
"Ja, man kanske borde lägga in 15 minuter istället", sade han tankfullt. Jag andades ut och bestämde mig för att inte öppna munnen mer under resten av kvällen.
"Går det bra?", undrade han.
"O ja", sade jag glatt och hoppades att han inte skulle titta alltför noga på min skärm där jag inte skrivit in det senaste villkoret han hittat på om vilken momssats man fick skriva in och vilken som ej var tillåten. Men han gick vidare och jag klarade mig.
Sedan kom vi in på dagens väsentligheter, som att Boris Jeltsin förmodligen dog av chocken när han hörde att Lars Leijonborg avgått. Och sedan tyckte min lärare (som ni som läst min blogg tidigare vet att han har rätt svårt att hålla sig till ämnet) att vi borde lära oss varför man i USA har 7 min fördröjning i TV:
"Det kom till i Tyskland efter att en programledare skjutit sig i direktsändning. Om man lägger in 7 minuter hinner man nämligen klippa bort eventuella obehagligheter."
"Då får man hoppas att inte två personer skjuter sig i samma program", slapp det ur mig innan jag hann bita mig i tungan. Som tur var uppfattade läraren inte detta som någon sarkasm utan som ett faktum:
"Ja, man kanske borde lägga in 15 minuter istället", sade han tankfullt. Jag andades ut och bestämde mig för att inte öppna munnen mer under resten av kvällen.
Inspiration och historier
Igår var A här och vi gick igenom min bok. Nu har jag massor av nya idéer och är jättesugen på att skriva, men hela helgen är ju full av andra saker! Tänk om jag hinner tappa min inspiration tills nästa gång jag får tid över? Vissa idéer och stämningar visar sig bara då och då och det är inte alls säkert att de finns kvar där en annan dag. Det är som när Lisa Ekdahl såg en fjäril som var blå: "...men skönheten är ingenting man fångar, den är bara nåt man ser nån gång ibland. Nån gång ibland, om jag öppnar min hand, kan den vila där ibland". Så är det definitivt med inspirationen. Eller musan, som vissa kallar det. Men det är ett sånt fult ord så det vägrar jag att använda.
Så när jag ska skriva måste både inspirationen finnas där OCH idéerna till historien som ska skrivas. SAMTIDIGT. Det är inte alltid det lättaste att få det att gå ihop. För både inspiration och historier kommer och går lite som de vill.
Den tyske författaren Erich Kästner, beskriver i början av barnboken "Emil und die Detektive" hur man fångar en historia. Han lägger sig under matbordet och räknar alla bords- och stolsben. Plötsligt slår en tanke honom. Han ligger alldeles stilla, för det är med tankar och minnen som närmar sig oss som med slagna hundar: Om man rör sig för hastigt eller säger något, eller vill klappa dem så - schvupp - är de borta!
Så Erich låg där stilla och bara log och hans infall lugnade sig lite och kom ännu ett steg närmare.. Då tog han det i nackskinnet och det var fast. Ja, nackskinnet alltså. För historier fångar man inte som hundar. Har man tagit en hund i nackskinnet så har man hela hunden, men fångar man en historia så får man tag på en del i taget, först flyger kanske vänster framben förbi och sen höger och sen ett bakben, bit för bit. När man sedan tror att man fångat hela historien kommer plötsligt en till bit flygande när man minst anar det. Till slut vet man, om man har tur, allting.
Så när jag ska skriva måste både inspirationen finnas där OCH idéerna till historien som ska skrivas. SAMTIDIGT. Det är inte alltid det lättaste att få det att gå ihop. För både inspiration och historier kommer och går lite som de vill.
Den tyske författaren Erich Kästner, beskriver i början av barnboken "Emil und die Detektive" hur man fångar en historia. Han lägger sig under matbordet och räknar alla bords- och stolsben. Plötsligt slår en tanke honom. Han ligger alldeles stilla, för det är med tankar och minnen som närmar sig oss som med slagna hundar: Om man rör sig för hastigt eller säger något, eller vill klappa dem så - schvupp - är de borta!
