Annies blogg

Tyskar älskar konjunktiv. De kan uttrycka så mycket genom det. De kan säga att "Pelle sa att han var sjuk" och genom att lägga in ett konjunktiv antyda att det visserligen var vad Pelle sa, men vi tror honom inte. Vi svenskar däremot, får nöja oss med att få informationen att Pelle sa att han var sjuk, vilket i och för sig kan vara tillräckligt för att kunna kalla in en vikarie, men jag undrar varför vi slutade använda oss av konjunktiv? Var det för krångligt? Om man hör det nu idag skulle man ju tycka att det lät väldigt gammeldags. Som i denna söta dikt av Alf Henriksson:

Om alla finge
vad alla borde
och saker ginge
som saker torde
och tygen hölle
och trägen vunne
och skatten fölle
och sökarn funne
vad sökarn sökte
och livet lekte
och friden ökte
och ingen nekte
och maten sjönke
och lönen stege
och jorden prönke
och ingen krege,
o ja du store
så bra det bleve
ifall det vore
som vi beskreve.

Men kanske att konjunktiv skulle funka i Skåne? Det känns som att hela det svenska språket är mer "gammeldags" i Skåne. Det tänkte jag på när jag var nere i Österrike och skulle fika med min nya skånska au-pairkompis Emelie första gången.

"Vaaar haaar jag nu fööörlagt min böööörs", skorrade Emelie och började gräva i sin väska. Ingen av mina stockholmska vänner skulle någonsin undra var de hade förlagt sin börs. De skulle väl snarare säga: "Vafan la ja pengarna nurå?" eller kanske "Shit, va gjorde ja av plånboken?"

Hoppas nu inte att ni skåningar som läser detta tar illa upp, för jag menar inte alls att er variant skulle vara sämre, tvärtom blir jag glad när jag hör att det används mycket olika ord.

Men kanske att konjunktiv skulle låta lite gammeldags till och med för er. ;)

På tv tog Skärgårdsdoktorn emot alla och var så vänlig och tillmötesgående, men när jag ringde till vårdcentralen ute på min skärgårdsö så sa de bara att eftersom jag var stockholmare så kunde de inte hjälpa mig där. Jag måste åka in till Stockholm och söka vård där. Pah. Nåt sånt hände minsann aldrig i serien på tv!

På grund av Skärgårdsdoktorns vårdvägran fick jag åka hem från landet, trött, förkyld och med ont i mitt högra knä, för att söka vård i staden. Jag och pensionärerna haltade ut ur bussen och in på vårdcentralen. Där fick jag efter en timmes väntan träffa Stadsdoktorn. Hon kunde inte säga säkert sa hon, men trodde att det bara var en inflammation i knäet. Jag fick inflammationsdämpande och smärtstillande och hon sa att om det inte hade försvunnit om en vecka så skulle jag komma tillbaka. Jag fick också order att vila. Och jag som redan vilat i en hel vecka! Jag mår verkligen inte bra av att sitta still. Jag blir alldeles rastlös och irriterad. Min största respekt för dem som lever med smärta varje dag. Mitt onda knä och jag sökte lite tröst på msn men där fick vi bara helskumma nyheter kastade i ansiktet på oss som inte piggade upp ett skvatt utan bara fick oss att undra om det finns några som helst normala människor nånstans. Som tur var ringde sen Anna och Linda och tröstade mig. Tack för att ni är så snälla. Jag blev jätteglad. = )
 
Istället för msn gick jag därför in på Qruiser och tänkte att det kanske fanns några trevliga människor där att underhålla sig med. Då fick jag en briljant idé: Jag satte jag mig i spotlighten med texten: "Drömtjejen, om du ser detta; klicka här". På det sättet blir det ju mycket enklare för henne att hitta mig tänkte jag. Men ingen drömtjej verkade komma. Vissa påstod sig visserligen vara drömtjejen, men jag avslöjade dem genast som bedragare. (Drömtjejen heter inte "Kille 50" eller "Förlovad") Sen, plötsligt, såg jag henne i besökarlistan, tjejen som jag ju redan visste var min drömtjej. Tyvärr dumpade hon mig för några månader sen utan att jag aldrig riktigt förstod varför. Men jag får väl lägga till det i texten som ett förbehåll nästa gång kanske: "Drömtjejer som jag inte redan blivit dumpad av; klicka här". För det måste väl finnas fler än en? Eller? Jag hoppas verkligen det.

