Annies blogg

Efter att ha varit på keramiken och hämtat upp några skålar som stått där alldeles för länge gick jag hem till familjen och åt middag. Det är alltid trevligt att komma hem för där är alla är lika tossiga som jag. Konversationen idag gick nåt i den här stilen:

-Vi såg Chocolat på tv. Han den där Johnny Depp var med. Han är väl musiker och var med i Iggy Pop?
-Nä, han är inte musiker. Är inte Iggy Pop nån gammal gubbe?
-Jag vet inte vad Iggy Pop är men det låter som att Johnny Depp skulle kunna vara med där.
-Slå upp det!
-Hm. Det står inte Iggy Pop. Det står ideologisk klädsel. Titta, vilken ful gubbe på bilden här!
-Det där är väl han som fick barn med Lill-Babs?
-Klas-Göran?
-Nejmen, han den där som låg med nallarna!
-Låg han med nallar?!
-Menar du Beppe Wolgers?

Ja, nåt i den stilen var det. Och efter det gick jag iväg till gymmet. Det var såååååå skönt att få träna. Nu är jag igång igen och tänker inte sluta! Jag mår så otroligt bra av att träna!

Godnatt därute, var ni än är.

Trodde att vi skulle till den där festivalen på Skeppsholmen och kanske gå ut nåt denna helg, men istället blev det bio på fredagen och Eurovision på tv på lördagen. Så här i efterhand undrar jag om det var ett bra val. Filmen var visserligen bra (eftersom den visade hur de västerländska länderna utnyttjar Afrika. Detta har jag skrivit till enbart för dig, anonyme kritiker av min recension), men eurovisionen var riktigt hemskt pinsam och dålig. Det måste ha varit ett av de absolut sämsta åren. Och hur kan vissa framföranden vara så otroligt pinsamma fortfarande? Sker inte någon slags utveckling alls runt om i Europa? Och stackars C från USA, som hade hört det pratas så mycket om Eurovision och trodde att det var något man måste se. Haha. Hon måste undra vad vi är för konstiga människor som tittar på sånt skräp.  = )

Vi kom också fram till att om Sverige ska ha en chans att vinna så måste vi dela upp landet i flera bitar, tex The Former Swedish Republic of Skåne, så att vi sen kan rösta på varandra.

Jag har märkt en sak. Det verkar som att ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig om tv. När jag gick på gymnasiet och kom hem från skolan satte jag mig alltid framför tvn och såg minst tre såpoperor innan middagen. Nu tycker jag att såpoperor är bland det tråkigaste som finns och min tv är nästan alltid avstängd. Nu när jag är singel hamnar jag rätt ofta framför datorn och skriver på min bok och pratar med folk på msn istället, men när jag inte är singel så blir datorn också avstängd. Det är så otroligt mycket trevligare att umgås med människor än maskiner. Hur kan man välja ett tv-program framför ett par vackra ögon, en varm kropp, sensuell beröring, eller bara att ligga och prata med någon och dela sina tankar och drömmar?

Jag har sagt till världens finaste flicka att jag aldrig kan träffa henne mer. Visst är det konstigt hur snabbt man kan falla för någon, men hur lång tid det tar innan man kommer upp igen. Jag har 100 vackra sms som jag inte klarar av att titta på och inte klarar av att radera. Hur klarar andra människor av att vara kompisar med sina ex? Det har jag aldrig förstått.

Ikväll ska jag på bio (, vilket för övrigt var ett bra tag sen sist, därav bristen på recensioner) men till dess hittade jag några musikvideor från den otroligt söta filmen Music and Lyrics. Så:

-Om du vill se nåt roligt och åttiotalscrazy: klicka här
-Om du vill se nåt sött/fint/romantiskt: klicka här

Och sen ser du till att skaffa den söta filmen.  =)

Själv ska jag gå och rota i kylskåpet och se om jag hittar något ätbart.

Varje dag på jobbet bråkar jag med människor på vårt huvudkontor i ett annat land. Jag säger att de slarvat bort papper. De säger att de aldrig fått dem. Sådär håller vi på ett tag. En fruktlös debatt som allt som oftast leder fram till att jag får göra om samma sak flera gånger.