Så Erich låg där stilla och bara log och hans infall lugnade sig lite och kom ännu ett steg närmare.. Då tog han det i nackskinnet och det var fast. Ja, nackskinnet alltså. För historier fångar man inte som hundar. Har man tagit en hund i nackskinnet så har man hela hunden, men fångar man en historia så får man tag på en del i taget, först flyger kanske vänster framben förbi och sen höger och sen ett bakben, bit för bit. När man sedan tror att man fångat hela historien kommer plötsligt en till bit flygande när man minst anar det. Till slut vet man, om man har tur, allting.
"Man ska inte skriva en massa blogg"
Dessa ord yttrade min mor igår när min syster och jag diskuterade Tingsnotariens blogg. Min mor tyckte att "blogg" var ett mycket konstigt ord som lät ungefär som "blaj" vilket i och för sig var mycket passande eftersom det inte är något man bör ägna sig åt. Varför, undrade jag. Jo, för att man inte ska blotta sina innersta tankar för en massa människor som man inte känner, menade min mor. Det kan slå tillbaka mot en när man minst anar det. Det här tyckte jag lät lite läskigt faktiskt. Men i så fall är ju hela mitt liv jättefarligt. För jag är ju rätt naiv till naturen och talar nästan alltid om vad jag tänker och känner.
I alla fall måste jag försvara mig med att jag tycker att en blogg har positiva sidor också. Det är ju så skönt att få skriva av sig. Det är som det där denkariet i Harry Potter där man kan hälla ner sina tankar när det blir för mycket att ha i hjärnan. Och så är det ett sätt att dela med sig. Jag kan dela med mig av min sorg när jag behöver det, dela med mig av min glädje när jag har sådan och dela med mig av saker jag tycker är roliga när jag är på det humöret. Och jag tvingar inte på någon mina tankar. Det är alldeles frivilligt om man vill ta del av dem eller inte. Vad tycker ni?
I alla fall måste jag försvara mig med att jag tycker att en blogg har positiva sidor också. Det är ju så skönt att få skriva av sig. Det är som det där denkariet i Harry Potter där man kan hälla ner sina tankar när det blir för mycket att ha i hjärnan. Och så är det ett sätt att dela med sig. Jag kan dela med mig av min sorg när jag behöver det, dela med mig av min glädje när jag har sådan och dela med mig av saker jag tycker är roliga när jag är på det humöret. Och jag tvingar inte på någon mina tankar. Det är alldeles frivilligt om man vill ta del av dem eller inte. Vad tycker ni?
Måndag kväll och en trött Annie
På mitt jobb har jag idag suttit i möte hela dagen. Det sades saker som jag inte förstod mycket av och människor använde vartannat ord svenska och vartannat engelska och varvade detta med allehanda tekniska uttryck och för mig okända förkortningar med mellan tre och fem bokstäver.
Efter den upplevelsen gick jag iväg till excelkursen. Till min stora lättnad kände läraren inte igen mig, eller kunde åtminstone inte identifiera mig som Upprorsmakaren ( se tidigare inlägg). Han inledde lektionen med att i tio minuter berätta om vad bra det var att någon uppfunnit en stickkontakt som hade en böj på sig, så att inte kontakten lossnar ur uttaget när man snubblar på sladden. Jag sade ingenting utan satt snällt och log.
Trevliga nyheter är att jag hittat tre personer som kan tänka sig att läsa min bok. Ja, de erbjöd sig faktiskt alldeles frivilligt. Panelen består av ett styck litteraturvetare, ett styck journalist och ett styck barnskoförsäljare. Är det inte ett förträffligt urval så säg?
Nu dags för små anniesar att uppsöka snarkelådan, som ett gammalt ex brukade kalla den. Godnatt däute, var ni än är.
Efter den upplevelsen gick jag iväg till excelkursen. Till min stora lättnad kände läraren inte igen mig, eller kunde åtminstone inte identifiera mig som Upprorsmakaren ( se tidigare inlägg). Han inledde lektionen med att i tio minuter berätta om vad bra det var att någon uppfunnit en stickkontakt som hade en böj på sig, så att inte kontakten lossnar ur uttaget när man snubblar på sladden. Jag sade ingenting utan satt snällt och log.