Ja, om ni av någon outgrundlig anledning inte märkt det så är jag på dåligt humör idag. Men jag är ändå lite glad för att vissa av er är så duktiga: Grattis Anna som har blivit journalist, grattis Frida som har blivit gay. Eller, man kan nog inte säga att någon blivit gay förstås... Grattis Frida som kommit ut som gay och grattis Anna som kommit ut som journalist. Eller nåt. Lycka till på era framtida banor. ; )


*Annie Lennox: Don´t let it bring you down

Ett ex till mig hörde av sig och var ledsen för hon hade fått veta att tjejen hon varit tillsammans med senaste året hade träffat någon annan samtidigt. Jag blev arg. Jag förstår inte hur man kan behandla någon som är så otroligt snäll och god på det sättet. Jag förstår faktiskt överhuvudtaget inte hur man kan vara otrogen. Om man älskar någon vill man väl bara vara tillsammans med den personen? Är då otrohet ett tecken på att kärleken inte är tillräckligt stark? Men varför är man då tillsammans med någon man inte älskar? Nej, det där kommer jag nog aldrig förstå.

Kom att tänka på texten som är inristad i en av mormors gamla keramikskålar som står ute i vardagsrummet på det gamla träskåpet. Det finns bara två kvar, för en tappade jag i golvet när jag var liten. Jag minns än idag hur ledsen mormor blev och hur ledsen jag blev för att mormor blev så ledsen. Haha. Nåja, tillbaka till texten. Såhär stod det:

Ganska fint va? Syrran påpekade dock att det inte är riktigt logiskt att fåglarna mister sina stämmor men att kråkan fortfarande kan sjunga. Jag förklarade för henne att det naturligtvis är alla de andra fåglarna som mister sina stämmor och bara kråkan som ensam sitter kvar och sjunger som en näktergal. Fast nu kommer det ju förmodligen ändå aldrig att hända så det är nog inget man behöver bekymra sig över.

Idag skickade jag in min bok till fem olika förlag. Nu är jag nervös. Jag hoppas att jag inte kommer vara ständigt nervös i två månader. Det står nämligen på de flesta förlagens hemsidor att de har som mål att läsa inkomna manus inom två månader. Om det stämmer skulle jag få ett svar i slutet av september. Men jag har faktiskt skickat in något jag skrivit förut en gång och då har jag för mig att det tog mycket längre tid än så.

Den förra gången jag skickade in något till ett förlag fick jag till svar att: "författaren skriver humoristiskt men karaktärerna upplever inte de problem som homosexuella i dagens samhälle möts av". Betyder detta att gaylitteratur alltid måste handla om olyckliga människor som ständigt möts av orättvisor i samhället? Jag skrev ju min bok för att jag ville läsa om några som faktiskt inte gick runt och var ständigt olyckliga på grund av sin sexualitet. Något uppmuntrande och romantiskt ville jag läsa. Men förlagsmannen hade koll på hur homosexuellas liv ser ut och alla de problem de har, och min bok passade tydligen inte in i mallen.

Men nu kanske jag är orättvis som bara antar att min bok lästes av en heterosexuell man som tycker att gaylitteratur ska vara problemlitteratur? Det kan ju vara så att min bok lästes av en lesbisk tjej på förlaget. Hon kanske behandlar alla lika och skriver till de heterosexuella författarna att: "Din bok var intressant och rolig men jag tycker inte att karaktärerna upplever de problem som heterosexuella stöter på i dagens samhälle".

Betyg: Fyra tekoppar
Speltid: 2h 18m
Regi: David Yates

Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Robbie Coltrane

Film fem av sju! Man har ju vissa förväntningar när man ska se en Harry Potter-film och hittills tycker jag nog alltid att de uppfyllts. Det gjorde de den här gången också. Det var mystiskt och spännande och engelskt och humoristiskt. Jag tycker det blir läskigare och läskigare för varje film och att den här filmen har en åldersgräns på 11 år känns nästan lite fel. Det blir mindre och mindre barnfilm och mer och mer otäckt med hat och våld ju äldre Harry Potter blir. I den här filmen kommer läskiga spökaktiga saker (dementorer), Harry utsätts för försök av den läskige Voldemort att ta sig in i hans hjärna och folk dör till och med. En av mina medbiobesökare menade att hon kommer drömma mardrömmar om "den läskige gubben utan näsa" och då är hon ändå mer än dubbelt så gammal som åldersgränsen på filmen. = ) Precis som i de två förra filmerna har mycket skalats bort för att filmen inte ska bli fem timmar lång. Ändå tycker jag att det gick bättre att hänga med i den här än i de förra. I boken handlar mycket om Harrys kärleksliv och den biten har nästan helt försvunnit i filmen, även om Harrys första kyss kommer med på ett hörn.