Idag slutade diskussionen med att tjejen jag mailbråkade med plötsligt sade att: "Oj, nu trillade visst papperet precis in hos mig här." När hon skickade över det till mig stod det längst ner "Happy Easter".

En annan sak som känns konstig är att jag inte har någon aning om hur de här människorna jag pratar med hela dagarna ser ut. Det skulle vara lite roligt att ha ett ansikte att koppla samman alla mail och konversationer med. Jag har skapat mig bilder i huvudet av hur de alla ser ut, men de kan ju vara hur fel som helst. Den käcka lilla fransyskan med rosa kostym och stora örhängen kanske är en fet dam i gulblommig klänning. Hoppas jag får åka över nån dag och hälsa på alla. Tror jag. De kanske skulle ha ihjäl mig för att jag är så jobbig...

Man märker att saker fungerar lite annolunda i andra länder. Jag skrev och frågade en leverantör i Baltikum angående en faktura som vi saknar och fick till svar att: "Vi använder en registrerad post men den är inte snabbare eller mer pålitlig. Jag har frågat posten vart fakturan har tagit vägen. De kommer att svara om 8 veckor."

Det finns människor som undrar varför jag håller på med ekonomi. Jag är en av dem.

 

Jag är lättstött. Nej, inte så att jag blir arg om du försöker mucka med mig, utan rent fysiskt. Jag har TRE blåmärken sen flytten i lördags!

I övrigt är jag allt annat än lättstött. I alla fall på det sättet att jag har väldigt svårt att bli arg. Till exempel blev jag inte arg i fredags när min lillasyster receptionisten mobbade mig genom att komma med en ful uppblåsbar kudde som använts som emballage i nån leverans och föreslå att jag kunde ha den att sitta på så att jag skulle nå upp till datorn. (Ha, som om du skulle vara så mycket längre!!) Men sen straffade det sig också direkt när hon av misstag råkade kopiera in 3096 filer på skrivbordet. Haha. Fasiken vad fullt det var. = )

Apropå det här med att vara kort så var jag hos skräddaren idag och fick ett par byxor upplagda. Funderade på hur mycket pengar vi korta människor egentligen får lägga ut extra på att lägga upp alla byxor vi köper. Om vi säger att man i snitt köper fem par byxor om året, och sen lever i kanske 80 år. Det blir då 60 000 kr som de långa personerna har över att köpa roligare saker för. Det är ju otroligt orättvist. Regeringen borde införa korthetsbidrag. Eller åtminstone borde det finnas lagar som säger att byxor bör tillverkas även för kortare personer. Hallå, jag är ju ändå 162 cm lång. Det finns massor med folk som är lika korta som jag! I fortsättningen tänker jag kräva att alla personer som är längre än 165 cm får bjuda på drinkarna när vi går ut...

Kände mig ungefär lika arg som den ilskne mannen i Snowroller igår när jag skulle cykla till frisören i Solna. Hade inte räknat med att det var match på Råsundastadion. Människorna vällde ut och alla skulle åt det hållet jag inte skulle. Eftersom de var fler, fulare och fullare brydde de sig heller inte om att släppa fram oss konstiga typer som av någon outgrundlig anledning inte velat sitta och titta på främmande människor som puttar en boll fram och tillbaka. Då de fotbollsfulingar som inte stod och pissade ägnade sig åt att slänga glasflaskor omkring sig fick jag punka på cykeln. När jag skulle hem från frisören fick jag därför ta tunnelbanan. Tyvärr kom det inget tåg pga skadegörelse. Vet inte om det var mitt dåliga humör som fick mig att  beordra en arg och farlig frisyr, men den känns i af helt rätt just nu!