Trevliga nyheter är att jag hittat tre personer som kan tänka sig att läsa min bok. Ja, de erbjöd sig faktiskt alldeles frivilligt. Panelen består av ett styck litteraturvetare, ett styck journalist och ett styck barnskoförsäljare. Är det inte ett förträffligt urval så säg?
Nu dags för små anniesar att uppsöka snarkelådan, som ett gammalt ex brukade kalla den. Godnatt däute, var ni än är.
Baby loves to run
Jag snodde rubriken från Sheryl Crows låt Run baby run och kanske det inte var löpning som hon syftade på, men det passar ju bra på mig i alla fall. Att springa är otroligt skönt. Speciellt i det här fina vädret! Igår sprang jag Kungsholmen runt för första gången i år. Det gick oändligt långsamt, men jag tog mig i alla fall runt hela vägen utan att stanna. Och det får räknas som godkänt första gången. I slutet av sommaren ska ingen få springa om mig! (kaxig? jag?)
Change is happening in your life
R är en mycket vänlig och öppen person, och det riktigt lyser om henne. Därför börjar främmande människor alltid prata med henne på stan. R är också ganska skarpsynt och genomskådade mig direkt. Vi satt på en kinarestaurang och hon tittade på mig:
"Du känner mycket, eller hur", frågade hon.
"Ja", svarade jag förvånad.
"Det ska du vara glad för", sa R.
"Jaså?"
"Ja. För även om du blir väldigt ledsen ibland, så får du också uppleva och känna saker som vissa människor aldrig får."
Jag begrundade detta. Kanske har hon rätt. Kanske är det ändå en bra deal. Tänk om jag inte föll sådär hårt så att jag glömde allt annat och bara tänkte på Henne. Tänk om jag aldrig blev sådär jättekär så jag blev alldeles varm inuti och kände som om jag skulle lätta från marken. Om jag istället gick omkring och aldrig var ledsen men aldrig heller sådär otroligt lycklig och aldrig brydde mig om någon annan än mig själv. Vad tråkigt det skulle vara.
Servitören kom in med våra lyckokakor och jag öppnade min:
"Change is happening in your life, so go with the flow." Kände mig nöjd med det. Kom ni bara förändringar. Jag bangar inte. = )
"Du känner mycket, eller hur", frågade hon.
"Ja", svarade jag förvånad.
"Det ska du vara glad för", sa R.
"Jaså?"
"Ja. För även om du blir väldigt ledsen ibland, så får du också uppleva och känna saker som vissa människor aldrig får."
Jag begrundade detta. Kanske har hon rätt. Kanske är det ändå en bra deal. Tänk om jag inte föll sådär hårt så att jag glömde allt annat och bara tänkte på Henne. Tänk om jag aldrig blev sådär jättekär så jag blev alldeles varm inuti och kände som om jag skulle lätta från marken. Om jag istället gick omkring och aldrig var ledsen men aldrig heller sådär otroligt lycklig och aldrig brydde mig om någon annan än mig själv. Vad tråkigt det skulle vara.
Servitören kom in med våra lyckokakor och jag öppnade min:
"Change is happening in your life, so go with the flow." Kände mig nöjd med det. Kom ni bara förändringar. Jag bangar inte. = )
Rena gotländskan
Jag ska få gå en excelkurs som jobbet betalar. Jättebra tyckte jag, tills jag upptäckte vem läraren var. Jag har nämligen gått en kurs förut på samma skola och med samma lärare. Han behandlade oss som dagisbarn och pratade en otrolig massa smörja om allt möjligt, gärna om saker han inte visste något om. När det var något han inte gillade kallade han det för "rena gotländskan" vilket iofs var ganska kul eftersom min gotländska kompis som jag gick kursen med blev väldigt upprörd varje gång.
En dag kom han in på den intressanta frågan om varför det var olika standarder i norden och i resten av Europa: (Ni vet, när man köper papper i Tyskland så sitter hålen på ett annat ställe och passar inte i svenska pärmar.)
"Så när någon erbjuder er att köpa pärmar billigt, nere i Europa, då sitter ni där sen med hålen på fel ställen! Ha ha!" Eftersom läraren var mycket pedagogisk av sig ville han alltid kolla med oss att vi hade förstått vad som sagts. Därför pekade han på mig och sa:
"Du där, om du blir erbjuden att köpa hålade papper billigt från Tyskland, vad säger du då?"