Rekommendationen blir förstås: Gå och se filmen! Den är, precis som de tidigare, mycket bra gjord, och jag blir alltid lika fascinerad av JK Rowlings fantasi och känsla för detaljer. Denna film förgyller också den nya kvinnliga rektorn Dolores Umbridge (Imelda Staunton) genom att lyckas fantastiskt bra med att vara både sötsliskig och elak på en gång.

Ja, det märks att en viss utveckling har skett sedan Buddenbrooks tid, inte minst språkligt. Jag börjar tycka att det är rätt roligt att läsa om alla konstigheter folk hade för sig. Jag kunde heller inte låta bli att tänka mig hur det skulle låta om jag överförde en bit av texten till modern tid, till exempel om jag själv skulle ha folk hemma på middag. (Nu ska jag kanske påpeka att jag inte bor som Buddenbrooks, i ett gigantiskt hus i Lübeck med hur många rum som helst, utan i en etta i Stockholm, i fall någon skulle få för sig något annat..) Alltså, voilá:

Det var ganska sent, vid tolvtiden, som sällskapet, nu återigen samlat i vardagsrummet, nästan samtidigt började bryta upp. Systemvetaren begav sig, så snart hon hade mottagit allas handkyssar, upp till sina rum för att titta till den sjuka Christina (som hade druckit för många drinkar) och överlät åt mamsell Jungmann att hålla uppsikt över pigorna när de dukade av, och madame Caroline drog sig tillbaka till mellanvåningen. Ekonomikonsulten däremot följde gästerna nerför trappan och genom hallen och porten ända ut på gatan. En vass vind fick regnet att falla diagonalt, och unga paret Svensson skyndade sig att, inhöljda i tjocka pälskappor, krypa in i sitt majestätiska ekipage som hade stått och väntat länge.

"Merci", sade Anna Svensson och tryckte ekonomikonsultens hand där denna stod vid vagnen."Merci Annie, det var förtjusande!" Sedan slog vagnsdörren igen, och ekipaget skramlade iväg. Också statistiska analytikern Nilsson och mäklarassistenten Johansson tackade och gick sin väg. Fru Andersson, i rock med femfaldig pellerin, med grå, mycket insvängd cylinder på huvudet och med sin korpulenta maka vid armen, sade med sin präktigaste bas:

"Farväl Annie! Så, gå in, förkyl dig inte. Du ska ha tack! Jag har ätit som jag vet inte när. Gonatt med dig!"

(Observera att personerna i det här inlägget alla är fingerade och inte existerar på riktigt. Flickan som har skrivit inlägget är inte samma som mannen som skrivit boken. Glöm inte att älska dig själv och dricka rikligt under varma sommardagar.)

"Nå då så! Punktum! N´en parlons plus! En avant! I säng!"

Ute på vår lilla paradisö i skärgårn är allt som vanligt och min lilla familj verkar också må bra:

Faster: "Det här vinet är väldigt gott faktiskt."

Pappa: "180 kr på Systemet. 181 med påse. Och vet ni, det fanns nåt vin där som var jättedyrt, det kostade 380 kr, och folk bara kastade sig över det!"

Jag: "Men vad kostade det med påse?"

Syster: "Vet ni, jag var och såg Harry Potter och han kysser en tjej i filmen. Det såg så fånigt ut. De liksom lutade sig fram och deras läppar nuddade knappt varandra."

Pappa: "HIV-risken."

Jag har hört att man behöver minst två veckors semester för att riktigt kunna koppla av, men jag tycker inte det stämmer alls i mitt fall. Jag tyckte att jag hade anpassat mig väl till semestern när jag låg och solade på en klippa och var sådär härligt avslappnad och nästan bortdomnad. I alla fall tills jag hoppade högt av chock av att Fröken F hade anlänt till bryggan och började slicka mig våldsamt i ansiktet (nej inte du Frida, utan min lilla grannhund). Men det är ju fint att man är så älskad. Förutom att man blir lite stel i ansiktet.