Idag är jag dock lite mindre arg för solen skiner och Nillan och jag har varit ute och gått. Gått till ett café med utsikt över stan och ätit glass. Jag gillar promenader där man sitter ner och äter... = ) 

Idag är det äntligen dags! Jag ska få en frisyr! Men innan jag ska åka till frisören och förhoppningsvis bli fin ska jag gå och lägga mig och sova lite. Kom hem kl fyra efter dans på H62 och gick upp sju idag för att hjälpa Vickz att flytta. Med dessa tre timmars sömn i kroppen har jag nu kånkat möbler i flera timmar och känner mig rätt matt. Utanför mitt hus har de tydligen trädgårdsdag. De höll på för fullt när jag kom hem från Vickz nyss och jag var ju tvungen att ta mig in genom porten. Jag låtsades att jag lider av tunnelseende och gick rakt förbi eländet. Hoppas de inte skramlar för mycket med sina skottkärror nu när jag ska sova...

Annie (dryg)

Idag var det måndagsmöte på en onsdag. Vår danske medarbetare avgav en intressant lägesrapport. Det enda jag uppfattade var: "Di i maje slimm", vilket jag antar betyder att det är nånting som inte är så bra.

Sedan blev jag adopterad som storasyster till vår receptionist. Tänk att få en lillasyster till bara sådär, vid 27 års ålder, och utan att mina föräldrar vet om det dessutom. Men det känns bra tycker jag. = )

Eftersom det är så jobbigt att jobba när man varit ledig fyra dagar i rad gick jag lite tidigare. Istället drog Åsa och jag ut på vårshopping. Det är alltid mycket intressant, eftersom Åsa hittar saker åt mig som jag aldrig skulle kommit på tanken att prova själv, men som jag sen alltid upptäcker passar mig mycket bra. Idag fick hon mig till och med att köpa en klänning! Ja, ni som känner mig förstår vilken bedrift det är! Återstår att se om jag ska våga ha den på mig... Hehe.

Dagens ordspråk: "Det är mycket enkelt att förstora sina egna problem. Allt man behöver göra är att låta bli att bry sig om andra människor."

Okej, idag gick det inget vidare. Massor av minnen, massor av känslor, massor av saknad. Ibland går det rätt bra att försöka glömma saker men vissa dagar känns det som att hela världen ingår i en sammansvärjning som pepprar mig med prövningar för att se hur mycket jag kan ta. Dessutom är jag på ett sånt underligt humör idag. K-A och jag satt framför datorn på jobbet och skrattade åt hur någon svarade i telefon, åt hur felstavat ett mail var, åt hur vi skulle lösa olika frågor.. Ja i stort sett skrattade vi så vi grät åt saker som var precis likadana som de alltid är på jobbet och som vi i vanliga fall inte tycker är ett dugg roliga. M satt vid datorn bredvid och tyckte säkert att vi var jättefåniga.

Nu tycker ni inte riktigt att det här hänger ihop att jag både är ledsen och skrattar på samma gång, men det är faktiskt så. Mitt humör går väldigt mycket upp och ner idag och det verkar inte finnas något mittemellan.

Om nån har några tips på hur man fyller alla de där små hålen i ens liv som underbara flickor lämnar efter sig när de plötsligt försvinner så mottages de tacksamt. Ja, jag menar alltså saker som saknade kramar o pussar, saknade söta eller sexiga sms, saknade tankar, drömmar och fantasier som brukar dyka upp i ens huvud tex när man åker tunnelbana, saknad värme och tomma huvudkuddar, saknade vackra ögon som tittar på en, saknade kommentarer och repliker som gör en lyckligare än man trodde man kunde vara.... Väldigt många sådana saker har trängt sig igenom mitt försvar idag. Allehanda korkar och annat isoleringsmaterial kan skickas direkt till mig.

Nu har jag just ätit makaroner, för jag ska iväg på en badmintonutmaning. Ja, jag vet att jag sagt att jag inte ska spela något mer förrän tidigast i höst, men nu var det ett specialfall. Och det är bara en match, och bara den här enda gången. Faktiskt.