"Ja, det kan jag väl lika gärna göra om jag redan köpt pärmarna", svarade jag. Alla skrattade och läraren blev mycket förnärmad. Efter det såg han till att jag alltid fick den sista frågan, "svårfrågan" på varje uppgift vi gick igenom.
Undrar om han minns mig än...?
En dag kom han in på den intressanta frågan om varför det var olika standarder i norden och i resten av Europa: (Ni vet, när man köper papper i Tyskland så sitter hålen på ett annat ställe och passar inte i svenska pärmar.)
"Så när någon erbjuder er att köpa pärmar billigt, nere i Europa, då sitter ni där sen med hålen på fel ställen! Ha ha!" Eftersom läraren var mycket pedagogisk av sig ville han alltid kolla med oss att vi hade förstått vad som sagts. Därför pekade han på mig och sa:
"Du där, om du blir erbjuden att köpa hålade papper billigt från Tyskland, vad säger du då?"
"Ja, det kan jag väl lika gärna göra om jag redan köpt pärmarna", svarade jag. Alla skrattade och läraren blev mycket förnärmad. Efter det såg han till att jag alltid fick den sista frågan, "svårfrågan" på varje uppgift vi gick igenom.
Undrar om han minns mig än...?
Annandag påsk
Jag har skrivit på min bok hela dagen. Det går så himla bra för mina huvudpersoner. Jag är jätteglad för deras skull. Lite avundsjuk också, men mest glad.
Skulle behöva någon som läser igenom min bok. Någon som är duktig på att skriva och vars åsikter jag respekterar. Var ska jag hitta den personen?
(Eftersom alla andra säkert lagt in bilder på kycklingar tänkte jag slå ett slag för pingvinerna! ; ))
Skulle behöva någon som läser igenom min bok. Någon som är duktig på att skriva och vars åsikter jag respekterar. Var ska jag hitta den personen?
(Eftersom alla andra säkert lagt in bilder på kycklingar tänkte jag slå ett slag för pingvinerna! ; ))
Musiken och jag
Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till musik och låttexter. De etsar sig fast i min hjärna. När jag är olyckligt kär klarar jag inte ens av att höra musik i moll. Den går rakt in i mitt hjärta och gör mig illa. Jag lyssnar därför bara på musik i dur just nu. Men inte ens då kommer jag undan helt. Jag vet inte om det är så för er med, men när jag är olyckligt kär, då känns det som om varanda låttext i varenda fånig popsång talar just till mig. När jag är mitt vanliga glada jag kan jag sjunga med i varenda låt utan att ägna en tanke åt vad texten egentligen handlar om. Men nu hör jag allt så väldigt tydligt.
I bilen på väg ut till landet knäppte jag på radion. Det första som hände var att Martin Stenmarcks röst hördes ur högtalarna. Jag grimaserade till "otäcka" minnen och bytte snabbt kanal.
" I get knocked out, but I get up again", sjöng Chumba Wamba och jag blev lite avundsjuk, för det brukar ta lite längre tid för mig att må bra igen. Men visst, lite inspirerande var det ju, och svängigt. Men sedan blev det lite sorgligt ändå när han tog en vodka drink och en cider drink och jag misstänkte att han kanske inte studsade upp hur lätt som helst ändå.
"Dreams can come true", försökte Gabrielle trösta mig. "You know you gotta have hope. You know you gotta be strong". Jag nickade. Men sen tog Nelly över och hon var lika nere som jag:
"Flames to dust, lovers to friends, why do all good things come to an end?" Ja, säg det. Hoppas verkligen att du har fel, tyckte jag. Någon gång måste man väl bli älskad på riktigt?
"You might as well face it, you´re addicted to love", sa Tina. Men det var ju inget nytt. Verkade dock inte som om någon av dem hade någon direkt lösning på problemen.
"Let the rhytm take you over, bailamos", föreslog Enrique. Dansa och dricka alltså? Ja, varför inte. Kein Alkohol ist auch keine Lösung.