Igår stötte jag på en gammal chef och blev erbjuden jobb i fruktdisken på ICA. Nej vänta, det där blev inte rätt. Igår stötte jag på en gammal chef i fruktdisken på ICA och blev erbjuden jobb (inte i fruktdisken). Fast jag stötte inte på min gamla chef i meningen "flirta med" alltså, utan jag sprang på min gamla chef. Hon är förresten inte särskilt gammal heller.

Min bokrecensent Greta och jag besökte Solstugan och åt lunch, fast det var tyvärr ingen sol på stugan och därför var vi rätt ensamma. Men maten var god ändå. När jag kom hem upptäckte jag en fripassagerare som hade följt med hem från landet i söndags: en otäck fästing satt på mitt ben! Som tur var kröp den snabbt ut när jag körde med tändsticksmetoden. Känner ni till den? Man tar en tändsticka och rör i cirklar runt fästingen så att den liksom föses med lite. Då kryper den ut av sig själv och man slipper vara orolig att något av den blir kvar. Mycket praktiskt. Dagen till ära lånar jag en dikt av Kajenn:

Människor är bland det bästa vi har
Det finnes förvisso rätt bra exemplar
En del kan man älska och fästa sig vid
Och umgås med nära en längre tid
Fästingar tycker, sorgligt men sant,
precis likadant.

Hon kisade motvilligt ner mot märket och nickade. Sedan släppte hon Marias arm igen och satte sig ned på marken och lutade sin rygg mot tunnelns vägg. Maria satte sig på huk bredvid henne.

-         Jag var arton år gammal, sade hon med en suck. Och förälskad. Nej, mer än förälskad. Jag älskade. Jag visste att jag hade funnit mannen jag ville dela resten av mitt liv med. Han hade mitt hjärta. Men han sårade mig. Och fastän han bad om förlåtelse och.. Ja, han bad mig till och med att gifta mig med honom. Hon skrattade till. Men jag var så arg då. Jag kastade ringen i vattnet. Skrek att jag önskade att jag aldrig skulle behöva se honom igen. Jag menade det förstås inte. Jag var bara så arg. Men det blev så. Han försvann och jag har aldrig sett honom sen dess.

Maria skakade på huvudet.

-         Jag förstår inte.

Kvinnan höll fram sin vänstra arm. Där, på den rynkiga smutsiga huden, fanns ett likadant märke som det som flickan hade lämnat på Marias vita hud. Ett svart band som gick runt kvinnans handled.

-         Det är den där sjön, mumlade hon. Jag har gått dit otaliga gånger. Bönat och bett. Men de ger mig inte honom tillbaka.

-         De?

Kvinnans blick blev orolig.

-         Jag vet inte. Ibland när jag har suttit där har jag tyckt mig se saker. Men det kanske bara är inbillning. Det händer ofta att jag inbillar mig saker.

Marias hjärta klappade hårt. Hon ville bara vakna upp ur mardrömmen. Hon slöt ögonen och när hon öppnade dem skulle hon sitta i sin säng och inget av det här hade hänt. Hon slog upp ögonen igen. Men hon var fortfarande där. Klumpen i halsen fanns kvar, smärtan i magen fanns kvar, och värst av allt, det där vidriga märket på hennes arm.

Kvinnan reste sig och började lunka vidare.

-         Men vänta, skrek Maria panikslaget. Du måste hjälpa mig!

-         Om jag visste hur jag kunde hjälpa dig hade jag hjälpt mig själv för längesedan, muttrade kvinnan.

-         Men.. kan vi inte försöka tillsammans..? Den gamla skakade på huvudet.

-         Det är ingen idé att du försöker. Någon äger en del av dig. Precis som de äger en del av mig. De har ingen lust att ge det tillbaka. Vad var det förresten du önskade dig?

-         Önskade mig?

-         Bad du inte om något? Något de utnyttjar?

Maria såg olycklig ut. Hon försökte tänka efter men allt hade varit som en konstig dröm.

-         Jag vet inte. Det kom en flicka. "Fem dagar", sa hon.

-         Fem dagar? Ja, då lär du bli varse, sade kvinnan kallt.

-         Snälla säg inte så, hulkade Maria nu. Men kvinnan slog bara ut med händerna och försvann ut i natten. Hon tyckte uppenbarligen att hon funderat färdigt.

Maria stod ensam kvar i tunneln. Det slog henne att det hade blivit kyligt ute. Ändå frös hon inte.