Annie säger: har du gift dig? grattis
Tess säger: mm, med Ola Salo
Annie säger: wow
Tess säger: fast han missade bröllopet
Annie säger: typiskt honom
Tess säger: mm
Tess säger: jag vet
Tess säger: dåligt
Annie säger: ja men det är väl sånt man får ta om man ska vara hans fru
Tess säger: tydligen
Annie säger: du vet väl att han går hem från krogen utan byxor?
Tess säger: funderar på skilsmässa
Annie säger: skilsmässa efter icke-bröllopet?
 Annie säger: han kommer nog inte på den heller.
Annie säger: men vad sägs om en pälsmössa?
Tess säger: ja, det är alltid något
Annie säger:det är i alla fall varmare

Ja, sån kändes denna måndag! Jobb hela dagen och sen kurs hela kvällen! Excelkursen var dessutom riktigt hemsk idag: Vi satt och knappade in olika villkor och såg vad som hände om(och(och(A11>=3;B11);(eller(E11>=3;F11>=3)). Efter 1,5 timme var jag mycket led på detta och började surfa runt på nätet. Plötsligt hörde jag lärarens röst bakom mig och klickade snabbt ner Brudens blogg.
"Går det bra?", undrade han.
"O ja", sade jag glatt och hoppades att han inte skulle titta alltför noga på min skärm där jag inte skrivit in det senaste villkoret han hittat på om vilken momssats man fick skriva in och vilken som ej var tillåten. Men han gick  vidare och jag klarade mig.

Sedan kom vi in på dagens väsentligheter, som att Boris Jeltsin förmodligen dog av chocken när han hörde att Lars Leijonborg avgått. Och sedan tyckte min lärare (som ni som läst min blogg tidigare vet att han har rätt svårt att hålla sig till ämnet) att vi borde lära oss varför man i USA har 7 min fördröjning i TV:
"Det kom till i Tyskland efter att en programledare skjutit sig i direktsändning. Om man lägger in 7 minuter hinner man nämligen klippa bort eventuella obehagligheter."
"Då får man hoppas att inte två personer skjuter sig i samma program", slapp det ur mig innan jag hann bita mig i tungan. Som tur var uppfattade läraren inte detta som någon sarkasm utan som ett faktum:
"Ja, man kanske borde lägga in 15 minuter istället", sade han tankfullt. Jag andades ut och bestämde mig för att inte öppna munnen mer under resten av kvällen.

Igår var A här och vi gick igenom min bok. Nu har jag massor av nya idéer och är jättesugen på att skriva, men hela helgen är ju full av andra saker! Tänk om jag hinner tappa min inspiration tills nästa gång jag får tid över? Vissa idéer och stämningar visar sig bara då och då och det är inte alls säkert att de finns kvar där en annan dag. Det är som när Lisa Ekdahl såg en fjäril som var blå: "...men skönheten är ingenting man fångar, den är bara nåt man ser nån gång ibland. Nån gång ibland, om jag öppnar min hand, kan den vila där ibland". Så är det definitivt med inspirationen. Eller musan, som vissa kallar det. Men det är ett sånt fult ord så det vägrar jag att använda.

Så när jag ska skriva måste både inspirationen finnas där OCH idéerna till historien som ska skrivas. SAMTIDIGT. Det är inte alltid det lättaste att få det att gå ihop. För både inspiration och historier kommer och går lite som de vill.

Den tyske författaren Erich Kästner, beskriver i början av barnboken "Emil und die Detektive" hur man fångar en historia. Han lägger sig under matbordet och räknar alla bords- och stolsben. Plötsligt slår en tanke honom. Han ligger alldeles stilla, för det är med tankar och minnen som närmar sig oss som med slagna hundar: Om man rör sig för hastigt eller säger något, eller vill klappa dem så - schvupp - är de borta!
Så Erich låg där stilla och bara log och hans infall lugnade sig lite och kom ännu ett steg närmare.. Då tog han det i nackskinnet och det var fast. Ja, nackskinnet alltså. För historier fångar man inte som hundar. Har man tagit en hund i nackskinnet så har man hela hunden, men fångar man en historia så får man tag på en del i taget, först flyger kanske vänster framben förbi och sen höger och sen ett bakben, bit för bit. När man sedan tror att man fångat hela historien kommer plötsligt en till bit flygande när man minst anar det. Till slut vet man, om man har tur, allting.