Och sen till slut kom den. En sån där riktigt hemsk, vacker, sorglig och romantisk sång som man absolut inte vill höra men ändå inte lyckas byta bort. Patsy Cline sjöng:
"Worry, why do I let myself worry? Wondring what in the world did I do? Crazy for thinking that my love could hold you. I´m crazy for trying and crazy for crying and I´m crazy for loving you."
I bilen på väg ut till landet knäppte jag på radion. Det första som hände var att Martin Stenmarcks röst hördes ur högtalarna. Jag grimaserade till "otäcka" minnen och bytte snabbt kanal.
" I get knocked out, but I get up again", sjöng Chumba Wamba och jag blev lite avundsjuk, för det brukar ta lite längre tid för mig att må bra igen. Men visst, lite inspirerande var det ju, och svängigt. Men sedan blev det lite sorgligt ändå när han tog en vodka drink och en cider drink och jag misstänkte att han kanske inte studsade upp hur lätt som helst ändå.
"Dreams can come true", försökte Gabrielle trösta mig. "You know you gotta have hope. You know you gotta be strong". Jag nickade. Men sen tog Nelly över och hon var lika nere som jag:
"Flames to dust, lovers to friends, why do all good things come to an end?" Ja, säg det. Hoppas verkligen att du har fel, tyckte jag. Någon gång måste man väl bli älskad på riktigt?
"You might as well face it, you´re addicted to love", sa Tina. Men det var ju inget nytt. Verkade dock inte som om någon av dem hade någon direkt lösning på problemen.
"Let the rhytm take you over, bailamos", föreslog Enrique. Dansa och dricka alltså? Ja, varför inte. Kein Alkohol ist auch keine Lösung.
Och sen till slut kom den. En sån där riktigt hemsk, vacker, sorglig och romantisk sång som man absolut inte vill höra men ändå inte lyckas byta bort. Patsy Cline sjöng:
"Worry, why do I let myself worry? Wondring what in the world did I do? Crazy for thinking that my love could hold you. I´m crazy for trying and crazy for crying and I´m crazy for loving you."
Usch...
... vad läskigt det var. Jag drömde en sån där dröm som kändes så väldigt riktig. Jag satt där med henne i soffan. Vi såg den där filmen. Vi pratade. Det blev sent. Våra ansikten kom närmare och närmare varandra och jag ville inget hellre än att kyssa henne. Kände mig elektrisk i hela kroppen. Och sedan vaknade jag.
Det är sådana drömmar man vill ha innan man blivit tillsammans med någon. Eller medan man är tillsammans med någon. Definitivt inte efter.
Det är sådana drömmar man vill ha innan man blivit tillsammans med någon. Eller medan man är tillsammans med någon. Definitivt inte efter.
Vi ska faktiskt ut ida, min lilla sko å ja
Har splitternya jättefina joggingskor från Asics. De är vita, grå, lila och rosa och luktar nytt. Vi sitter tillsammans i soffan och ser på The Nanny. Strax ska jag ut och rasta dem. Sedan tänkte jag att vi kunde laga lasagne.
Känner att det börjar bli dags att fixa i ordning cykeln också! (För er som bor i Uppsala och inte förstår vad jag menar: Vi stockholmare ställer under vintern ner cykeln i ett förråd och tar inte fram den förrän det är tillräckligt varmt för att kunna cykla utan att frysa om fingrar och bak. De som cyklar på vintern har speciella dyra skyddskläder, hjälm och dubbdäck och anses av resten av stadens befolkning vara äventyrliga typer)
Apropå det där med smittande maginfluensa så pratade jag med killen jag spelade mixed med och honom hade jag inte smittat i alla fall. Men såna där tuffa norrlänningar kommer ju alltid vara speciella. Musikaliska. Och opererade. Nej, nu kommer jag hela tiden in på den där dikten. Tusan också. = )
Känner att det börjar bli dags att fixa i ordning cykeln också! (För er som bor i Uppsala och inte förstår vad jag menar: Vi stockholmare ställer under vintern ner cykeln i ett förråd och tar inte fram den förrän det är tillräckligt varmt för att kunna cykla utan att frysa om fingrar och bak. De som cyklar på vintern har speciella dyra skyddskläder, hjälm och dubbdäck och anses av resten av stadens befolkning vara äventyrliga typer)
Apropå det där med smittande maginfluensa så pratade jag med killen jag spelade mixed med och honom hade jag inte smittat i alla fall. Men såna där tuffa norrlänningar kommer ju alltid vara speciella. Musikaliska. Och opererade. Nej, nu kommer jag hela tiden in på den där dikten. Tusan också. = )
Back at work
Medan jag var sjuk passade jag på att skriva ihop ett bidrag till SVT:s "Slutet på historien". Det var bra mycket knepigare än jag tänkt mig, men nu känner jag mig mycket nöjd. Ska bli spännande att se hur alla andra har tänkt sen!