-Tänk tänk, mumlade hon. Önskade jag mig något? Att bli lycklig? Plötsligt såg hon det framför sig: "Jag gör vad som helst bara det blir bättre", ekade hennes egen röst inne i huvudet. Hon greps av panik igen. Vad som helst? De hade tagit den gamla kvinnans man. Tänk om de skulle ta hennes föräldrar? Och vad hade hon önskat sig? Att det skulle bli bättre. Vad betydde egentligen det? Ingenting hade blivit bättre, istället hade hon fått någon hemsk ring runt armen som bara växte. Den var redan större än den hon sett på den gamla kvinnans arm.

Hon fortsatte ner mot sjön. Det var mörkt och tyst. Ingen syntes till. Hon satte sig på en klippa och tittade ut över vattnet, nära den plats där hon sett flickan förra gången. I en timme satt hon där. Inget hände. Plötsligt slog det henne att hennes föräldrar kanske var oroliga för henne. Men det brydde hon sig inte om. Det kändes så långt borta. Två timmar. Ett knakande hördes bakom henne. Hon snodde runt. Där satt en liten ödla med lysande ögon. Den betraktade henne för en sekund, men sedan kilade den iväg mellan klipporna. Det brände till i bandet runt Marias hand.

-Hallå! Vänta, ropade hon efter den. Men den var redan försvunnen.

Tårarna började rinna igen. Hon gick ner till stranden och tog några steg ut i vattnet.

-Snälla ni! Hjälp mig! Jag vill lämna tillbaka min önskan!

Men ingen kom. Plötsligt kände hon hur något hände med hennes hud; bandet runt hennes arm hade blivit dubbelt så stort när hon gick ut i vattnet. Skräckslaget rusade hon upp på stranden igen och försökte borsta bort vattnet från sin hud. Hon gnuggade sig med sand tills allt vatten var borta. Hon ville springa hem. Men hur skulle det hjälpa henne?

Hon satte sig på klippan igen. Kanske skulle den lilla ödlan komma tillbaka? Alldeles stilla satt hon. Solen gick upp över sjön den fjärde dagen. Det var förmodligen vackert. Framåt förmiddagen reste hon sig beslutsamt och gick in mot stan igen, in i en affär. Där köpte hon ett dyrt fint armband för sina sista pengar. Efter det gick hon tillbaka till sjön igen. Sedan väntade hon. Det blev eftermiddag och det blev kväll. När hon trodde att det var ungefär samma tid som när hon sett flickan första gången satte hon sig vid vattnet och tog fram armbandet.

-Jag önskar att det här aldrig hade hänt och att jag aldrig behöver komma tillbaka till den här sjön mer, sa hon och lät armbandet försvinna ner i djupet.

Ingen syntes till. Ingen bekräftelse på hennes önskan. Ingen flicka.

Men hon blev inte rädd för det. Faktiskt kände hon inte mycket alls längre. Hon lade sig ner och somnade.

Nästa dag vaknade hon av ett knak. Hon hoppade till. Och ja, hon hoppade faktiskt, flera centimeter upp i luften. Hon kände sig lätt och smidig. Och världen såg så annorlunda ut. Som om hon såg den underifrån. Bredvid henne satt den lilla ödlan. Men det var inte liten längre. Den var precis lika stor som henne själv. Hon tittade ner på sin arm, men där fanns inget. Istället såg hon två grönsvarta ben med klor, ödleben. Hon skrattade inombords. Hon hade blivit en ödla. Hennes ödle-jag öppnade munnen till ett leende. Den andra ödlan blinkade åt henne. Sedan sprang han iväg. Hon sprang efter. Snabbt och smidigt rörde hon sig, när de ålade fram över klipporna, sprang genom skogen, simmade genom vattnet. Hennes gamla liv kändes långt borta och hon kände ingen längtan alls att tänka på det mer.

På den tionde dagen satte hon sig upp i sängen. Hon kände sig yr och det värkte i hennes kropp. Mamma kom in och drog upp persiennen.

-Har du sovit gott, undrade hon medan hon försvann ut genom dörren igen för att ordna med frukosten.

-Jag tror det, mumlade Maria. Försiktigt lyfte hon på täcket och betraktade sin kropp. Huden på hennes armbågar och knän var alldeles bortsliten. Hon tittade ner på sin arm. Där bandet suttit fanns bara ett litet ärr. Hon skuttade vigt ur sängen och såg fram emot den skoldag hon hade framför sig.