Dessa ord yttrade min mor igår när min syster och jag diskuterade Tingsnotariens blogg. Min mor tyckte att "blogg" var ett mycket konstigt ord som lät ungefär som "blaj" vilket i och för sig var mycket passande eftersom det inte är något man bör ägna sig åt. Varför, undrade jag. Jo, för att man inte ska blotta sina innersta tankar för en massa människor som man inte känner, menade min mor. Det kan slå tillbaka mot en när man minst anar det. Det här tyckte jag lät lite läskigt faktiskt. Men i så fall är ju hela mitt liv jättefarligt. För jag är ju rätt naiv till naturen och talar nästan alltid om vad jag tänker och känner.
I alla fall måste jag försvara mig med att jag tycker att en blogg har positiva sidor också. Det är ju så skönt att få skriva av sig. Det är som det där denkariet i Harry Potter där man kan hälla ner sina tankar när det blir för mycket att ha i hjärnan. Och så är det ett sätt att dela med sig. Jag kan dela med mig av min sorg när jag behöver det, dela med mig av min glädje när jag har sådan och dela med mig av saker jag tycker är roliga när jag är på det humöret. Och jag tvingar inte på någon mina tankar. Det är alldeles frivilligt om man vill ta del av dem eller inte. Vad tycker ni?

På mitt jobb har jag idag suttit i möte hela dagen. Det sades saker som jag inte förstod mycket av och människor använde vartannat ord svenska och vartannat engelska och varvade detta med allehanda tekniska uttryck och för mig okända förkortningar med mellan tre och fem bokstäver.

Efter den upplevelsen gick jag iväg till excelkursen. Till min stora lättnad kände läraren inte igen mig, eller kunde åtminstone inte identifiera mig som Upprorsmakaren ( se tidigare inlägg). Han inledde lektionen med att i tio minuter berätta om vad bra det var att någon uppfunnit en stickkontakt som hade en böj på sig, så att inte kontakten lossnar ur uttaget när man snubblar på sladden. Jag sade ingenting utan satt snällt och log.

Trevliga nyheter är att jag hittat tre personer som kan tänka sig att läsa min bok. Ja, de erbjöd sig faktiskt alldeles frivilligt. Panelen består av ett styck litteraturvetare, ett styck journalist och ett styck barnskoförsäljare. Är det inte ett förträffligt urval så säg?

Nu dags för små anniesar att uppsöka snarkelådan, som ett gammalt ex brukade kalla den. Godnatt däute, var ni än är.

R är en mycket vänlig och öppen person, och det riktigt lyser om henne. Därför börjar främmande människor alltid prata med henne på stan. R är också ganska skarpsynt och genomskådade mig direkt. Vi satt på en kinarestaurang och hon tittade på mig:
"Du känner mycket, eller hur", frågade hon.
"Ja", svarade jag förvånad.
"Det ska du vara glad för", sa R.
"Jaså?"
"Ja. För även om du blir väldigt ledsen ibland, så får du också uppleva och känna saker som vissa människor aldrig får."
Jag begrundade detta. Kanske har hon rätt. Kanske är det ändå en bra deal. Tänk om jag inte föll sådär hårt så att jag glömde allt annat och bara tänkte på Henne. Tänk om jag aldrig blev sådär jättekär så jag blev alldeles varm inuti och kände som om jag skulle lätta från marken. Om jag istället gick omkring och aldrig var ledsen men aldrig heller sådär otroligt lycklig och aldrig brydde mig om någon annan än mig själv. Vad tråkigt det skulle vara.
Servitören kom in med våra lyckokakor och jag öppnade min:
"Change is happening in your life, so go with the flow." Kände mig nöjd med det. Kom ni bara förändringar. Jag bangar inte. = )

Jag ska få gå en excelkurs som jobbet betalar. Jättebra tyckte jag, tills jag upptäckte vem läraren var. Jag har nämligen gått en kurs förut på samma skola och med samma lärare. Han behandlade oss som dagisbarn och pratade en otrolig massa smörja om allt möjligt, gärna om saker han inte visste något om. När det var något han inte gillade kallade han det för "rena gotländskan" vilket iofs var ganska kul eftersom min gotländska kompis som jag gick kursen med blev väldigt upprörd varje gång.