När jag kom tillbaka till jobbet igår eftermiddag hade jag fått en fin ny musmatta och ett välkomstmeddelande i mailen: "kul att du e tillbaka" med urklippta tidningsbokstäver från "webbsidan för väldigt upptagna kidnappare". (http://www.metro.se/se/article/2007/04/02/20/0822-45/index.xml) Tack Anna för att du är så söt. Blev mycket glad.
Kan också meddela att ljudet i min dator fungerar äntligen!! Jag och datorn var inne hos El-Giganten och pratade med deras PC-support kille. Bättre tala med personer av kött och blod än bli förnedrad i telefonsupporten.(gammalt djungelordspråk)
Tisdag: ligger i asfalten och känner hur stark jag är
Livet liknar sällan romantiska hollywoodfilmer med lyckliga slut. Synd. Annie Lennox sjunger vackert och jag gråter.
Something so right
You've got the cool water
When the fever runs high
And you've got the look of love right in your eyes
And I was in a crazy motion
'Till you calmed me down
It took a little time
But you calmed me down
Some people never say the words "I love you"
It's not their style to be so bold
Some people never say the words "I love you"
But like a child they're longing to be told
They've got a wall in China
It's a thousand miles long
To keep out the foreigners
They made it strong
And I've got a wall around me
That you can't even see
It took a little time
To get next to me
If something goes wrong, I'm the first to admit it
The first to admit it - but the last one to know
If something goes right, well, it's likely to lose me
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight, oh
I can't get used to something so right
Something so right
Some people never say the words "I love you"
It's not their style to be so bold
Some people never say the words "I love you"
But like a child I'm longing to be told
They've got a wall in China...
And I've got a wall around me...
Yea
It took a little time
To get next to me
Citerar min nyfunna bekantskap Amarillo:
"Jag hoppas jag aldrig lär mig av mina misstag och fortsätter falla hals överhuvud kär i folk,
må vara med blåmärken som följd av att upptäcka att de tar ett steg åt sidan och man hamnar i asfalten istället för bland molnen. ligg inte och tänk, ligg och känn hur stark du ändå är..."
Something so right
You've got the cool water
When the fever runs high
And you've got the look of love right in your eyes
And I was in a crazy motion
'Till you calmed me down
It took a little time
But you calmed me down
Some people never say the words "I love you"
It's not their style to be so bold
Some people never say the words "I love you"
But like a child they're longing to be told
They've got a wall in China
It's a thousand miles long
To keep out the foreigners
They made it strong
And I've got a wall around me
That you can't even see
It took a little time
To get next to me
If something goes wrong, I'm the first to admit it
The first to admit it - but the last one to know
If something goes right, well, it's likely to lose me
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight, oh
I can't get used to something so right
Something so right
Some people never say the words "I love you"
It's not their style to be so bold
Some people never say the words "I love you"
But like a child I'm longing to be told
They've got a wall in China...
And I've got a wall around me...
Yea
It took a little time
To get next to me
Citerar min nyfunna bekantskap Amarillo:
"Jag hoppas jag aldrig lär mig av mina misstag och fortsätter falla hals överhuvud kär i folk,
må vara med blåmärken som följd av att upptäcka att de tar ett steg åt sidan och man hamnar i asfalten istället för bland molnen. ligg inte och tänk, ligg och känn hur stark du ändå är..."
Supporten och jag
Jag: Det är nåt fel på ljudet i min dator.
Elgiganten: Ja, om du går in på Media Player och så ser du VOLYMKNAPPEN där..
Jag: Ja, jag vet.
Elgiganten: Och så kollar du att det står: "Ljud på".
Jag: Ja, det är på.
Elgiganten: Om du går in lääääääääääängst ner till höööger på den lilla megafonen där...
Jag: Jag har redan ställt in volymen där...
Elgiganten: ...och sen så får du upp en liten ruuuta...
Jag: Suck.
Femtielva kontroller senare:
Elgiganten: Det verkar som att det är nåt fel på ljudet i din dator.
Jag: Jaså, det säger du.
Elgiganten: Ja, om du går in på Media Player och så ser du VOLYMKNAPPEN där..
Jag: Ja, jag vet.
Elgiganten: Och så kollar du att det står: "Ljud på".
Jag: Ja, det är på.
Elgiganten: Om du går in lääääääääääängst ner till höööger på den lilla megafonen där...
Jag: Jag har redan ställt in volymen där...
Elgiganten: ...och sen så får du upp en liten ruuuta...
Jag: Suck.
Femtielva kontroller senare:
Elgiganten: Det verkar som att det är nåt fel på ljudet i din dator.
Jag: Jaså, det säger du.
En måndag med VAA (=vård av sjuk Annie)
Man ska inte försöka betala sina räkningar när man är sjuk och yr i huvudet. Jag höll just på att försöka betala 63276352075 kr till Telia när jag upptäckte att jag råkat skriva in OCR-numret under rubriken "belopp". Lyckligtvis HAR jag nu inte 63276352075 kr så jag antar att de inte hade kunnat ta dem ifrån mig ändå. = )
Eftersom det är några dagars inkubationstid på maginfluensa och det ju är väldigt smittsamt började syrran och jag på ett intressant tankeexperiment om hur många jag kan ha smittat innan jag själv märkte något;
mina kollegor på jobbet, scenarbetarna på Dramaten, de som dansade på Bysis i fredags, deltagarna på skrivarkursen, badmintonspelarna i hallen, folk på tunnelbanan, folk på roslagsbanan, taxichaffisen, konsumtanten.... Ja, och tänk sen på alla de i sin tur smittade. Egentligen är det ju rätt otroligt att någon undkommer maginfluensan.
Idag mår jag lite bättre. Fick sova gott hela natten utan mardrömmar om att lakanet var ett excelark som jag blivit inrullad i.... Ja, skratta ni, men det var faktiskt riktigt otäckt.
Eftersom det är några dagars inkubationstid på maginfluensa och det ju är väldigt smittsamt började syrran och jag på ett intressant tankeexperiment om hur många jag kan ha smittat innan jag själv märkte något;
mina kollegor på jobbet, scenarbetarna på Dramaten, de som dansade på Bysis i fredags, deltagarna på skrivarkursen, badmintonspelarna i hallen, folk på tunnelbanan, folk på roslagsbanan, taxichaffisen, konsumtanten.... Ja, och tänk sen på alla de i sin tur smittade. Egentligen är det ju rätt otroligt att någon undkommer maginfluensan.
Idag mår jag lite bättre. Fick sova gott hela natten utan mardrömmar om att lakanet var ett excelark som jag blivit inrullad i.... Ja, skratta ni, men det var faktiskt riktigt otäckt.
Sjuk
Maginfluensan satte stopp för mina planer på sollapande och vårshopping med Åsa . Efter att ha kräkts åtskilliga gånger och växlat mellan att ligga sömnlös och drömma mardrömmar hela natten kände jag mig rätt utmattad. Fick ligga inne i soffan hela söndagen och titta på solen utanför. Magen värkte. Behövde nog äta nåt. Lustigt att det skulle bli Lufsen som fick rädda mig med vitt bröd och bananer när hon kom för att lämna mina saker. Hon var lika vacker som vanligt, kanske vackrare. Du passar i ljust, Lufs.
Skrivarkurs lektion 3
Vi fick ett häfte med dikter i där vi skulle välja en strof och brodera ut den till något större. När folk kommit ungefär halvvägs i häftet skrattade de till. Nyfiket slog jag upp den sidan för att de vad det kunde vara. Det var ur "Hundstunden" av Kristina Lugn:
"Och fruarna, de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade
de kommer alltid vara unga
för de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade."