En dag kom han in på den intressanta frågan om varför det var olika standarder i norden och i resten av Europa: (Ni vet, när man köper papper i Tyskland så sitter hålen på ett annat ställe och passar inte i svenska pärmar.)
"Så när någon erbjuder er att köpa pärmar billigt, nere i Europa, då sitter ni där sen med hålen på fel ställen! Ha ha!" Eftersom läraren var mycket pedagogisk av sig ville han alltid kolla med oss att vi hade förstått vad som sagts. Därför pekade han på mig och sa:
"Du där, om du blir erbjuden att köpa hålade papper billigt från Tyskland, vad säger du då?"
"Ja, det kan jag väl lika gärna göra om jag redan köpt pärmarna", svarade jag. Alla skrattade och läraren blev mycket förnärmad. Efter det såg han till att jag alltid fick den sista frågan, "svårfrågan" på varje uppgift vi gick igenom.

Undrar om han minns mig än...?

Jag har skrivit på min bok hela dagen. Det går så himla bra för mina huvudpersoner. Jag är jätteglad för deras skull. Lite avundsjuk också, men mest glad.

Skulle behöva någon som läser igenom min bok. Någon som är duktig på att skriva och vars åsikter jag respekterar. Var ska jag hitta den personen?


(Eftersom alla andra säkert lagt in bilder på kycklingar tänkte jag slå ett slag för pingvinerna! ; ))

Medan jag var sjuk passade jag på att skriva ihop ett bidrag till SVT:s "Slutet på historien". Det var bra mycket knepigare än jag tänkt mig, men nu känner jag mig mycket nöjd. Ska bli spännande att se hur alla andra har tänkt sen!

 

När jag kom tillbaka till jobbet igår eftermiddag hade jag fått en fin ny musmatta och ett välkomstmeddelande i mailen: "kul att du e tillbaka" med urklippta tidningsbokstäver från "webbsidan för väldigt upptagna kidnappare". (http://www.metro.se/se/article/2007/04/02/20/0822-45/index.xml) Tack Anna för att du är så söt. Blev mycket glad.

 

Kan också meddela att ljudet i min dator fungerar äntligen!! Jag och datorn var inne hos El-Giganten och pratade med deras PC-support kille. Bättre tala med personer av kött och blod än bli förnedrad i telefonsupporten.(gammalt djungelordspråk)

Jag: Det är nåt fel på ljudet i min dator.
Elgiganten: Ja, om du går in på Media Player och så ser du VOLYMKNAPPEN där..
Jag: Ja, jag vet.
Elgiganten: Och så kollar du att det står: "Ljud på".
Jag: Ja, det är på.
Elgiganten: Om du går in lääääääääääängst ner till höööger på den lilla megafonen där...
Jag: Jag har redan ställt in volymen där...
Elgiganten: ...och sen så får du upp en liten ruuuta...
Jag: Suck.

Femtielva kontroller senare:

Elgiganten: Det verkar som att det är nåt fel på ljudet i din dator.
Jag: Jaså, det säger du.

Man ska inte försöka betala sina räkningar när man är sjuk och yr i huvudet. Jag höll just på att försöka betala 63276352075 kr till Telia när jag upptäckte att jag råkat skriva in OCR-numret under rubriken "belopp". Lyckligtvis HAR jag nu inte 63276352075 kr så jag antar att de inte hade kunnat ta dem ifrån mig ändå. = )

Eftersom det är några dagars inkubationstid på maginfluensa och det ju är väldigt smittsamt började syrran och jag på ett intressant tankeexperiment om hur många jag kan ha smittat innan jag själv märkte något;
mina kollegor på jobbet, scenarbetarna på Dramaten, de som dansade på Bysis i fredags, deltagarna på skrivarkursen, badmintonspelarna i hallen, folk på tunnelbanan, folk på roslagsbanan, taxichaffisen, konsumtanten.... Ja, och tänk sen på alla de i sin tur smittade. Egentligen är det ju rätt otroligt att någon undkommer maginfluensan.

Idag mår jag lite bättre. Fick sova gott hela natten utan mardrömmar om att lakanet var ett excelark som jag blivit inrullad i.... Ja, skratta ni, men det var faktiskt riktigt otäckt.