Själv föll jag för en strof ur "Det" av Czestaw Mitosy (stavas det så?) I dikten talas det i alla fall om den tappra och oövervinnerliga Irena. Hon har "varken tid eller lust till sorger och bekymmer", vilket väldigt mycket påminde mig om mitt förra inlägg här på bloggen. Men jag tror inte att hon kommer undan så lätt hon heller.
"Sjunga och dansa inför Herrens anlete!
Helt enkelt därför att klagan inte tjänar något till,
som hon säger, min tappra och oövervinnerliga Irena."
Min text om hur den oövervinnerliga Irena försöker smita
En gång för längesedan blev jag sårad för första gången. Den där känslan av panik; kramp i bröstet, svårt att andas, alla tårar som rann, lusten att bara lägga sig ner på golvet och skrika, som en baby, tills en trygg famn kom och tröstade och sa att allt skulle bli bra.
Men det var längesedan nu.
När det hemska händer nu, försöker den där känslan ta sig in i mig igen, och ta över mig, men den kommer aldrig långt. Vetskapen om, att det blir ljusare igen, finns som ett skyddsnät som dämpar mitt fall. Jag kommer aldrig att ligga på avgrundens botten igen. Att sörja stjäl tid från viktigare saker. Att sörja ändrar inget. Sorg är ett ältande som förstör för mig.
Vårsolen lyser. Jag vill njuta av den. Jag vill öppna mitt hjärta för den och känna hur det lyfter. Varje dag kan jag lära mig något nytt. Möjligheter finns gömda bakom varje hörn. De väntar på att någon ska hitta dem.
Sorg är en otäck och feg varelse. På festen gömmer den sig under sängen och kryper inte fram förrän alla andra har gått hem och du sitter ensam kvar på sängkanten. Då sticker den ut sina kalla händer och försöker ta tag runt dina anklar.
Sorgen är en patetisk varelse som inte är värd min uppmärksamhet. Jag lever. Jag njuter. Jag upplever. Det fyller hela mitt liv och det finns ingen plats kvar för svarta hål.
"Och fruarna, de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade
de kommer alltid vara unga
för de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade."
Själv föll jag för en strof ur "Det" av Czestaw Mitosy (stavas det så?) I dikten talas det i alla fall om den tappra och oövervinnerliga Irena. Hon har "varken tid eller lust till sorger och bekymmer", vilket väldigt mycket påminde mig om mitt förra inlägg här på bloggen. Men jag tror inte att hon kommer undan så lätt hon heller.
"Sjunga och dansa inför Herrens anlete!
Helt enkelt därför att klagan inte tjänar något till,
som hon säger, min tappra och oövervinnerliga Irena."
Min text om hur den oövervinnerliga Irena försöker smita
En gång för längesedan blev jag sårad för första gången. Den där känslan av panik; kramp i bröstet, svårt att andas, alla tårar som rann, lusten att bara lägga sig ner på golvet och skrika, som en baby, tills en trygg famn kom och tröstade och sa att allt skulle bli bra.
Men det var längesedan nu.
När det hemska händer nu, försöker den där känslan ta sig in i mig igen, och ta över mig, men den kommer aldrig långt. Vetskapen om, att det blir ljusare igen, finns som ett skyddsnät som dämpar mitt fall. Jag kommer aldrig att ligga på avgrundens botten igen. Att sörja stjäl tid från viktigare saker. Att sörja ändrar inget. Sorg är ett ältande som förstör för mig.
Vårsolen lyser. Jag vill njuta av den. Jag vill öppna mitt hjärta för den och känna hur det lyfter. Varje dag kan jag lära mig något nytt. Möjligheter finns gömda bakom varje hörn. De väntar på att någon ska hitta dem.
Sorg är en otäck och feg varelse. På festen gömmer den sig under sängen och kryper inte fram förrän alla andra har gått hem och du sitter ensam kvar på sängkanten. Då sticker den ut sina kalla händer och försöker ta tag runt dina anklar.
Sorgen är en patetisk varelse som inte är värd min uppmärksamhet. Jag lever. Jag njuter. Jag upplever. Det fyller hela mitt liv och det finns ingen plats kvar för svarta hål.
